Det kunde ha blivit något stort

”Vi har gått in det antroposcena, en ny geologisk tidsålder, definierad av människans förstöring av ekosystemet i en hittills osedd omfattning. Människan har blivit en naturkraft som förorsakar snabba, våldsamma ändringar på planeten Jorden.”

Plastic
Plastic

Det och mycket annat skriver regissören Kirsten Dehlholm i programbladet till föreställningen NeoArctic som i torsdags hade premiär på Gamle Scene. Det är ett gigantiskt projekt som skapats genom samarbete mellan internationellt kända konstnärer, vetenskapare och andra kompetenta personer. Utgångspunkten blev ”The anthropocene Project” på tyska Haus der Kulturen der Welt och dess definitioner av begreppen Grain, Vapor och Ray: Grain står för partiklarnas mobilitet, Vapor för de kontinuerliga fasförändringarna och Ray för transporten av energi. (Det krävs en hel del ansträngningar för att begripa det tänkandet men det är långt ifrån omöjligt.)

Med denna tankemodell som utgångspunkt skapades tolv sångtitlar – Song for Plastic, Song for Dust, Song for Mud, Song for Minerals, Song for Infinity, Song for Respiration, Song for Turbulence, Song for Change, Song for Electricity, Song for Temperature, Song for Optics, Song for Colours – som lämnades ut till kompositörer, textförfattare och formgivare för ljud, ljus, video, mode och bildkonst.

Idén är briljant; det här kunde ha blivit något riktigt stort: en exposé över den destruktiva människan och det som styr henne, en dystopi, naturligtvis, kanske en larmklocka. Och det finns mycket i föreställningen som både skrämmer och tilltalar: suggestiva videoproduktioner, spännande ljus- och ljudeffekter, vackra kostymer och inte minst den enastående klangen från kören. Men som helhet håller det inte, den konstnärliga nivån är inte tillräckligt hög. Sjóns texter blixtrar ställvis till av poetisk lyskraft och en hel del underfundighet men de förfaller också ibland till infantilitet eller än värre till pekpinnar.

Musiken är en för mig obegriplig blandning med inslag av tidig polyfoni, harmonier i olika kyrkotonarter, banala sentida mollklanger, på sina ställen understött av elektroniska slagverk med ursprung i house-musiken. Allt i ett otroligt segt tempo. Det är lättlyssnat men ointressant som dålig filmmusik. Och med detta bleknar budskapet. Det som kunde ha blivit en väckarklocka blev i stället ett sömnpiller.

Dust
Dust
Electricity
Electricity

NEOARCTIC

performance i 12 sånger, 12 ljudbilder, 12 landskap för 1 planet

Koncept: Hotel Pro Forma

Musik: Andy Scott och Krista Auznieks

Text: Sjón

Dirigent och musikalisk arrangör: Kaspars Putnis

Regi: Kirsten Delholm

Ljusdesign: Jesper Kongshaug

Scenografi: Anne Mette Fisker Langkjer

Videodesign: Adam Ryde Ankarfeldt och Magnus Pind Bjerre

Ljuddesign: Kristian Hverring

Kostym: Wali Mohammed Barrech

Lettlands Radiokör

Ett samarbete mellan Hotel Pro Forma, Lettlands Radiokör och Riga Russian Theatre

Premiär på Det Kongelige Teater, Gamle Scene 15 september