Jubel för Hvorostovsky

Hvorostovsky

”Världens störste baryton”, utnämns han till i programbladet. Det finns väl några till som gör anspråk på den benämningen men otvivelaktigt är Dmitri Hvorostovsky en världsstjärna med samma status som de största popikonerna. Och i söndags sjöng han i den stora konsertlokalen i Malmö Live tillsammans med Malmö symfoniorkester under Constantine Obelian. Det var den enda konserten i Sverige.

Konsertsäsongen i Malmö har inte ens börjat – den officiella säsongsöppningen är nu på fredag – och ändå kommer troligen den här recitalen med Dmitri Hvorostovsky kommer att framstå som en av säsongens toppar. Trots det ganska fantasilösa programmet med verk enbart från det sena 1800-talet, och trots slätstrukna prestationer av orkestern. Det var Dmitri Hvorostovskys föreställning, det var för hans skull publiken hade strömmat till och det var till honom de långvariga applåderna och de även i övrigt nästan omåttliga ovationerna riktades.

En amerikansk kritiker skrev efter en av Hvorostovskys konserter: ”Han kunde ha sjungit C-durskalor en hel kväll och publiken skulle ändå ha varit hänförd.” Efter den här konserten måste jag bara instämma. Vad han sjunger spelar mindre roll, huvudsaken är den fantastiska rösten: en tämjd naturkraft med till synes outtömliga resurser, väl kontrollerad med dynamik från det svagaste pianissimo upp till full styrka, med övertonsrik klang som klarar både mjuk sötma och hårda hammarslag. Till det en scenpersonlighet som når auditoriet ända bort till sista bänk.

Programmet bestod av en rysk avdelning med arior ur operor av Mussorgskij, Anton Rubinstein, Tjakovskij, Rachmaninov och Borodin samt en italiensk med arior av Rossini och Verdi. För mig var den ryska delen den mest intressanta: dels innehöll den flera sällan framförda stycken, dels var Hvorostovskys gestaltning rent lysande; så i arian ”En gång i Versailles…” ur Tjajkovskijs Spader dam, där man nästan kunde se scenen framför sig. Men även i ”Resta immobile” ur Wilhelm Tell av Rossini visade han sin skicklighet fullt ut.

Men konsertens höjdpunkt var oaviserad och även oväntad. Efter det väl inrepeterade extranumret ”Ochi Chernye” lyckades publiken stampa till sig ytterligare ett extranummer. Det blev en folksång (sibirisk?) som han sjöng a capella med rent otrolig röst och mängder av känslor. Det var storartat, underbart och mycket generöst.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 13 september