En ganska likgiltig repremiär

Styrmanskören - karnevalsyra med otäck bismak. Foto: Per Morten Abrahamsen
Styrmanskören – karnevalsyra med otäck bismak. Foto: Per Morten Abrahamsen

I lördags, samma dag som Malmö Opera brakade igång för fullt med musikalen Kinky Boots så öppnade Det Kongelige Opera i Köpenhamn säsongen lite mer beskedligt med en repremiär av Wagners Den flygande Holländaren i Jonathan Kents uppsättning från 2014 i lätt bearbetning av Natascha Metherell; en uppsättning som i sin tur är en kopia från Kents inscenering från 2012 på English National Opera. Besättningen är till stora delar densamma: Johan Reuter sjunger Holländaren, Ann Petersen gestaltar Senta, Niels Jørgen Riis Erik och Gert Henning-Jensen Styrmannen. Nytt är att Stephen Milling och Sten Byriel alternerar som Daland och Magdalena Anna Hoffman som Senta; också att Johanne Beck sjunger Marys roll (dock ersattes hon vid repremiären av Heike Grötzinger).

Ny är också Jun Märki, som ersätter Michael Boder som dirigent.

Foto: Peer Morten Abrahamsen

Natascha Metherells förändringar av Jonathan Kents originaluppsättning är knappt märkbara. Kvar är hans huvudtema att göra historien till en uppgörelse mellan Daland, fadern och dottern Senta, mellan hans markanta materialism och hennes romantiska drömvärld där Holländaren är en fantasifigur, en låtsasvän. Kvar är också de starka, ställvis nästan obehagliga effekterna: Spinnkören där Senta mobbas av sina arbetskamrater och den orgiastiska Styrmanskören som urartar i en gruppvåldtäkt. Och liksom i originaluppsättningen blir Holländaren en bifigur och det hos Wagner centrala temat om fördömelsen och medlidandet som enda väg till försoning ställs åt sidan.

Musikaliskt fanns det en hel del att ställa sig frågande inför vid repremiären. Det Kongelige Kapel har i flera omgångar varit utsatt för nedskärningarnas kalla färla och ändå lyckats bibehålla sin höga kvalitet. Men antingen börjar dessa nedskärningar bli riktigt märkbara för publiken eller också var det Jun Märkis bristande handlag med orkestern som gjorde utslag: orkesterstämman var hård och bullrig, ställvis svajade det betänkligt i både klang och tempo och anpassningen till sångarna var i flera passager rent bedrövlig.

Ann Petersens Senta - ingen ung  flicka utan en fullmogen kvinna Foto: Per Morten Abrahamsen
Ann Petersens Senta – ingen ung flicka utan en fullmogen kvinna Foto: Per Morten Abrahamsen

Sångarnas prestationer var genomgående av mycket klass. Ann Petersen fortsätter sin utveckling framåt. Hon har tidigare visat att hennes röst har klang, kraft och dramatik för de stora Wagnerpartierna och nu visar hon att hon även fullt ut behärskar gestaltningen. Hennes Senta är ingen ljuv ungflicksvarelse utan en mogen känslomänniska, en intressant tolkning som gör historien logisk. Och Stephen Millings Daland är mycket välsjungen även om han gör figuren en aning för sympatisk. Lite vag profil blir det också på Johan Reuters Holländaren, mer bekymrad än demonisk medan Niels Jørgen Riis och hans vackra tenor förser den veke Erik med oanad kraft.

Repremiärer kan bli mycket givande med intressanta omarbetningar och personförändringar men här stannar omdömet mer med ett ”jaså”.

 

 

 

 

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Jun Märkl

Regi: Jonathan Kent/Natascha Metherell

Scenografi och kostym: Paul Brown

Ljus: Mark Henderson

Videodesign: Nina Dunn

Medverkande: Johan Reuter, Ann Petersen, Stephen Milling, Niels Jørgen Riis, Gert Henning-Jensen, Heike Grötzinger

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 3 september