Uppsättningarna ändras med tiden

Uppsättningarna vid Festspelen i Bayreuth löper över flera år. Varje år sker förändringar, inte bara i besättningen utan också i insceneringen. Regissörerna ändrar detaljer, finslipar och försöker fullända. Detta är huvudregeln, det mest flagranta undantaget på senare år är uppsättningen av de fyra operorna i Nibelungens Ring, där regissören Frank Castdorf istadigt har vägrat att ändra någonting sedan premiären i sin ganska säregna version.

Normalt är det därför både intressant och givande att se om uppsättningarna efter ett par år. Mycket har ändrats, kantigheterna slipats av och många frågetecken rätats ut.

Förrra året, 2015, var det premiär för Katharina Wagners inscenering av Tristan und Isolde. Debattens vågor gick höga hos experterna: innovation, helgerån eller både-och? Själv var jag mycket tveksam till den överlastade scenografin, jobbiga ljussättningen och till blandningen av spektakulär fantasy och dålig veckotidningsromantik. Allt med ett stereotypt, kallt agerande. Däremot var de musikaliska prestationerna på en mycket hög nivå: solisterna genomgående mycket välsjungande och Christian Thielemanns musikaliska ledning storartad.

Ingen kärleksdöd: Kung Markw (Georg Zeppenfeld) släpar iväg Isolde (Petra Lang) Foto: Enrico Nawrath
Ingen kärleksdöd: Kung Marke (Georg Zeppenfeld) släpar iväg Isolde (Petra Lang)
Foto: Enrico Nawrath
Stephen Gould som Tristan och Petra Lang som Isolde. Foto: Enrico Nawrath
Stephen Gould som Tristan och Petra Lang som Isolde.
Foto: Enrico Nawrath

I årets version har Katharina Wagner ändrat fokus: gestalterna kommer i förgrunden, pigtidningssagan blir levande romantik, ett spännande triangeldrama där de onda inte enbart är onda och de goda är långt ifrån fläckfria. Den besvärliga scenografin och ljuset blir en bisak som man kan stå ut med, och till och med det konstiga slutet, där Isolde inte får dö sin kärleksdöd utan släpas iväg av kung Marke mot äktenskapets tristess, är inte lika irriterande.

Musikaliskt är årets upplaga av om möjligt högre klass. Christian Thielemanns ledning är helt perfekt (det var också han som fick de längsta applåderna), Stephen Gould sjunger Tristan med mycket kraft och mycket välljud, Georg Zeppenfelds Kung Marke är mäktig i både stämma och agerande. Däremot är jag kluven till Petra Langs gestaltning av Isolde. Bra i agerandet och objektivt sett en fin röst; men jag har lite svårt för hennes manierade övertonsrikhet.

Och som helhet ett stort steg framåt mot det kärleksdrama som otvivelaktigt var Wagners avsikt. Det skulle vara intressant att följa kommande versioner.

De dömda strömmar ut ur Holländarens skepp. Foto: Enrico Nawrath
De dömda strömmar ut ur Holländarens skepp.
Foto: Enrico Nawrath

Jan Philipp Glogers inscenering av Der fliegende Holländer hade premiär 2012. Det var en total omgörning som markant fjärmade sig från Wagners utanverk med uppblåst sjömansromantik och konstiga övernaturligheter. Av den marina miljön återstår bara en jolle; dåtidens inferno, ett fartyg i storm, blir ersatt med nutidens, en börslokal med staplar som blinkar och siffror som snurrar. Däremot drog den en klar linje från detta första verk i Wagners operakanon fram till Parsifal, det sista verket: medlidandet som enda möjlighet att frälsa den fördömde. Och den emfaserade också Wagners tidiga socialism, den som drev honom i landsflykt. Men mitt i allt detta försvann individerna, det blev mer ett drama om filosofiska idéer än om mänskliga känslor.

 

Ricarda Merbeth - en ljuvlig Senta. Foto: Enrico Nawrath
Ricarda Merbeth – en ljuvlig Senta.
Foto: Enrico Nawrath

I årets version har Jan Philipp Gloger tagit ner tempot, fördjupat karaktärerna och förstärkt polariseringen mellan gott och ont. Mot den vidrige krämartypen Daland och den omänskligt cyniske Styrmannen ställs Sentas naiva oskuldsfullhet och Holländarens ödesmättade mörker. Kärlekshistorien blir trovärdig och den orgiastiska Styrmanskören får en att associera mer till Predikarens ”Fåfängligheters fåfänglighet” än till filosofiska spekulationer. Dramat blir begripligt och allmängiltigt, gestalterna blir människor.

Musikaliskt är uppsättningen nära nog fulländad. Axel Kober tar fram verkets skillnader mot över Wagneroperor: den italienska arkitekturen och det starkt måleriska tonspråket. Thomas J Mayer debuterar som Holländaren med stark, klangrik baryton och tillbakahållet utspel. Ricarda Merbeth gör en ungflicksfräsch Senta med känslorna utanpå kroppen, sjungen med ljuvlig sopran; Peter Roses Daland är mäktigt sjungen och som karaktär så vidrig att man vill slå honom på käften och Andreas Schagers fylliga tenor låter Erik bli en kärlekskrank ynkrygg. Och så den väldiga kören som likt tidigare år står för ett verkligt storverk.

 

Bayreuther Festspiele

TRISTAN UND ISOLDE

Dirigent: Christian Thielemann

Regi: Katharina Wagner

Scenografi: Matthias Lippert och Frank Philipp Schlössmann

Kostym: Thomas Kaiser

Ljus: Reinhard Traub

Medverkande: Stephen Gould, Petra Lang, Georg Zeppenfeld, Ian Paterson, Raimund Nolte med flera

Sedd föreställning: 1 augusti

DER FLIEGENDE HOLLÄNDER

Dirigent: Axel Kober

Regi: Jan Philipp Gloger

Scenografi: Christof Hetzer

Kostym: Karin Jud

Ljus: Urs Schönebaum

Medverkande: Thomas J. Mayer, Peter Rose, Ricarda Merbeth, Andreas Schager, Benjamin Bruns,

Christa Mayer

Sedd föreställning: 3 augusti