Strålande Wagnertolkningar

iréne theorin

”Wagners kvinnor” var rubriken på en konsert i Tivolis konsertsal i Köpenhamn i lördags kväll. Sopranen Iréne Theorin var solist och Giordano Bellincampi dirigerade orkestern Tivoli Copenhagen Phil.

På programmet stod, som rubriken lyder, Wagner och enbart Wagner. Iréne Theorin sjöng ”Wesendonck-Lieder”, de fem sångerna med texter av Mathilde Wesendonck, samt tre operaarior: Brünnhildes Hojotoho ur Valkyrian, Elisabeths ”Dich teure Halle” ur Tannhäuser och Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde. Dessutom tre orkesterstycken: Siegfried Idyll, ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg och Valkyrieritten ur Valkyrian.

Iréne Theorin är en världsstjärna, en av de mest lysande dramatiska sopranerna, med höggljutt lovordade roller i verk främst av Wagner och Richard Strauss på de stora scenerna över hela jordklotet. Hon har visserligen sjungit på Stockholmsoperan men är ganska okänd i Sverige; i Danmark var hon under ett antal år knuten till Det Kongeliges solistensemble.

Hennes tolkning av Wesendonck-Lieder vid konserten i lördags var rent fantastisk: hennes gränslöst klangrika sopran fångade musikens djupa romantik med dess ställvis ganska intrika klanger och textens lätt naiva innerlighet. Och det just i kombinationen mellan den grandiosa rösten och den genomtänkta interpretationen som man finner den äkta storheten, en helhet som går rakt in i både hjärta och hjärna hos lyssnaren. Samma utsökta utförande fick också Elisabeths aria ur Tannhäuser och Brünnhildes korta stridsrop.

Och så den ultimata finalen: Isoldes kärleksdöd. Jag har haft förmånen att se och höra Iréne Theorin framföra den tidigare, dels på Det Kongelige 2009, dels i Christopher Marthalers inscenering i Bayreuth. I båda dessa uppsättningar svarade hon för rent otroliga prestationer men utan tvivel överträffade hon sig själv vid konserten i lördags. Det var lysande, ja rent himmelskt.

Giordano Bellincampi har med åren utvecklats till en välmeriterad operadirigent och fått speciella erkännanden för sina tolkningar av italiensk opera. Men Wagner ska han tydligen inte ge sig på. Orkesterstämman vid lördagens konsert var alldeles för spetsig, ställvis rörig och saknade wagnersk tyngd trots den stora orkestern.