En Parsifal som väcker frågor

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 augusti

Ryan McKinny som Amfortas omgiven av Graalriddarna Foto: Enrico Nawrath
Ryan McKinny som Amfortas omgiven av Graalriddarna
Foto: Enrico Nawrath

Mild, religiös och oerhört vacker. Det blev mitt förstahandsintryck av Uwe Eric Laufenbergs inscenering av Parsifal, årets nyproduktion på Bayreuther Festspiele. Men med mer eftertanke visade sig detta intryck vara bedrägligt: mildheten är skenbar, religiositeten närmar sig sekterism och är snarare religionsfientlig. Bara estetiken återstår.

I Parsifal, Wagners sista verk, är huvudfrågan om och hur människan kan bli frälst från denna syndfulla värld. Enligt Wagner kan detta uppnås med medlidande med den syndfulle, inte tycka-synd-om-beteende utan ett lidande med den drabbade, något som enbart den oskuldsfulla, rena människan är i stånd till. Han ställer Graalriddarna, den heliga upphöjda världen mot den onde Klingsor och hans utlevande anhang. Och det är Parsifal, ”den rene dåren”, den oskuldsfulle, som kan förgöra ondskan och ge Graalriddarna kraften åter.

Laufenberg låter Graalriddarna bli en samling skrymtare, ädla till det yttre men egoistiska och fördömande i hjärtat. De vårdar sin sjuke kung Amfortas, inte av medlidande utan för att han ska vara i stånd att fira den mässa de så djupt eftertraktar. De ringaktar Kundry, den dualistiska kvinnan och jagar iväg Parsifal, omedvetna om att han är den frälsare de behöver. De är inga äkta kristna, snarare en sadistisk sekt.

Det finns egentligen inget att invända mot Laufenbergs tolkning, han har stöd i Wagners text. Likaså att han låter den onde Klingsor ha en orientalisk accent med sina ”Zaubermädchen” först som odalisker i haremsmiljö, sedan i traditionell muslimsk klädsel. Klingsor framställs inte som muslim; i hans tempel härskar Islam lika lite som kristendomen i Graalstemplet. Man måste ifrågasätta Laufenbergs avsikter; är han ute efter ett allmänt religionsfördömande?

Värre är att han tonar ner, nästan halkar över, två av verkets ideologiska höjdpunkter: brödbrytelsen i slutet av första akten och Långfredagsundret i början av tredje akten. Det stärker ytterligare tesen om religionsfientlighet. Kvar blir bilden av Parsifal som den ensamme starke, en inte helt behaglig tanke.

Klaus Florian Vogt som Parsifal tillsammans med Klingsors "Zaubermädchen". Foto: Enrico Nawrath
Klaus Florian Vogt som Parsifa och Georg Zeppenfeld som Gurnemanz tillsammans med Klingsors ”Zaubermädchen”.
Foto: Enrico Nawrath

Hartmut Haenchen fick hastigt ta över dirigentskapet mitt under repetitionstiden sedan Andris Nelsons hoppat av. Hans tolkning är mycket mjuk, perfekt välvårdad i klangen med större accent på stråkstämmorna än man är van vid. Visst är det öronvänligt och vackert men ställvis blir det för mjukt, man saknar tyngden och blåsarnas stadgande kraft. Det kanske är en Wagner som gör sig på andra scener men det är inte en Wagner för Bayreuth med dess stora orkester. Dessutom ger den inte varken solister eller kör det motstånd som lyfter deras prestationer.

Solisterna är samtliga i den absolut högsta klassen. Intressant är Klaus Florian Vogt i titelrollen som gör en mycket speciell röstväxling i slutet av andra akten när han får det heliga svärdet i sin hand: från att tidigare ha sjungit med en kraftig, ganska myndig tenor byter han till sin normala karaktäristiska pojkaktigt ljusa stämma, den som han har blivit världsberömd för. Effekten är rent enastående.

Ryan McKinny gör en Amfortas fylld av smärta och resignation med smältande klangrik stämma; Gerd Grochowskis Klingsor blir ett äckel av värsta sorten, ett sådant med städat yttre och kolsvart inre, sjungen med intensiv basbaryton. Elena Pankratovas gestaltning av Kundry är elegant välsjungen, fast i konturerna men saknar kanske lite av den mystik som rollen kräver.

Georg Zeppenfeld i rollen som Gurnemanz svarar för den kanske förnämsta prestationen i uppsättningen: myndig, otroligt välklingande bas med utsökta nyanser och ett agerande som skapar en människa, inte bara en rollfigur.

Jag skrev inledningsvis att bara estetiken återstår. Scenografin är mycket vacker och välgjord, liksom kostymerna. Körens klang som vanligt magnifik, orkestern fylld av välljud och de sångliga prestationerna utsökta. Men något saknas och på sätt och vis lämnar uppsättningen en besk eftersmak. Det skulle vara intressant att se den en kommande säsong.

Gerd Grochowski som Klingsor. Foto: Enrico Nawrath
Gerd Grochowski som Klingsor.
Foto: Enrico Nawrath

 

PARSIFAL

opera av Richard Wagner

Dirigent: Hartmut Haenchen

Regi: Uwe Eric Laufenberg

Scenografi: Gisbert Jäkel

Kostym: Jessica Karge

Ljus: Reinhard Traub

Medverkande: Ryan McKinny, Georg Zeppenfeld, Klaus Florian Vogt, Elena Pankratova, Gerd Grochowski, Karl-Heinz Lehner med flera

Orchester der Bayreuther Festspiele, Chor der Bayreuther Festspiele; körmästare: Eberhard Friedrich

Premiär i Festspielhaus i Bayreuth 25 juli; sedd föreställning 2 augusti