Don Giovanni i två uppsättningar

Ildebrando D'Arcangelo som Don Giovanni och Valentina Nafornita som Zerlina i Salzburguppsättningen. Foto: Ruth Walz
Ildebrando D’Arcangelo som Don Giovanni och Valentina Nafornita som Zerlina i Salzburguppsättningen.
Foto: Ruth Walz

Don Giovanni, Wolfgang Amadeus Mozarts mästerverk och i mitt tycke en av operalitteraturens höjdpunkter. För libretton står Lorenzo da Ponte, den italienske prästen, författaren och musikvetaren som förvisades från Venedig på grund av sina revolutionära åsikter, kom till Wien och hamnade slutligen i New York som professor i italiensk litteratur.

Musikaliskt är verket enastående: ariornas eleganta melodier följer varandra i ett pärlband, recitativen är kraftiga och uttrycksfulla och får extra styrka genom ackompanjemanget på hammarklaver. Orkestreringen är av samma höga klass som i symfonierna och kräver i sin skenbara enkelhet lika stora ansträngningar av utövarna.

Don Giovanni har alltsedan premiären 1787 blivit föremål för ett otal tolkningar, strykningar och bearbetningar. Titelfiguren har skildrats som hjälte och som slusk, hans erövringar som oskyldiga offer och som medvetna man-eaters. Under en ganska lång period föredrog effektsugna regissörer att öka dramatiken genom att låta verket sluta med titelfigurens undergång i helveteselden.

Salzburg: Ildebrando D'Arcangelo som Don Giovanni och Carmela Remigio som Donna Anna. Foto: Ruth Walz
Salzburg: Ildebrando D’Arcangelo som Don Giovanni och Carmela Remigio som Donna Anna.
Foto: Ruth Walz

Till formen är verket en typisk buffaopera i två akter men innehållsmässigt närmar den sig otvivelaktigt opera seria, en blandning som sedan skulle bli stilbildande i den italienska operan. Men som helhet: verket är en moralitet med lyckligt slut, den onde får sitt straff och de övriga får sin belöning. Mozart själv kallar den för ”dramma giocosa” (lekfullt drama) trots att den börjar med mord, forsätter med svek och slutar med att huvudpersonen ramlar ner i helvetet.

Under loppet av tio dagar nu i början av augusti lyckades jag se två premiärer av Don Giovanni, först på Festspelen i Salzburg och sedan på Drottningholms Slottsteater utanför Stockholm. Samma verk, samma trohet till originalets grundtankar men annars mycket divergerande.

För att börja bakifrån: För Drottningholmsteaterns uppsättning står den franske dirigenten Marc Minkowski och hans team, regissören Ivan Alexandre och scenografen Antoine Fontaine. Den är nummer två i den satsning på Mozarts da Ponte-operor som började i fjor med Figaros bröllop.

Jean-Sébastien Bou som Don Giovanni och Krzysztof Baczyk som Kommendören i uppsättningen på Drottningholm. Foto: Mats Bäcker
Jean-Sébastien Bou som Don Giovanni och Krzysztof Baczyk som Kommendören i uppsättningen på Drottningholm.
Foto: Mats Bäcker

Marc Minkowskis musikaliska tolkning är spännande: lugn och kraftig men också mycket intensiv, framförd med tidstrogna instrument och mycket fin tidstrogen klang men ändå klart framåtblickande med små men tydliga spår av romantisk sötma och märkbara rubaton mitt i wienklassicismen. Ivan Alexandres regi är också fylld av samma kraft: det blir ingen skönsång vid rampen utan människor av kött och blod som spelar upp ett drama och den enkla tittskåpsteatern med sina tygkulisser blir bara en intressant accent.

Sångarnas prestationer var vid premiären ställvis inte av högsta klass. Robert Gleadow gjorde en välsjungen, charmig Leporello, Jean-Sébastien Bou i titelrollen hade kraft och elegans i rösten och Krzysztof Baczyk utnyttjade sin välklingande bas mycket bra i sina två roller som Masetto och kommendören. Men de tre kvinnliga sångarna visade tyvärr ställvis upp brister i tonträffningen, skrikighet och för svag klang och kraft.

Drottningholm: Marie-Adeline Henry som Donna Elvira och Robert Gleadow som Leporello. Foto: Mats Bäcker
Drottningholm: Marie-Adeline Henry som Donna Elvira och Robert Gleadow som Leporello.
Foto: Mats Bäcker

I Salzburg har regissören Sven-Eric Bechtolf flyttat över handlingen till nutid, det hela tilldrar sig i en hotellobby, ett koncept som fungerar alldeles utmärkt. Kostymerna är också nutid, ganska strikt och elegant och som en liten extra krydda drar de onda, don Giovanni och Leporello, på sig djävulsmasker med jämna mellanrum.

Men trots denna tidsförflyttning känns uppsättningen mycket traditionell, ställvis nästan blek. Agerandet är tillbakahållet, känslorna finns men emfaseras inte; typiskt klassiskt operaagerande där sången kommer i första rummet, dramatiken i andra. Men vackert är det, och mycket påkostat.

Även musikaliskt är uppsättningen mycket traditionell men detta blir en verklig styrka. Orkestern, Wiener Philharmoniker, spelar på moderna instrument och dirigenten Alain Altinoglu håller konskvent fast vid en rent klassicistisk tolkning och klangbild, klar som vatten, tydlig i fraseringarna, helt enkelt perfekt mozartsk.

Och sångarnas prestationer är rakt över utsökta. Ildebrando d’Arcangelos Don Giovanni är både en gentleman och ett äckel, en hänsynslös övermänniska och en feg usling. Sångligt utsökt med en baryton med hur mycket klang som helst i. Carmela Remigios Donna Anna är rent ljuvlig med både kraft och glitter upp i de högsta höjderna, Layla Claire fyller sin Donna Elvira med en uppsjö av känslor i sin utsökta mezzo och Valentina Nafornita sjunger Zerlina med klar sopran med rejält bett och även de övriga medverkande är av högsta klass.

Det är intressant att två så skilda uppsättningar av samma opera så tidsmässigt tätt intill varandra. Vilken var egentligen bäst? Båda två på sitt sätt. Traditionalisten inom mig säger Salzburg men Drottningholmsteatern har onekligen vissa kvaliteter som inte Salzburguppsättningen har tagit tillvara. Det får bli dött lopp.

Don Giovanni (Ildebrando D'Arcangelo) och Leporello (Luca Pisaroni) i Salzburg. Foto:Ruth Walz
Don Giovanni (Ildebrando D’Arcangelo) och Leporello (Luca Pisaroni) i Salzburg.
Foto:Ruth Walz

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Salzburger Festspiele

Dirigent: Alain Antinoglu

Regi: Sven-Eric Bechtolf

Medverkande: Ildebrando d’Arcangelo, Luca Pisaroni, Alain Coulombe, Carmela Remigio, Paolo Fanale, Layla Claire, Valentina Nafornita, Iurii Samoilov

Wiener Philharmoniker

Philharmonia Chor Wien

Premiär 4 augusti Haus für Mozart, Salzburg

Drottningholms Slottsteater

Dirigent: Marc Minkowski

Regi: Ivan Alexandre

Medverkande: Jean-Sébastien Bou, Krzysztof Baczyk, Robert Gleadow, Ana Maria Labin, Stanislas de Barbeyrac, Marie-Adeline Henry, Chiara Skerath

Drottningholmsteatern orkester

Drottningholmsteatern kör

Premiär: 13 augusti på Drottningholms Slottsteater