Operahuset ger mersmak

Richard Söderberg

Denna krönika var publicerad i Skånska Dagbladet 15 april

Rickard Söderberg är operasångare, eldsjäl i HBTQ-sammanhang med sitt alias Gaytenor i sociala medier, tv-kändis från Let’s dance, blivande operettcharmör i sin uppsättning av Glada Änkan i Ystad i sommar och mycket annat. Men framför allt operasångare. Nu utvecklar han rollen som programledare i Sveriges Radios nya serie Operahuset varje lördag framöver. 20 program ska det bli i P2 och naturligtvis tillgängliga även i Sveriges Radio Play.

Varje program ska ha en gäst och ett tema, vid premiären var den världskända mezzosopranen Anne Sofie von Otter gäst och samtalet gällde studioinspelningar kontra livesinspelningar. Många intressanta fakta och synpunkter och mycket fin musik, bland annat världens första operainspelning gjord i Danmark för 130 år sedan (kanske mer intressant än njutbar). För mig som amatör men dock idog lyssnare var det givande att få del av proffsens åsikter. Och aspekten att de alltmer frekventa livesändningarna från de stora operahusen snarast bidrar till att glesa ut publiken på plats var något som inte jag tänkt på – många föredrar att få perfekt ljud och närbilder på sångarna, något som är omöjligt på normal plats i en operasalong.

I en intervju här i Skånska Dagbladet förra veckan sade Rickard Söderberg att han ville åstadkomma ett program där lyssnaren skulle känna sig som hemma i hans vardagsrum

– Där sitter man i min soffa, dricker kaffe och lyssna på musik med mig. Och vi pratar under ariorna, byter om vi inte gillar det och hissar och dissar tolkningarna skamlöst.

Det lyckades han fullständigt med i det första programmet. Och han hade den goda smaken att låta Anne Sofie von Otter komma i förgrunden och själv nöja sig med kortare inpass. Som lyssnare kände man sig delaktig, njöt av musiken och ville nästan komma in i konversationen. Så handlar en skicklig programledare.

I intervjun sade han också att han ville ”vara lite av en tröskelsänkare för den kanske lite knepiga konstformen och avdramatisera den.” Det är bara att önska honom lycka till men konsten är nog att locka nya lyssnare till P2 en lördagkväll eller att få dem att klicka sig in på Sveriges Radio Play. Risken är att det, för att använda frikyrkans språk, blir mer ett helgelsemöte för de redan omvända än ett väckelsemöte.

Och behöver operan avdramatiseras? Definitivt inte konstformen som sådan. Det dramatiska, även det överdramatiska, liksom det konstlade, är en del av tjusningen. Samspelet mellan musik och handling, sång och skådespeleri, det är det som är opera.

Min första kontakt med Rickard Söderberg var vid en tillställning i Konserthuset i Malmö, ordnad av tidningen Opus. Plötsligt reser sig en skäggig individ upp och levererade ”Winterstürme wichen dem Wonnemond”, Siegmunds aria ur första akten av Richard Wagners Valkyrian. Perfekt, i både klang och känsla. Det var stor operakonst i litet format.

Något av samma kvaliteter visade han upp även som programledare i Operahuset. Jag kommer med glädje att lyssna på de fortsatta programmen.