Herheims Salome förbryllar

Salome nyRecensionen var publicerad i Skånska Dagbladet 19 april

I programbladet till uppsättningen av Richard Strauss Salome på Operaen i Köpenhamn skriver regissören Stefan Herheim bland annat: ”Är Salome ett incestoffer? Representerar kvinnans frigörelse från manligt förtryck? Är hon en kvinnlig Hamlet som hellre agerar än tvekar? Eller kysser hon och dödar hon bara av lust? Kanske Salomes mysterium är större än kärlekens hemlighet.”

Frågorna är ställda men svaren överlåts till åskådaren. Uppsättningen ger mig myror i huvudet. Det känns som om Herheim har en dold agenda, en överflyttning, en spegling, rentav en nutida referenspunkt. Men jag kan inte direkt sätta fingret på den. Eller är det helt enkelt så att jag ser skuggor som inte finns, att han bara vill visa verket rakt upp och ner i en överestetiserad version i Oscar Wildes anda?

Herheim berättar teikoskopiskt, en teknik använd av de klassiska grekerna, att en åskådare återberättar det som sker; en väldig kikare dominerar scenen. Det är effektfullt men också förbryllande. Månen lyser över scenen, av Salome betraktad som en symbol för kyskheten, jungfruligheten medan tetrarken Herodes ser den som en ”vansinnig kvinna som överallt söker älskare” och hans älskarinna Herodias, Salomes mor, avfärdar honom krasst: ”Nej månen är som månen, det är allt”. På något sätt är detta uppsättningen i ett nötskal: Bibelns fasansfulla berättelse blir i Oscar Wildes pjäs en projektion av den yttersta dekadensen, Richard Strauss musik drar åt skruven ytterligare, Stefan Herheim komplicerar det hela med ett antal i sig mycket relevanta frågor.

Och där sitter vi publiken, njuter av musiken och sångarnas prestationer, bländas av scenografi, ljus, videoprojektioner och kostymer samtidigt som vi både förbryllas och känner obehag för skeendet i sig. Kan det – hemska tanke – vara något som i högsta grad går att applicera på våra nutida liv: den unga människan, insnärjd i trassliga ibland nästan bisarra familjeförhållanden, som är beredd att gå hur långt som helst bara för att få kärlek och uppmärksamhet? Det känns inte bekvämt.

Kringverket är enastående vackert och välgjort. Heike Scheeles scenografi med sin stjärnhimmel verkar delvis ha hämtar inspiration från tidiga 1900-talsuppsättningar, Gesine Völlms kostymer appellerar till Hollywoods guldålder, ljussättning och videoprojektioner är minst sagt spektakulära. Micke Strids koreografi gör De sju slöjornas dans till en show i Hollywoodanda, mer glittrig än depraverad och därför en aning långrandig.

John Lundgren skapar ett mäktigt porträtt av Jochanaan. Kraftfullt och klangrikt sjungen, trovärdig i sin sceniska utstrålning. Susanne Resmarks gestaltning av Herodias är också i absolut toppklass: jordnära, käringaktig med rent underbar mezzo. Johnny van Hal sjunger Herodes med vacker och välvårdad tenorstämma men fångar inte riktigt figuren; Sabrina Kögel som pagen och Adam Frandsen som Narraboth förvaltar sina roller mycket väl, både sceniskt och sångligt.

Däremot finns det anledning att sätta många frågetecken för Ann Petersens Salome. Sceniskt stod hon vid premiären för en acceptabel prestation men hennes röst räckte inte till för rollen. Den klarade mellanregistret men i de passager där det krävdes både kraft och höjd svajade det betänkligt.

Den här uppsättningen blir Michael Boders sista som chefdirigent för Det Kongelige Kapel. Han har begärt avsked efter det att Det Kongeliges styrelse har aviserat nedskärningar i orkestern. En stor förlust för Det Kongelige och för operapubliken; något som man påmindes om efter hans enastående prestation vid söndagens premiär: perfekt kontroll av föreställningen och utsökt tolkning av Richard Strauss komplicerade musik.

 

SALOME

opera av Richard Strauss med libretto av tonsättaren efter Oscar Wildes drama

Dirigent: Michael Boder

Regi: Stefan Herheim

Scenografi: Heike Scheele

Kostym: Gesine Völlm

Ljus: Joachim Klein

Videodesign: Momme Hinrichs och Torge Møller

Koreografi: Micke Strid

Medverkande: Johnny van Hal, Ann Petersen, John Lundgren, Susanne Resmark, Adam Frandsen, Sabrina Kögel med flera; dansare från Tivoli Ballet Teater, statister

Det Kongelige Kapel

Premiär 17 april på Operaen i Köpenhamn