Kammarmusik med klass

Trio Sincero: Kjell Fagéus, Love Dervinger och Niels Ullner
Trio Sincero: Kjell Fagéus, Love Dervinger och Niels Ullner
Per Nörgård
Per Nörgård

Per Nørgård, en gigant bland nutida tonsättare, verksam i mer än sextio år, belönad med ett otal musikpris, nu senast i år med det mycket prestigefyllda Ernst von Siemens Musikpreis som delas ut av Bayrische Akademie der schönen Künste. Sett i backspegeln är kanske hans mest betydelsefulla tidiga komposition Trio op.15 för klarinett, cello och piano från 1955. Detta verk stod på programmet tillsammans med musik av Beethoven och Brahms när Trio Sincero (Kjell Fagéus, klarinett; Niels Ullner, cello och Love Derwinger, piano) konserterade i Kulturhuset Anders i Höör på söndagen.

Nørgårds trio har många drag som är typiska för ett ungdomsverk: flödande rikedom, nästan slöseri med teman och figurer, tydliga influenser från flera håll och en iver att få med så mycket som möjligt inom den knappa halvtimme verket spelas. Per Nørgård var vid denna tid uppfylld av vad han kallade ”det nordiske sinds univers” och det märks tydligt. Här finns ekon av Sibelus, Carl Nielsen och framför allt Vagn Holmboe, Nørgårds vän och lärare.

Trio Sicnceros framförande var mästerligt: helhetsuppfattningen perfekt, varje detalj väl vårdad, instrumentbehandlingen utsökt. Till detta den lite torra men exakta akustiken i konsertlokalen. Det blev en verklig njutning för både öron och hjärna.

På programmet stod också Johannes Brahms Trio op.114 i a-moll, komponerad 1891, det vill säga efter att tonsättaren 1890 sade att Stråkkvartetten i G-dur var hans sista verk. Trots detta har den en nästan ungdomlig lätthet och elegans. Trio Sinceros framförande apostroferade dessa drag; och även detta framförande måste sägas vara i framkant.

Konserten inleddes med Trio op 11 i B-dur, skrivet av en 27-årig Ludwig van Beethoven, ett lättsinnigt verk för att vara av Beethoven men ändå med många av hans karaktäristika som den tekniskt mycket avancerade pianostämman. (Det påstås att han lade in extra svårigheter bara för att ställa till problem för mindre begåvade pianister.) Framförandet var elegant, nästan delikat friskt tempo och stor klangrikedom. Och som extranummer bjöd man på ett stycke ur Max Bruchs Åtta stycken för klarinett, cello och piano med opustalet 83.

Trio Sincero var för mig en ny upplevelse. Jag vet inte hur fast konstellationen är men jag tänker hålla mig nogsamt underrättad om man ska spela i närområdet; den här konserten gav verkligen mersmak.

Och det idoga Höörs Musik- och teatersällskap håller ställningarna. Nästa konsert är 10 april, då kommer Musica Vitae, under ledning av Malin Broman och med Simon Crawford-Phillips vid pianot.