Figaros bröllop klarar busikisgreppet

Recensionen var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 1 mars

Mozarts eleganta rokokoopera Figaros bröllop som fars, är det möjligt? Möjligt är det naturligtvis, allt är möjligt i operans värld; men fungerar det? Och att flytta handlingen från ett grevepalats i 1700-talets Sevilla till ett nedgånget nöjesfält från det tidiga 1960-talet, blir det inte en operakonstens blasfemi? Frågorna var många när jag läste förhandsinformationen om Elisa Kragerups uppsättning på Det Kongelige Teater. Väl på premiärföreställningen fick jag erfara att det var mer än så. Det var inte fars, det var buskteater, rena råbuskisen med kalsonghumor, tasksparkar och allsköns obscena åtbörder. Dessutom ohämmat publikfrieri, orkestern på scenen och små ljudlösa sketcher mellan dirigent och aktörer. Och mitt upp i alltihop Gelsomina, Giulietta Masinas underbara figur i Fellinis film ”La Strada”, vid hammarklaveret som ackompanjatör till recitativen. Om mina ögonbryn tidigare hade varit måttligt höjda slog de nu i hårfästet. Får man göra så?

Jo, det får man. Om man gör det med kärlek till originalet, trots allt behåller elegansen, inte försöker ändra libretton till någon slätstruken nutidshistoria och ser till att det musikaliska utförandet, både instrumentellt och sångligt håller sig på högsta nivå samt befolkar scenen med mycket skickliga aktörer, då får man göra så. Och det ursprungliga budskapet, kritiken mot överklassen som det uttrycks i de Beaumarchais skådespel blir faktiskt tydligare än i en klassisk uppsättning med tidstrogna dräkter.

Figaros bröllop är Elisa Klagerups första iscensättning av en opera. Hon har tidigare ägnat sig åt talteatern, vilket märks i hennes omsorg om pregnansen i recitativen och om agerandet som helhet. Jag tror inte att det är fel att se den här uppsättningen som en hyllning till den italienska teatertraditionen, inte bara Fellinis Gelsomina utan än mer en ganska tydlig influens av Dario Fos operaestetik med dess mängder av detaljer och skeenden. Och precis som hos Fo så skapar de otroliga, ställvis kättjefulla absurditeterna paradoxalt nog en strängt konsekvent verklighet; sensmoralen hos äkta commedia dell’arte.

Scenografin består av av ett lustiga tåget med svanvagnar och ett antal skynken och flyttbara dörrar, samt orkestern på scenen, lite av turnéteater. Kostymerna är tidstroget 1960-tal.

Musikaliskt är uppsättningen utsökt. Dirigenten Andreas Spering håller orkesterklangen i ett fast wienklassicistiskt grepp, frisk i tempot, aningen torr och hundraprocentigt exakt. Han har också valt att använda hammarklaver i stället för cembalo till recitativen, vilket förstärker det klassicistiska intrycket. Greppet är inte nytt, det användes exempelvis av Marc Minkowski i hans uppsättning på Drottningholmsteatern förra året.

Sångarnas prestationer är lysande, rakt över: Henning von Schulmans Figaro briljerar med sin omfångsrika bas, Anke Briegel som Susanna får fram den perfekta näbbigheten med sin subrettsopran, Sine Bundgaard sjunger Grevinnan med underbar lyrisk stämma och Palle Knudsen skapar en välsjungande men bufflig Greve Almaviva. Och så Tuva Semmingsen som Cherubino, en av de bästa framställningar jag har sett av denna figur: ljuvligt sjungen och en enastående karaktäristik av en valpig, tafatt tonåring med bara en sak i huvudet. Detta är bara ett axplock – övriga ensemblen håller samma höga klass.

Så som helhet: Det går att leka med Figaros bröllop, även att göra den till buskis, resultatet blir opera när den är som bäst: en föreställning för både nybörjare och habituéer. Och Det Kongelige Teater har ännu en gång visat att man håller klassen trots hårda neddragningar.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin de Beaumarchais komedi

Dirigent: Andreas Spering

Regi: Elisa Kragerup

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Nila Parly

Medverkande: Henning von Schulman, Anke Briegel, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Tuva Semmingsen, Elisabeth Halling, Morten Staugaard, Bengt-Ola Morgny, Julie Meera Albertsen med flera

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel, vid klaveret: Claudia Vitrani

Premiär på Det Kongelige Teater, Gamle Scene den 28 februari

Tuva Semmingsen - en underbar Cherubino. Foto: Miklos Sabo
Tuva Semmingsen – en underbar Cherubino.
Foto: Miklos Sabo