Klangfull torsdagkväll

Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 5 i d-moll – en avbön till det mäktiga Partiet för tidigare ”förvillelser” eller början på en ny era i tonsättarens skapande? Kanske både och. Dåtidens sovjetiska kritiker staplade lovorden efter uruppförandet 1937: ”ett verk av stort djup”, ”känslomässig rikedom”, ”av stor betydelse”. Och även i dag måste man hålla med om dessa omdömen. Symfonin är allmänt ansedd som hans mästerverk och den är förmodligen den mest omtyckta av hans symfonier. Musikaliskt anknyter den till de klassiska ryska traditionerna i Tjajkovskijs stil men det finns tydliga influenser av både Mahler och Hindemith och även Stravinsky.

Detta nästan timslånga verk avslutade konserten med Malmö Symfoniorkester med Nikolaj Znaider som dirigent. Framförandet var formellt tadelfritt, Znaider manade fram en perfekt, nyansrik orkesterklang och hans kontroll över symfonins intrikata uppbyggnad in i minsta detalj var enastående. Men likväl saknades något i tolkningen, kanske kraft och engagemang, kanske beska och ironi; tyvärr blev helhetsintrycket präglat av en viss likgiltighet.

Före paus var Jian Wang solist i Antonin Dvořáks Cellokonsert i h-moll. Verket blev en succé redan från uruppförandet 1895 och har sedan dess hållit sin ställning. Inte att undra på det med dess fullödiga blandning av idyll och dramatik, av lyriska solopartier och kraftfulla orkesterpassager.

Jian Wangs tolkning av soliststämman var rent utsökt i både tonbildning och musikalitet och Nikolaj Znaiders behandling av orkestern var minst lika bra: perfekt samarbete med solisten och kraft och glans i orkesterpartierna.

Parentetiskt har Jian Wang och Nikolaj Znaider konserterat tillsammans med MSO tidigare: i slutet av januari 2013 var Wang solist i Ernest Blochs ”Schelomo” och Znaider dirigerade Mahlers femte symfoni.