Orkester och kör lyfter Lohengrin

Foto: Mats Bäcker

Denna recension var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 24 januari

 

I en stor cementbunker, en själlös steril miljö, har regissören Nicola Raab placerat Lohengrin, Wagners mest romantiska verk och idéhistoriskt en av hans mest intressanta skapelser. Rummet är inte hermetiskt slutet, i fonden finns en öppning mot världen utanför och bakom en öppningsbar järndörr anar man en idyll av ljus och lycka. Där fyller hon scenen med den gripande kärlekssagan och den onda berättelsen om falskhet, hotelser, tvivel och bråd död, beledsagade av den vackraste musik som Wagner skrivit, enastående fint tolkad av en orkester på topp och en rent vidunderlig kör.

I sina verk blandar Wagner musik, dramatik och filosofi till en syntes som saknar motsvarighet i västerländsk konst. Lohengrin, som uruppfördes 1850 skrev han under den tid då naturvetenskapliga ifrågasättanden kom att ersätta den kristna trons acceptans. Romantikerna såg tron som en andlig kraft som berikade människan med en högre metafysisk sanning, realisterna förkastade detta och krävde en världsbild grundad på bevis och erfarenhet.

Därmed är det relevant att uppföra Lohengrin även i vår tid, frånsett de rent estetiska aspekterna. Wagner låter Elsa transformeras från den blint troende, förtröstansfulla till den tidens moderna människa som kräver förklaringar och bevis. Också idag pågår striden mellan tro och tvivel, även om den altruistiska kristendomen trängs hårt av egocentriska surrogatreligioner och diverse politiska frälsningsläror som konkurrerar om individernas medvetanden och plånböcker. Och också idag riskerar skeptikern sin egen sinnesfrid och omvärldens förkastelsedom.

Wagner tar inte ställning för Elsas tvivel, han låter det bli orsaken till ett uteblivet paradis, till hennes egen död och till den ädle Graalriddaren Lohengrins förnedring. Han emfaserar en medlidandets kristendom, ansatsen till de idéer som skulle nå sin fulländning i Parsifal, och han låter denna mjuka väg segra över den hårdföra krigiska asatron, representerad av den onda Ortrud och hennes make Telramund.

Det är således helt konsekvent av Nicola Raab att låta handlingen utspela sig i denna slutna miljö. En spegel av åskådarens inre, det dunkla slutna rummet med få vägar ut, ett utrymme där tankarna stoppas av väggarna. Inte fullt så hårdragen som Hans Neuenfels uppsättning i Bayreuth där han låter handlingen tilldra sig i människans undermedvetna, men ändå en förfulande spegel till verkets musikaliska skönhet.

Sceniskt är uppsättningen även i övrigt mycket övertygande. Kostymerna visar på legendtid (även om Kung Heinrich under vadmalen bär en kostym typ tredjeklassens börsmäklare), harnesken skramlar och svärden blixtrar; kvinnornas kläder är utsökt enkla och vackra. Rörelseregin är enkel, mest uppställningar i skilda formationer och mycket sång framme vid rampen, men den fungerar. Personregin tar mer fasta på typer än på människor men detta ger en del överraskande bra resultat: Tuija Knihtilä som Ortrud ger en enastående bild av den ondskefulla beräkningen: först stum och lurande i bakgrunden sedan med obehaglig intensitet i närvaron. Jukka Rasilainen som Friedrich von Telramund gör nästan en karikatyr av den äkta soldaten, fylld av floskler och med minimal tankeverksamhet. Steven Humes får fram en Kung Heinrich med kraft, mänsklighet och sunt förnuft, dessutom mycket väl sjungen.

Och så Anne Margrethe Dahl som Elsa: inte en figur utan en människa med alla förtjänster och brister med tilltro, kärlek, naivitet, vrede och nyfikenhet. Allt uttryckt med en vackert klingande och mycket välkontrollerad sopran, en mycket övertygande rollprestation. Däremot ställer jag mig en aning frågande till Burkhard Fritz gestaltning av Lohengrin. Hans tenor har en mycket vacker klang men man saknar kraften, det majestätiska i både sång och gestaltning.

Och överlag är solisternas sångliga prestationer mycket goda, men inte överväldigande men vad som saknas hos solisterna ersätts med råge av kör och orkester. Körklangen är mer än magnifik och Det Kongelige Kapel under Alexander Vernikovs ledning åstadkommer en Wagnertolkning som länge kommer att sitta fast i minnet. Bara den är värd resan över Sundet.

 

LOHENGRIN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Nicola Raab

Scenografi: George Souglides

Kostym: Julia Müer

Ljus: Aaron Black

Medverkande: Burkhard Fritz, Anne Margrethe Dahl, Jukka Rasilainen, Tuija Knihtilä, Steven Humes, Peter Felix Bauer med flera

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor; kormästare: Katsiaryna Ihnatsyeva-Cadek

Premiär på Operaen i Köpenhamn 22 januari