Tusen och en natt håller glansen

Tor Lind och Emma Lyrén Foto: Malin Arnesson
Tor Lind och Emma Lyrén
Foto: Malin Arnesson

Det var en lysande föreställning redan vid urpremiären för två år sedan och Daniel Fjellströms (musik) och Vanja Hamdi Isacsons opera Tusen och en natt har inte tappat glansen. Det kunde man konstatera vid nypremiären i lördags.

Det är en flödande rik uppsättning med påkostad och välgjord scenografi av Eva Sommestad Holten, välgjorda kostymer av Leif Persson och mycket avancerad ljusdesign av Karl Svensson. Så ögat får verkligen sitt. Och som alltid när Maria Sundqvist regisserar är den välgörande fri från barnsliga förenklingar och dylikt allmänt trams. Det verkar vara hennes ledstjärna att alltid hålla den konstnärliga höjden uppe även i så kallade familjeföreställningar. Detta i motsats till de olika televisionskanalerna (både statstelevision och reklamkanaler) samt diverse andra grupper där man tror att barn enbart engageras av högljudda hojtanden och konstiga kläder.

Sångarnas prestationer är överlag mycket bra: Emma Lyrén som Sjeherazade, Åsa Sjöblom som Doniazade och Tor Lind som Sjahriar bär upp huvudberättelsen med skönsång, kraft och pondus, Emma Lyrén firar formliga triumfer med sin mycket plastiska och välklingande mezzo. Men även de övriga förvaltar sina roller väl. Koreografin fungerar mycket väl och masscenerna är direkt fascinerande med allt sitt folkmyller.

Men trots att föreställningen ges i Malmö, Sveriges mest multietniska stad med mängder av människor med ursprung i Orienten är det inte nutida orientalism som skildras, mer den orientalism som fascinerade Mozart och Beethoven till bland annat deras turkiska marscher. Till och med Daniel Fjellströms musik med all dess österländska klanger står stadigt i den västerländska musiktraditionen. Det är vackert och underhållande men fasen vet om det inte också borde ge en eller annan eftertanke.