Storartad klang från MSO

Dmitrij Sjostakovitj skrev sin Cellokonsert nr 2 speciellt för Mstislav Rostropovitj och den uruppfördes i samband med firandet av kompositörens 60-årsdag 1966. Fri från partidiktat och dylikt otyg kunde Sjostakovitj forma musiken efter sitt egensinne och frågan är om inte cellokonserten trots det lilla formatet är en av hans bästa kompositioner: intressant i strukturen och storartad i melodik och harmonier.

Vid torsdagens konsert i det nya konserthuset var Torleif Thedéen solist och den venezuelanske dirigenten Diego Matheus ledde MSO. Det blev ett minnesvärt framförande: Thedéens tolkning var sparsmakad, inkännande och med perfekt fördrag och den kompletterades av en orkesterstämma i samma höga klass: klangmässigt var orkestern på topp och dirigentens insikt i kompositionen var oklanderlig.

Kvällens andra huvudnummer var Richard Strauss tondikt ”Also sprach Zarathustra”. Känd av de flesta, eftersom inledningen använts som filmmusik, ofta spelad och en stor publikfavorit med sitt lättillgängliga och uttrycksfulla tonspråk. (Men man kan undra varför detta verk har klarat sig från bannbullor. Nietzsches bok, varifrån kompositören inspirerades, är ju med nutida tänkesätt långt ifrån rumsren.)

Än en gång visade MSO vilken potential orkestern har i händerna på rätt dirigent. Klangen var mäktig och exakt in i minsta nyans. Men i mitt tycke ägnade dirigenten för liten möda att hålla ihop verket och framhäva de långa linjerna; det kändes som om berättelsen försvann.

Inledningsvis spelades ”Lucioles”, ett verk från 2011 av den svenska tonsättaren Andrea Tarrodi. Tonskönt, nästan programmusikaliskt i sin skildring av eldflugornas dans; en lyssnansvärd inledning med fina nyanser i orkesterklangen.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Diego Matheuz

Solist: Torleif Thedéen, cello

Musik av Andrea Tarrodi, Richard Strauss och Dmitrij Sjostakovitj

Malmö Live 24 september