Operafabriken når inte ända fram

Förra året satsade det lilla kompaniet Operafabriken mycket djärvt med en uppsättning av Mozarts Titus mildhet; det var en satsning som lyckades, främst musikaliskt med många fina sångarprestationer. I år spänner man bågen än mer med den ganska sällan spelade ”La Gioconda” av Amilcare Ponchielli men tyvärr resultatet är inte riktigt lika lyckat.

Sett som helhet är ”La Gioconda” ett ganska medelmåttigt verk, ett i raden i den ymniga italienska operaproduktionen i slutet av 1800-talet. Musiken är elegant och melodisk men ganska intresselös förutom ett par stora arior, handlingen minst sagt snårig och karaktärerna ganska dåligt utmejslade. Och kompositören Amilcare Ponchielli har sluppit glömskan enbart på grund av ”La Gioconda”; hans övriga verk uppförs nästan aldrig. Annars torde hans största bidrag till musikhistorien vara att han som professor i komposition vid konservatoriet i Milano uppmuntrade Giacomo Puccini att ägna sig åt opera.

I Operafabrikens produktion sjungs operan på italienska, i och för sig helt korrekt men frånvaron av textmaskin gör det svårt att hänga med i handlingen om man inte är mycket väl påläst (och vem hinner plugga in den nästan två sidor långa sammanfattningen på några minuter innan föreställningen startar?). Och när sedan scenografin är så gott som obefintlig – bara ett fondskynke och några stolar, kostymerna närmast vanlig vardagshabit utan nämnvärda signalvärden och agerandet inskränker sig till mestadels stillastående sjungande och måttligt expressiva gester, då blir det en konsertant operaföreställning även om sångarna inte står med partiturhäften framför sig. Det är absolut inget fel på konsertant opera men då ska föreställningen utannonseras som sådan. Och vad är egentligen meningen med regissören Peter Bäckströms pretentiösa tankar i programbladet? Den dramatik han skriver om märker man som publik föga av.

Men en passage ur hans betraktelse kan man oreserverat stämma in i: ”Det är viktigt med bra sångare och instrumentalister i ensemblen. De sex stora rollerna: sopran, mezzo, alt, tenor, baryton och bas är krävande partier. Körerna kräver precision. Med en mindre instrumentalensemble krävs solister i alla stämmor.” Instrumentalisterna fyller dessa krav med råge. Kvintetten med två violiner, cello, klarinett och piano är klart lysande i sina prestationer, fyllig i klangen, exakt och lyhörd mot sångarna.

Bland sångarna är det två som måste apostroferas extra: barytonen Bengt Krantz som med sin långa erfarenhet och obruten kraft och klang gör ett mycket fint porträtt av den slemme Barnaba och Ulrika Tenstam som med sin enastående plastiska, färgrika och uttrycksfulla röst gripande gestaltar La Cieca. De övriga medverkande svarade också för ett gott arbete men tyvärr med en del brister i både klang och precision.

Operafabriken har stora ambitioner och mycket vilja, bara det värt all uppmuntran. Och kanske kommer en del av bristerna vid premiären blekna under den långa turné som uppsättningen ger sig ut på. Det är säkerligen värt att se om föreställningen när den landar i Malmö i slutet av augusti.

Ulrika Tenstam gör strålande prestation som La Cieca Foto: Maria Hegborn
Ulrika Tenstam gör strålande prestation som La Cieca
Foto: Maria Hegborn

LA GIOCONDA

opera av Amilcare Ponchielli med libretto av Arrigo Boito

Regi och scenografi: Peter Bäckström

Kapellmästare: Olle Sjöberg

Kostym och mask: Mimi Terris

Ljus: Hans Roupe

Medverkande: Leena Malkki, Bengt Krantz, Ingeborg Børch, Francisco Almanza, Michael McKinnon, Ulrika Tenstam med flera

Premiär i Stenladan på Torups slott 3 juli