Läderlappen med smak av buskis

Musikhistoriens kanske mest omtyckta och spelade operett, uppförd på en fin teater med gamla kulisser och scendekor, vackra välgjorda kostymer, en mycket kompetent ensemble och dito orkester och en skicklig dirigent; Rickard Söderbergs uppsättning av Läderlappen på Ystads teater har alla beståndsdelar man kan begära. Och så så går han och gör buskis av det hela, riktig jäkla buskis med kalsonghumor, fylleskämt och rader av direkta plumpheter. Varför? Buskisgreppet är perfekt för att skyla dåligt grundmaterial och mindre kompetenta medverkande men det behövs inte i den här uppsättningen.

Naturligtvis har Rickard Söderberg en baktanke med det hela, han är inte den typ av teatermänniska som gör något av en slump. Och jag tror inte att det är fråga om enkelt publikfrieri. Han måste mena mer. Han skriver i det välgjorda programbladet bland annat: ”Jag hoppas att du som publik inte låter svårigheten att definiera kön stå i vägen för din musikdramatiska upplevelse utan låter dig omfamnas av den fria kärlek som vi vill måla världen i.” Den tråden i uppsättningen köper jag mer än gärna: Lotte Ohlander gör en magnifik Prins Orlofsky; att låta Susanne Resmark ta hand om rollen som Falke ger många intressanta och välklingande effekter och att flera av koristerna uppträdde som transpersoner är egentligen ganska betydelselöst: det låter bra och dräkterna är vackra. Men det sorgliga är att det budskap om den gränslösa kärlek som uppsättningen säger sig vilja förmedla och som man stundtals uppfattar, skyms av underkläder, juckande och fyllemonologer.

Kanske är det så att Rickard Söderberg uppfattar den traditionella operapubliken som fisförnäm och vill sätta en knytnäve i magen på den? Då skulle han ha tagit till betydligt grövre artilleri: det här greppet gör varken mig eller de flesta andra upprörda, möjligtvis får det oss att frågande höja ögonbrynen.

Men mitt i allt detta bjuds på många riktigt fina prestationer av de medverkande. Laine Quist, här som Rosalinda, går från klarhet till klarhet, hennes sopran har fått än mer fyllighet och glans och hennes scenpersonlighet har utvecklats: nu vågar hon ta den plats hon förtjänar – en blivande primadonna. Också hennes parhäst sedan många år Lotte Ohlander går framåt med stormsteg: hennes Prins Orlofsky var mycket erotisk, spännande och underbart välsjungen. Susanne Resmark i byxrollen som Falke skapade en mycket intressant figur, manhaftig i gestaltningen och med en rent enastående mezzo. Och Tommy Juth med eoner av erfarenhet, välkontrollerad tenor och perfekt klarhet i aktionen kramar ut så mycket som möjligt av rollen som Eisenstein. Och övriga medverkande tog också mycket väl vara på sina roller. Och mitt i hela föreställningen kommer regissören Rickard Söderberg in på scenen iförd en spektakulär fantasikostym, river av habaneran ur Carmen med sin utsökta röst. Varför sjunger han inte mer?

Den lilla orkestern Concertino Internatzionale kan naturligtvis inte skapa ljudet av en stor orkester men väl klangen hos ett äkta wienerkapell. Dirigenten Jonas Samuelsson förtjänar enbart lovord för sitt distinkta och inkännande arbete på pulten. Och Husets kör fungerar mycket bra som operakör både i sång och agerande.

Som ren underhållning fungerar Kammaropera Syds uppsättning av Läderlappen. Men med viss uppstramning och rejäla strykningar kunde det ha blivit en pärla.

Laine Quist, Lotte Ohlander och Tommy Juth
Laine Quist, Lotte Ohlander och Tommy Juth

Foto: Andreas Paulsson

LÄDERLAPPEN

operett av Johann Strauss d y med libretto av Karl Haffner och Richard Genée

Dirigent: Jonas Samuelsson

Regi: Rickard Söderberg

Kostym: Ann Walton

Ljus: Sara Andersson

Smink: Ellinor Trass

Medverkande: Laine Quist, Tommy Juth, Susanne Resmark, Elinor Fryklund, Johan Palmquist, Lotte Ohlander, Sven Melander, Torbjörn Lillieqvist, Lars Humble

Concertino Internazionale

Husets Kör

Premiär på Ystads teater 2 juli