Den absoluta tomheten

Kvartett, Malmö Opera, 150414

KVARTETT

opera med musik och libretto av Luca Francesconi, baserad på Heiner Müllers pjäs Kvartett, fritt efter Pierre Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser

Dirigent: Ralf Kircher

Regi: Stefan Johansson

Scenografi: Jan Lundberg

Ljus: Torben Lendorph

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Rörelseinstruktion: Ola Hörling

Medverkande: Kirstin Chavez, Christian Miedl, assistenter, statister

Malmö operaorkester

Nordisk premiär 25 april på Malmö Opera

Åttio minuters total koncentration; för den engagerade känslomänniskan en nedstigning i inferno, för den utomstående iakttagaren en elegant uppvisning av spelet mellan två individer. Allt till musik med många intressanta värden, men ändå så gott som totalt icke-berörande. Luca Francesconis opera Kvartett ställer inga frågor och ger inte heller några svar, förutom i ett förbryllande slut som faktiskt känns en aning påklistrat, som ett försök att ge meningslösheten en mening.

Operans två personer, markisinnan de Merteuil och vicomte de Valmont är två verkligt amoraliska individer; för dem är omvärlden bara brickor i ett spel, vad som styr dem är deras sexualitet och maktbegär, inte för vinnings skull utan bara för att. De spelar sina roller, går in i varandras roller, (observera roller men inte identiteter) och tar på sig rollen av andra människor. Balansen mellan dem är påtaglig: mot markisinnans maktfullkomlighet ställer Valmont prerogativet av manligt kön. Positionerna växlar ständigt, sexualiteten blir en rit, det enda som skiljer människan från döden.

Stefan Johanssons regi drar ut linjerna till yttersta konsekvensen. Etik och moral är icke-existerande, kvar är spelet mellan individerna, så nära som vore de en och ändå så ofattbart långt från varandra – och estetiken; uppsättningen har stor estetisk höjd. Sparsmakad scenografi dominerad av två metallställningar, var sin plattform för de medverkande. Ljuset ger både effektivt stöttande effekter och skapar egna skönhetsvärden i speglingar och projektioner; kostymerna vackra och välgjorda och utnyttjas även spektakulärt som symboler.

Luca Francesconis musik är mycket fascinerande, en blandning full av motsägelser som bildar en fullödig enhet: vanlig orkestermusik blandas med elektronisk, tonalitet med atonala fraser, invecklad melodik bryts av slagdängeartad enkelhet. Trots denna avancerade syntes är den lätt att ta till sig och ställvis mycket njutbar. Däremot ger den inget stöd för sången, den accentuerar och kommenterar; sångarna lämnas ensamma i de intrikata stämmorna.

Och Kirstin Chavez som markisinnan och Christian Miedl som Valmont svarar för lysande prestationer både sångligt och sceniskt. Hennes mezzo har kraft, mycket vacker klang och enastående uttrycksfullhet; hans baryton präglas av lätt tillbakahållen styrka, renhet och förträfflig pregnans och samspelet mellan dem är perfekt. Sett ur mitt begränsade perspektiv måste de sägas vara den ulimata duon för den här operan.

Luca Francesconis Kvartett är det slutliga destillatet av en fransk 1700-talsroman som blev ett skådespel av Heiner Müller som blev en opera. Under resans gång har allt krimskrams rensats bort. Kvar blir något som skulle ha betecknats som en tragedi om figurerna haft någon moral. Nu blir det en bild av den absoluta tomheten. Men slutet ger mig myror i huvudet: rollspelet är över, några citat projiceras där kvinnans utsatthet påpekas, scenen öppnas i fonden, man ser nakna människor och till slut en dörr ut i verkligheten. Varför?

(Bilden är tagen av Malin Arnesson)