Lysande men också förbryllande

svävandeDenna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 4 april

 

SVÄVANDE DAMEN

operavarieté med musik av Catharina Backman och libretto av Pelle Öhlund

Regi: Pelle Öhlund

Scenografi och kostym: Signe Krogh

Ljus: Ilkka Häikiö

Kapellmästare: Annika Bjelk Wahlberg

Medverkande: Alexandra Büchel, Daniel Hällström, Klara Mossberg, Nina Jemth, Magnus Hellman

Musiker: Ola Denward, Minna Weurlander, Lars Ljungberg

Urpremiär på Verkstan, Malmö Opera 1 april

Det är alltid spännande att komma till premiärerna på Operaverkstan: nya intryck, nya former och nya infallsvinklar; så gott som alltid mycket välgjorda uppsättningar med bra konstnärlig höjd och medverkande som presterar på topp. Mina förväntningar var alltså höga inför premiären av den nyskrivna ”operavarietén” Svävande damen. De infriades till fullo men gav mig samtidigt huvudbry i åtskilliga timmar framöver.

Det går alldeles utmärkt att uppleva Svävande damen som en timmes god underhållning. Catharina Backmans musik är lättillgänglig men inte banal; tonspråket har tydliga influenser av den tidige Kurt Weill med spår av jazz och mellankrigstidens tyska varietémusik uppblandad med diverse ljudeffekter. Pelle Öhlunds libretto berättar om Agnes, en föräldralös flicka i gymnasieåldern, som med hjälp av ett fragment av en gammal affisch försöker hitta sitt förflutna och hamnar hos ett slitet varietésällskap som visar sig ha många lik i lasten. Men slutet blir gott: hon finner sina föräldrar och försoningen blir allmän. Det är både vänligt och lättfattligt. Handlingen interfolieras med skickligt utförda varieténummer: bland annat just den svävande damen, vandring på krossat glas och vanliga trollkonster. Dessutom ögonfägnande klassisk lindans. Scenografin med sina olika nivåer och fantasieggande rekvisita fungerar utmärkt och ljussättningen effektiv.

Och de medverkandes insatser är riktigt, riktigt bra. Alexandra Büchel sjunger Agnes roll med glittrigt klar sopran med lagom kraft och mycket värme och hennes agerande är perfekt: hon får fram tonåringen som ena stunden är tuff och nästan vuxen och andra stunden ett barn. Daniel Hällström som Dr Glota släpper på högtrycket i sin baryton och låter figuren så småningom förändras från just en figur till en riktig människa. Nina Jemth gör ett intressant och tankeväckande porträtt av fakiren Madam Kirik Cam och Magnus Hultmans Maurice är rent rörande i sin vänlighet och hjälpsamhet. Och Klara Mossberg som lindansösen Arielle skapar stora intryck i sin stumma skönhet.

Den lilla ensemblen är mycket välspelande och deras utstyrsel är väl värd uppmärksamhet.Exempelvis skulle accordeonisten Minna Weurlander som Sirpa passa utmärkt som Baba the Turk i Stravinskys Rucklarens väg.

Så långt alltså en utmärkt föreställning som mycket väl passar sin målgrupp: barn från högstadiet och uppåt samt normalt barnsliga vuxna. Men är jag helt ute på hal is om jag anar fler bottnar? Det vimlar av symboler – avsiktligt eller oavsiktligt. Varför kommer Madam Kirik Cam ut ur ett skåp, märkt med Det allseende ögat, ett öga i en triangel, en av kristenhetens tidigaste gudssymboler? Och hennes fakirdans på glasskärvor, en direkt bild av svårt lidande? Och Arielles dans, en bild av förgänglig skönhet? Det går att räkna upp ännu fler exempel. Är det inte så att Agnes sökande mynnar ut i något som hon inte önskat?

Det är inte otroligt att min fantasi skapar komplicerande skeenden av något som är avsett att vara ganska enkelt. Men bortsett från detta är Svävande damen en lysande föreställning i det lilla formatet, och absolut värd ett besök på Verkstan.

Bilden är tagen av Cesare Righetti