SF Bio fortsätter med digitala live-sändningar från Royal Opera House i London. I tisdags kunde man se Richard Wagners Den flygande holländaren i en uppsättning signerad Tim Albery. Dirigent var Andris Nelsons, Michael Levine står för scenografin, Constance Hoffman för kostymerna, David Finn för ljuset och Philippe Giraudeau för koreografin. Uppsättningen i sig är från 2009, nypremiären regisserades av Daniel Dooner.
I rollerna: Bryn Terfel, Peter Rose, Adrianne Pieczonka, Ed Lyon, Michael König, Chatherine Wyn-Rogers samt mängder med andra agerande.
Egentligen är det en föreställning som har allt man kan begära: utomordentliga sångare, fascinerande scenografi och övrigt kringverk, perfekt orkester och kör. Men ändå framkallar den inte den speciella känsla som en man får av en fulländad Wagneropera. Kanske är det att den är för ”mjuk”. Man saknar kraften, desperationen, den obevekliga marschen mot undergången. Figurerna blir för allmänmänskliga, ställvis nästan sympatiska: Holländaren mer resignerad än vredgat demonisk, Senta mer tonårsförälskad än besatt, Daland mer omtänksam pappa än beräknande girigbuk.
Vissa av Tim Alberys ändringar gentemot originalet är ganska tveksamma. Senta ska sjunga sin ballad medan hon tittar på porträttet av Holländaren. Detta porträtt är ersatt med en skeppsmodell. I sig inget större problem men reaktionen när hon får syn på Holländaren blir mycket svårbegriplig. Dessutom överensstämmer inte modellen med det fartyg med ”blodröda segel och svarta master” som hon sjunger om i balladen.
Än värre skär det sig i slutscenen. Wagners anvisningar kräver att Senta kastar sig i havet mot sin död, Holländarens fartyg sjunker i havet och de två älskande ses stiga mot himlen. Albery låter Senta bara vackla och kollapsa med en modell av fartyget i famnen, mer sorgligt än dramatiskt.
Men scenografin är mycket bra: en skeppssida som både är fonden och med små tillägg fungerar i alla scener. Och ljussättningen är enastående, man får en riktig illusion av det dimmiga saltstänkta havet.
Sångarnas prestationer är rent formidabla. Bryn Terfel visar än en gång sin rent otroliga förmåga att blanda välljud, kraft och känsla och Adrianne Pieczonka sjunger Senta med värme, mycket kraft och något tillbakahållet agerande, Peter Rose gör sin fryntlige Daland sångligt perfekt och Michael König visar upp en riktigt bra wagnertenor i Eriks partier.
Så det blir bara att konstatera att förutom de något förbryllande regigreppen ligger föreställningens problem huvudsakligen hos dirigenten Andris Nelsons. Hans tempo och timing är perfekt, likaså klangen hos orkester och kör. Men det blir för välpolerat: Wagners Den flygande holländaren är inte bara musikaliskt vacker, den ska också skaka om, ja nästan skrämma.
Bilden: Bryn Terfel och Peter Ross ©Clive Barda/ ROH