SF Bio fortsätter med digitala live-sändningar från Royal Opera House i London. I tisdags kunde man se Richard Wagners Den flygande holländaren i en uppsättning signerad Tim Albery. Dirigent var Andris Nelsons, Michael Levine står för scenografin, Constance Hoffman för kostymerna, David Finn för ljuset och Philippe Giraudeau för koreografin. Uppsättningen i sig är från 2009, nypremiären regisserades av Daniel Dooner.

I rollerna: Bryn Terfel, Peter Rose, Adrianne Pieczonka, Ed Lyon, Michael König, Chatherine Wyn-Rogers samt mängder med andra agerande.

Egentligen är det en föreställning som har allt man kan begära: utomordentliga sångare, fascinerande scenografi och övrigt kringverk, perfekt orkester och kör. Men ändå framkallar den inte den speciella känsla som en man får av en fulländad Wagneropera. Kanske är det att den är för ”mjuk”. Man saknar kraften, desperationen, den obevekliga marschen mot undergången. Figurerna blir för allmänmänskliga, ställvis nästan sympatiska: Holländaren mer resignerad än vredgat demonisk, Senta mer tonårsförälskad än besatt, Daland mer omtänksam pappa än beräknande girigbuk.

Vissa av Tim Alberys ändringar gentemot originalet är ganska tveksamma. Senta ska sjunga sin ballad medan hon tittar på porträttet av Holländaren. Detta porträtt är ersatt med en skeppsmodell. I sig inget större problem men reaktionen när hon får syn på Holländaren blir mycket svårbegriplig. Dessutom överensstämmer inte modellen med det fartyg med ”blodröda segel och svarta master” som hon sjunger om i balladen.

Än värre skär det sig i slutscenen. Wagners anvisningar kräver att Senta kastar sig i havet mot sin död, Holländarens fartyg sjunker i havet och de två älskande ses stiga mot himlen. Albery låter Senta bara vackla och kollapsa med en modell av fartyget i famnen, mer sorgligt än dramatiskt.

Men scenografin är mycket bra: en skeppssida som både är fonden och med små tillägg fungerar i alla scener. Och ljussättningen är enastående, man får en riktig illusion av det dimmiga saltstänkta havet.

Sångarnas prestationer är rent formidabla. Bryn Terfel visar än en gång sin rent otroliga förmåga att blanda välljud, kraft och känsla och Adrianne Pieczonka sjunger Senta med värme, mycket kraft och något tillbakahållet agerande, Peter Rose gör sin fryntlige Daland sångligt perfekt och Michael König visar upp en riktigt bra wagnertenor i Eriks partier.

Så det blir bara att konstatera att förutom de något förbryllande regigreppen ligger föreställningens problem huvudsakligen hos dirigenten Andris Nelsons. Hans tempo och timing är perfekt, likaså klangen hos orkester och kör. Men det blir för välpolerat: Wagners Den flygande holländaren är inte bara musikaliskt vacker, den ska också skaka om, ja nästan skrämma.

Bilden: Bryn Terfel och Peter Ross ©Clive Barda/ ROH

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto av en anonym författare efter Ludovico Ariostos Orlando furioso

Dirigent: Lars Ulrik Mortensen

Regi: Francisco Negrin

Scenografi och kostym: Louis Désiré; koreografi: Ran Arthur Braun;  ljus: Mikki Kunttu och Mikael Sylvest; videodesign: Mikki Kunttu

Medverkande: Nicole Heaston, Itziar Lesaka, Ruxandra Donose, Wojtek Gierlach, Anke Briegel, Marius Roth Christensen, Hyon Lee, Jacob Christian Zethner med flera

Concerto Copenhagen

Premiär på Det Kongelige Opera, Gamle Scene 21 februari

Egentligen räcker det med Lars Ulrik Mortensens och Concerto Copenhagens utsökta behandling av orkesterstämman i Händels opera Alcina som bevekelsegrund att ta sig till Det Kongeliges Gamle Scene. Men det är bara en del i den både musikaliskt och sceniskt fullödiga uppsättning som hade premiär i lördags. Uppsättningen i sig är ett samarbete med Den Norske Opera i Oslo, där den spelades för ett drygt år sedan.

Som i de flesta barockoperor är handlingen i Alcina så tillrörd att de flesta tv-såpor framstår som under av logik och klarhet. Är inte rollfigurerna förtrollade så har de ändå minst dubbla identiteter för att förvilla sina kombattanter, släktskap och relationer är så gott som omöjliga att hålla reda på. Regissören Francisco Negrin talar i en intervju i programhäftet om att figurerna ska behandlas med en närmast jungiansk syn: de är inte individer utan arketyper och kräver ett annat sceniskt bildspråk.

Men kärnpunkten i Negrins uppsättning är densamma som Händel hade: operan är underhållning som ska locka publiken. Musikaliskt med virtuosa arior, sceniskt med illusorisk teknik, praktfulla kostymer och vacker scenografi. Och i Francisco Negrins version fungerar Händels koncept lika bra i dag som det gjorde 1735. Man kan bortse från den röriga intrigen och se Alcina som en kabaré eller nummerrevy: fantastiska sångprestationer med enastående orkesterackompanjemang och scenisk prakt interfolieras med kraftiga effekter och skicklig akrobatik. Parkourgruppen med sina sju medlemmar står för uppvisningar som i sin kraft och elegans nästan tar andan ur en och ljus- och videoeffekterna är mycket välgjorda.

Men Alcina är ju främst opera, musikteater och allt kringverk till trots är det i musiken och dess uttolkning som den har sina största värden. Som operakompositör var Händel inte nydanande, han tog till sig tidens former och fyllde dem med genialisk musik, melodisk och lättförståelig men fylld av intrikata detaljer. Lars Ulrik Mortensen och Concerto Copenhagen ger den musiken en tolkning som har allt man kan begära: fulländat tonskön främst präglad av lätthet och elegans men även pompa och kraft när det erfordras. Det är en barocktolkning som ger något åt alla åhörare: flärd och örongodis åt dem som nöjer sig med detta och perfekt analys av harmonik och kontrapunktik för puritanerna.

Och flertalet av sångarnas prestationer håller samma höga klass. Nicole Heaston Skandinaviendebuterade i titelrollen vid uppsättningen i Oslo men har många meriter från sitt hemland USA och även i Europa. Hennes Alcina var rent grandios: perfekt nästan gränslös sopran med mycket vacker och exakt barockklang med stor inlevelse och enastående scenisk utstrålning. Också Anke Briegel sjöng Morgana med mycket liv i både röst och aktion. Wojtek Gierlach som Melisso, Jakob Christian Zethner och Marius Roth Christensen svarade också för mycket bra prestationer i de manliga rollerna. Däremot är jag en aning tveksam till Itziar Lesaka som Ruggerio: hennes agerande var perfekt men rösten hade inte tillräcklig ork. Och Ruxandra Donose som Bradamante klarade höjden bra men koloraturerna var alldeles för kraftlösa.

Med Alcina fortsätter Det Kongelige sin serie av Händeloperor i regi av Francisco Negrin. Förhoppningsvis blir det fler.

Bilden: Anke Briegel och Marius Roth Christensen. Foto: Per Martin Abrahamsen

Rainer Honeck är en musiker med många järn i elden: konsertmästare i Wiener Philharmoniker, violinsolist framför många orkestrar över hela världen med otaliga inspelningar, förste gästdirigent för Nagoyas filharmoniska orkester i Japan och inte minst flitig gäst hos Malmö Symfoniorkester som Stehgeiger, solist och dirigent. I torsdags framträdde han som solist och dirigent i Konserthuset med ett program med enbart musik av Joseph Haydn: ouvertyren till operan ”La fedeltà premiata”, Violinkonserten i G-dur samt symfonierna 96 och 102.

Självklart är Rainer Honeck en rent utomordentlig violinsolist och hans framförande av Violinkonserten i G-dur blev också aftonens höjdpunkt. Typiskt haydnsk, musikaliskt riktig, med utsökt instrumentbehandling.

Men som dirigent når han inte upp till samma klass. Formellt är det absolut inga fel på hans tolkningar men varken i operaouvertyren eller symfonierna fick han fram den tidiga wienklassicismens rokokokänsla och lätta elegans. Stundtals blev musiken oklar, stundtals alldeles för tung.

Malmö Operaorkester

Dirigent: Ralf Kircher. Solist: Laine Quist, sopran. Presentatör: Stefan Johansson

Musik av Mozart, Berlioz, Prokovjev, Kareem Roustom och Richard Strauss

Malmö opera den 11 februari

Daniel Barenboim, pianist och dirigent, och en av de största nu levande musikerna skapade 1999 tillsammans med filosofen Edward Said The West-Eastern Divan Orchestra, som ett sätt att låta unga musiker från flera länder i Mellanöstern spela i samma orkester. Nyligen beskrev han sitt projekt så här:

”The Divan Orchestra är inte en kärlekshistoria, och det är inte en fredshistoria. Den har väldigt smickrande beskrivits som ett fredsprojekt. Det är det inte. Det kommer inte att skapa fred, oavsett om den spelar bra eller inte så bra. Orkestern är tänkt som ett projekt mot okunnighet, ett projekt för det faktum att det är absolut nödvändigt för människor att lära känna varandra, för att förstå vad den andra tänker och känner, utan att nödvändigtvis hålla med…”

Det var på uppdrag av Barenboim och The West-Eastern Divan Orchestra som den syriske kompositören Kareem Roustom skrev orkesterverket Ramal. Det uruppfördes i Buenos Aires i augusti förra året och spelades sidan på flera platser i Europa. Och genom ett initiativ av Malmö Operas kapellmästare Ralf Kircher kunde nu verket framföras av Malmö Operaorkester i onsdags.

Ramal beskrivs i programmet som en musikalisk korsning mellan öst och väst, som en reflektion över våldet i Syrien. Det är en avsikt man måste ha full respekt för. Men tyvärr visade sig verket vara musikaliskt tämligen intetsägande: en kaotisk inledning, ett meditativt mellanspel med ett häftigt intermezzo och en avslutning med jazzrytmer. Melodiken var ganska svag i konturerna och harmonierna lät i mina öron mer occidentala än orientaliska. Inget man skulle anstränga sig för att ha hemma i skivhyllan.

Konsertens tema var Orienten i den västerländska musiken, en nog så intressant infallsvinkel och den bjöd på flera välvalda exempel. Man inledde med ouvertyren till Mozarts Enleveringen ur seraljen. Ralf Kircher bjöd på lätt, frisk rokokoelegans trots den något överdimensionerade orkestern.

Sopranen Laine Quist (bilden) debuterade som solist framför stor orkester med Hector Berlioz Kleopatras död. Vanligen sjunger hon i operakören men har svarat för många bra solistprestationer både på Malmö Opera och i andra sammanhang och belönats med flera pris. Hon har utvecklat sin röst mycket positivt och kunde nu presentera en mycket fin tolkning av Berlioz lyriska scen. Hennes röst har en vacker och varm klang med stor tydlighet och hennes scenutstrålning högst påtaglig. Så varför tog hon inte för sig mer – hennes kvaliteter räcker till för större kaxighet.

På programmet stod också två verk av Richard Strauss: en orkestersvit ur ”Die ägypische Helena” och De sju slöjornas dans ur Salome. Ralf Kircher visade verkligen att han kan sin Richard Strauss: perfekt tempo och härlig kraft och färg i orkestern.

Lika välspelat var framförandet av Sergej Prokofjevs orkestersvit Egyptiska nätter. Men trots alla ansträngningar: det är ändå en av musikhistoriens tråkigaste kompositioner som passar bäst i byrålådan.

”Jag är särskilt angelägen om att inga missförstånd ska uppstå kring detta verk. Det är ett experiment i en alldeles speciell och begränsad riktning och består helt och hållet av en orkesterväv utan musik, av ett enda långt, successivt crescendo…”

Så skrev Maurice Ravel om sin ”Boléro”. Och man kan hålla med honom, mycket till musik är det inte: två korta teman i en enda melodi som upprepas gång på gång med olika instrumental kolorit i en dryg kvart innan stycket kraschar i en avslutande explosion. Men alltsedan uruppförandet 1928 har ”Boléro” älskats av publiken. Uppförandet med MSO och Marc Soustrot vid torsdagskonserten i Malmö konserthus blev inget undantag: ovationerna var översvallande till och med för att vara i den lokalen och resulterade i en bissering av verkets sista del. Nu var framförandet mycket elegant och medryckande, särskilt i första delen där Soustrot skickligt byggde upp stämningen, orkestern i fin form med mycket kraft och fin klang; gensvaret från publiken var absolut berättigat.

Även en annan publikfavorit stod på programmet: Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht”. Det är Schönberg före den intelligenta och krävande tolvtonsmusiken: programmusikalisk, högromantisk, melodifattig men harmonirik. Det fanns inget formellt att anmärka mot det framförande som MSO:s stråkar och Marc Soustrot bjöd på men likväl kändes det som om något saknades; kanske borde klangen varit ännu mer exakt, kanske borde de genomgående linjerna betonats tydligare.

Före paus var programmet betydligt intressantare med musik för olika sektioner i orkestern. Brasset spelade ”Fanfares liturgiques” av Henri Tomasi. Spännande och fräsch musik, lättlyssnad men med många intressanta klanger. Och träblåset framförde Charles Gounods ”Petite symphonie” för nio träblåsare. Traditionellt men vackert och mycket välspelat.