Marelli vill för mycket

trylleflöjtenDen här recensionen var införd på Skånska Dagbladets kultursida 17 januari

 

 

TROLLFLÖJTEN

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Emanuel Schikaneder

Dirigent: Rory Macdonald

Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli

Kostym: Dagmar Niefind

Medverkande: Christof Fischesser, Peter Lodahl, Burcu Uyar, Sine Bundgaard, Palle Knudsen, Beate Mordal, Bengt-Ola Morgny, Henning von Schulman, Tina Kilberg, Elisabeth Jansson, Susanne Resmark med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 15 januari

”Så mycket som möjligt av allt och så en duktig dos extra därtill”. Det verkar ha varit Marco Arturo Marellis valspråk när han drog upp riktlinjerna för en nyuppsättning av Mozarts underbara opera Trollflöjten, den uppsättning som ska fira Operaen på Holmens tioårsjubileum och som i torsdags hade galapremiär i närvaro av Dronningen med prins Henrik och entourage.

Mozart påbörjade Trollflöjten som ett sagospel men under tillblivelsen växte verket till vad som måste sägas vara ett av de största inom den tyska romantiska operan. Det inrymmer ett känsloregister från glättigt lättsinne till relationsdrama och dyrkan av visheten. Däremot är väl det filosofiska djupet mer diskutabelt; mestadels rör det sig om tankar från frimureriet i dess wienska version, något som den amerikanske kompositören Virgil Thomson träffande har beskrivit som ”en dåtida blandning av Rotary och marxism utan överdrifter”.

I sin uppsättning försöker Marco Arturo Marelli gapa över hela kakan och som åskådare kastas man från den ena ytterligheten till den andra. Från ljuv romantik, som i scenerna mellan Tamino och Pamina, till smaklös buskis som när Tamino för att följa de vises påbud om tystnad och försiktighet mot kvinnor håller ena handen för munnen och den andra för snorren; från den pekoralistiska pantomimen vid ouvertyren (varför kan ouvertyrerna inte i nutida uppsättningar få vara rent musikaliska?) till de högstämda scenerna med de vises råd.

När det gäller scenografi och ljus når Marellis påhittighet nästan otroliga höjder. Grundidén är fyndig: ett antal skärmar eller väggar som vrids och vänds och som med hjälp av ljuset kan skapa de mest skilda miljöer. Men dessa väggar är ställvis så fyllda med symboler att man får anstränga sig för att hålla ordning på dem. Även i övrigt tenderar symboliken att bli överlastad. Ska den rullstolsburne i de vises råd föreställa Stephen Hawking? Varför exponeras effekterna med gammaldags teaterblixtar och åskplåtar? Varför släpas de gulliga rosa råttorna i vandringsscenen iväg till djurförsök? Att sagofigurerna bär modifierade sagodräkter och de vise någon slags akademiska mantlar till vanliga kläder är förståeligt men vad har de harneskklädda figurerna med hjälmar av syltgrytetyp på huvudet på scenen att göra? I original är de väktarstoder för vishetens sal men här ger de bara en bismak av enfaldig fantasy.

Även personregin skapar flera frågetecken. Recitativen i Trollflöjten är på talad tyska. Det kräver färdighet i talteater hos de medverkande. Där är bristerna ställvis påtagliga, replikerna kommer som upprabblade i en skoluppsättning och uttalet lämnar också mycket övrigt att önska. Och varför avdemoniserar Marelli Nattens drottning? Hon blir mer en bekymrad tysk Hausfrau som slutligen försonas med Sarastro än en mörkrets kraftiga makt som försvinner i blixt och dunder efter ett sista försök att ställa till elände. Om det är ett försök att mildra verkets antifeminism finns det bättre passager att peta i.

Men opera är ju framförallt sång och musik och även här är intrycket efter premiären blandat. Kanske var det de inledande pretentiösa talen som sänkte skärpan hos de medverkande men början på första akten var ställvis riktigt skakig: Dirigenten Rory Macdonald gav ouvertyren en tolkning som var mer Beethoven än Mozart och sångarna hamnade fel i utspelet. Det hela rätade upp sig efterhand men tyvärr nådde inte varken sången eller agerandet upp till de höjder som man förknippar med en föreställning med Det Kongelige Opera. Kanske berodde detta på premiärnervositet, kanske på för högt ställda ambitioner men faktum kvarstår: föreställningen var för lös i konturerna och precisionen inte tillräcklig. Naturligtvis fanns det guldkorn: Burcu Uyar som Nattens drottning satte de fem höga F-en perfekt i sin andra stora koloraturaria, Palle Knudsens välsjungna och mycket sympatiska tolkning av Papageno, Beate Mordals fräscha Papagena och Henning von Schulmans mäktige Talare.

Förmodligen har Marco Arturo Marellis uppsättning med att ge än vad som framkom vid premiären. Det kräver ytterligare ett besök, kanske med alternerande besättning och även dirigent för att få en uppfattning om dess verkliga potential.

Bilden är tagen av Miklos Zabo