Ett verkligt operakonstverk

Sol går op

SOL GÅR OP, SOL GÅR NED

opera av Pelle Gudmundsen-Holmgreen med dialog av Ursula Andkjær Olsen och texter från Predikaren och Höga Visan

Musikalisk ledning: Jakob Hultberg

Regi: Eva -Maria Melbye

Scenografi och kostymer: Marcus Olson

Ljus: Markus Granqvist

Koreografi: Toniah Pedersen

Medverkande: Sten Byriel, Andreas Landin, Aileen Bramhall Itani (sångare); Hadi Ka-Koush, Ida Cæcilie Rasmussen, Lado Haszic, Lars Knutzon (skådespelare); Alexandre Bourdal, Vigdis Hentze Olsen (dansare)

Kör, orkesterensemble

Urpremiär på Takkelloftet på Operaen i Köpenhamn 23 januari

För drygt femtio år sedan lovade Pelle Gudmundsen-Holmgreen sig själv att han aldrig skulle skriva en opera. Och i fredags hade hans opera ”Sol går op, sol går ned” urpremiär på Takkelloftet efter en flera decennier lång tillblivelseprocess. Men han vidhåller ändå att han har hållit sitt löfte: det är ingen ”riktig” opera, det är en ”non-opera”, en lek eller ett experiment med musikteaterns möjligheter.

Så långt man hålla med honom; men vad ska man då kalla ”Sol går op…” för? Oratorium, kanske, eller operaperformance? Det stämmer inte riktigt. Rent arkitektoniskt ligger ”Sol går op…” musikalen nära med en blandning av sång, talad dialog och dans. Men det är ingen musikal, både tonspråk och texter talar emot det. Så, även om Pelle Gudmundsen-Holmgreen blir besviken, måste nog ”Sol går op, sol går ned” klassas som opera.

Men det är en opera som inte liknar någon annan. Scenografi, kostymer och mask för tankarna närmast till en tredjeklassens fantasy-historia och personregin verkar ha hämtat inspiration från 1970-talets barnprogram på tv. Intrigen är obefintlig. Skådespelarnas repliker är vardagliga, spretiga och hålls till viss utsträckning samman av cynismerna från Lars Knutzons Shylock-liknande figur. Mot detta ställs de högstämda texterna från Gamla Testamentets Predikaren och Höga Visan, enastående fint sjungna av solister och kör och beledsagade av tonskön, välkomponerad musik. Som åhörare sitter man först förbryllad, intrycken slår mot varandra: billig kitsch mot stor konst, vart ska man rikta koncentrationen?

Även musiken följer samma pluralism: mestadels minimalism, mer accentuerande än beledsagande, ställvis expressiv atonalitet, ställvis till synes oinspirerat jazzkomp och mitt i allt lyriska, tidlösa, vackra hymner.

Kompositören förklarar blandningen mellan talad dialog och sång så här:

”Som klot kretsar de kring varandra, var och en bevarande sin identitet. Av och till resulterande i kaotiska sammanstötningar, en hopsmältning av ljud där inte vart och ett kan räkna med att bli hört.” Jag förstår avsikten men som icke-danskspråkig får man verkligen anstränga sig att följa med.

Och de två dansarna lägger ytterligare aspekter till verket: stiliserad figurativ dans blandas med med avancerad akrobatik, typ nycirkus. Det blir ännu ett förlopp att ta in.

Mitt i detta kaos av tal, sång och musik, detta myller av människor, denna särartade scenografi med kraftiga stålburar och ett nära oändligt antal bollar uppstår vidunderlig känsla av lugn och frid. Predikarens ord får reell betydelse, man inser att ”allt är fåfänglighet” och ”intet är nytt under solen”. Vardagens tjafs tas ner till den nivå det är värt. Detta visar att ”Sol går op op, sol går ned är ett riktigt konstverk, en opera med operans hela magi som talar direkt till åhörarens innersta.

De medverkandes prestationer är överlag lysande: Sten Byriels mörka röst som den gamle Salomo frammanar en känsla av visdom och resignation, Andreas Landin som den unge Salomo och Aileen Bramhall Itani som Shulamit får fram ungdomens glädje och erotiska spänst. Skådespelarnas agerande är mer än föredömligt, körklangen utsökt, liksom orkesterensemblen.

Enligt Det Kongelige Teaters hemsida är de få föreställningarna av ”Sol går op, sol går ned” redan utsålda. Men det kan finnas returbiljetter. För den som vill uppleva något annorlunda och starkt berörande är det värt att göra ett försök. Och kanske packas uppsättningen upp ur malpåsen senare; då skulle jag gärna vilja se den igen.

Bilden är tagen av Thomas Petri