Malmö Operaorkester, Malmö Operakör
Dirigent: Tõnu Kaljuste
Solister: Charlotta Larsson, sopran; Emma Lyrén, alt; Leonardo Ferrando, tenor; Lars Arvidson, bas
Program: John Adams: Körer ur The death of Klinghoffer; Arnold Schönberg: Friede auf Erden; Wolfgang Amadeus Mozart: Requiem.
Malmö Opera 27 november
Det ser så förledande lätt ut i partitur, Mozarts Requiem, det är en av de klassiska kompositioner som de flesta känner till och tycker om och följden blir att många ensembler av skilda slag ger sig på att uppföra verket. Men som hos Mozarts alla verk är enkelheten en chimär, det är lätt att ta sig vatten över huvudet. Under årens lopp har jag utsatts för åtskilliga varianter som lämnat mycket övrigt att önska, inte bara av ambitiösa amatörer utan även etablerade ensembler, både från podium och i inspelningar.
Ytterligare en aspekt som jag inte tänkt så mycket påpekades av en god vän häromdagen: svårigheten att få fram en samstämmig solistkvartett; goda sångare är ingen bristvara men det måste vara jämngoda solister av samma tradition annars blir det lätt ett stilbrott. Jag roade mig med att lyssna igenom ett antal inspelningar, det felet var inte ovanligt men ganska irriterande när man väl lade märke till det.
Fler genomlyssningar blev det i går kväll när jag kom hem från Malmö Opera. Minnet svek mig inte: det uppförande som Tõnu Kaljuste och Malmö Operaorkester och Operakör stod för var mycket högtstående. Strunt i Süssmayrs tillägg, det här var Mozart, Mozart i varje takt. Friskt i tempot, rokokolätt trots de tunga mollklangerna, elegant mitt i den djupa solenniteten. Tõnu Kaljuste behandlade orkestern just som en Mozartorkester och lyfte fram ljuset och klarheten i den skickliga kören, inte ett spår av kyrkotung murrighet. Och solistkvartetten hade just den kvaliteter som min gode vän påpekade: var och en perfekt i klangen och samstämmigheten total. Ordet ”magisk” används i tid och otid för att beskriva olika företeelser. Men här hade det verklig relevans: uppförandet var magiskt och det kommer att lämna bestående minnen.
Inledningen på konserten var ett framförande av två körer ur John Adams opera ”The death of Klinghoffer”. Verket har varit omstritt sedan premiären 1991 och beskyllts bland annat för att vara antisemitiskt. För en tid sedan blev det mycket omskrivet sedan en judisk lobbyorganisation lyckades stoppa det televiserade framförandet från Met i New York. Det går naturligtvis inte att skapa sig en fullständig bild av verket genom två utdrag men det man kunde läsa av libretton i programbladet tog inte ställning åt något håll, bara en veklagan över situationens djupa tragik. Musiken kan närmast beskrivas som ett slags minimalism med mycket pentatonik och tydliga influenser av folksång. Framförandet var vackert, mer sorgmodigt än engagerande men klart hörvärt.
På programmet stod också Arnold Schönbergs ”Friede auf Erden”, ett körverk som han senare orkestrerade. Det tillkom under den tid som Schönberg inte visste vilket ben han skulle stå på, senromantik eller tolvton. Det sägs vara en skärseld för körsångare och har säkerligen musikhistoriskt intresse men som åhörare upplever jag det som ganska likgiltigt mischmasch. Alltnog klangen var vacker hos både kör och orkester och längden inte alltför avskräckande så det fungerade utmärkt som programutfyllnad.