Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Dirigent: Tõnu Kaljuste

Solister: Charlotta Larsson, sopran; Emma Lyrén, alt; Leonardo Ferrando, tenor; Lars Arvidson, bas

Program: John Adams: Körer ur The death of Klinghoffer; Arnold Schönberg: Friede auf Erden; Wolfgang Amadeus Mozart: Requiem.

Malmö Opera 27 november

Det ser så förledande lätt ut i partitur, Mozarts Requiem, det är en av de klassiska kompositioner som de flesta känner till och tycker om och följden blir att många ensembler av skilda slag ger sig på att uppföra verket. Men som hos Mozarts alla verk är enkelheten en chimär, det är lätt att ta sig vatten över huvudet. Under årens lopp har jag utsatts för åtskilliga varianter som lämnat mycket övrigt att önska, inte bara av ambitiösa amatörer utan även etablerade ensembler, både från podium och i inspelningar.

Ytterligare en aspekt som jag inte tänkt så mycket påpekades av en god vän häromdagen: svårigheten att få fram en samstämmig solistkvartett; goda sångare är ingen bristvara men det måste vara jämngoda solister av samma tradition annars blir det lätt ett stilbrott. Jag roade mig med att lyssna igenom ett antal inspelningar, det felet var inte ovanligt men ganska irriterande när man väl lade märke till det.

Fler genomlyssningar blev det i går kväll när jag kom hem från Malmö Opera. Minnet svek mig inte: det uppförande som Tõnu Kaljuste och Malmö Operaorkester och Operakör stod för var mycket högtstående. Strunt i Süssmayrs tillägg, det här var Mozart, Mozart i varje takt. Friskt i tempot, rokokolätt trots de tunga mollklangerna, elegant mitt i den djupa solenniteten. Tõnu Kaljuste behandlade orkestern just som en Mozartorkester och lyfte fram ljuset och klarheten i den skickliga kören, inte ett spår av kyrkotung murrighet. Och solistkvartetten hade just den kvaliteter som min gode vän påpekade: var och en perfekt i klangen och samstämmigheten total. Ordet ”magisk” används i tid och otid för att beskriva olika företeelser. Men här hade det verklig relevans: uppförandet var magiskt och det kommer att lämna bestående minnen.

Inledningen på konserten var ett framförande av två körer ur John Adams opera ”The death of Klinghoffer”. Verket har varit omstritt sedan premiären 1991 och beskyllts bland annat för att vara antisemitiskt. För en tid sedan blev det mycket omskrivet sedan en judisk lobbyorganisation lyckades stoppa det televiserade framförandet från Met i New York. Det går naturligtvis inte att skapa sig en fullständig bild av verket genom två utdrag men det man kunde läsa av libretton i programbladet tog inte ställning åt något håll, bara en veklagan över situationens djupa tragik. Musiken kan närmast beskrivas som ett slags minimalism med mycket pentatonik och tydliga influenser av folksång. Framförandet var vackert, mer sorgmodigt än engagerande men klart hörvärt.

På programmet stod också Arnold Schönbergs ”Friede auf Erden”, ett körverk som han senare orkestrerade. Det tillkom under den tid som Schönberg inte visste vilket ben han skulle stå på, senromantik eller tolvton. Det sägs vara en skärseld för körsångare och har säkerligen musikhistoriskt intresse men som åhörare upplever jag det som ganska likgiltigt mischmasch. Alltnog klangen var vacker hos både kör och orkester och längden inte alltför avskräckande så det fungerade utmärkt som programutfyllnad.

Domsöndag i Malmö. Två uruppföranden, två konserter med – antagligen oavsiktligt – gemensamma beröringspunkter. Det blev en givande eftermiddag för dem som tycker om musik litet vid sidan av allfarvägarna.

På Palladium uruppförande av Staffans Storms ”Hinter des Tages Ende”, tonsättning till dikter av den tyska poeten Else Lasker-Schüler. Alten Anna Larsson var solist och hon ackompanjerades av pianisten Francisca Skoogh och Aniarakvartetten (Kristina Ebbersten och Erik Ring, violin; Lars-Gunnar Bodin, viola; David Peterson, cello).

Som Staffan Storms andra kompositioner är ”Hinter des Tages Ende” minutiöst välskriven, koncentrerat fast i formen och lättförståelig utan att vara banal. Mot den melodiösa soliststämman ställs instrumenten i tydligt expressionistiskt, ställvis atonalt tonspråk. Effekten blir överväldigande: dikternas hela spektrum från den serena botten till det intensiva känsloutspelet kommer till uttryck. Det är riktigt skicklig tonsättarkonst. Särskilt intressant är särskilt de två versionerna av dikten ”Weltschmerz”: samma dikt, två olika intryck.

Utförandet gav kompositionen full rättvisa. Anna Larssons känslofulla, klangfulla alt med dess utsökta lyster tog in i minsta detalj tillvara kvaliteterna hos både musik och text. Och pianokvintetten kompletterade med fin klang och perfekt moderation.

Anna Larsson sjöng också en rad sånger av Richard Strauss med samma perfekta framförande till ackompanjemang av Francisca Skoogh och Aniarakvartetten spelade Franz Schuberts singulära Quartettsatz och Giacomo Puccinis stråkkvartett i D-dur ”I crisantemi”, båda i mycket fint framförande.

Från Palladium till S:t Petri kyrka och en stor konsert med körer, symfoniorkester, och solisterna Noora Karhuluoma, sopran; Martin Vanberg, tenor; Jonas Samuelsson, baryton; Jacques Werup, recitation. Dirigent var Alexander Einarsson. På programmet ett andrauppförande av Karin Rehnqvists ”Triomphe d’exister” med text av Edith Södergran, Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requiem” och ett uruppförande av Ulrika Emanuelssons och Jacques Werups Sånger till dem vi förlorat.

Med ”Triomphe d’exister” kom kopplingen mellan konserterna. Else Lasker-Schülers diktning var en stor inspirationskälla för Edith Södergran som kallade den tyska poeten för ”överjordiskt härlig”. Samma grundton i poesin men milsvidd skillnad i musiken. Där Staffan Storm arbetar med små nyanser i strängt hållen form och liten besättning svävar Karin Rehnqvist ut med barn/diskantkör och symfoniorkester i en lång räcka harmonier. Mycket vackert och ställvis fängslande men på något sätt försvann budskapet i klangmassorna.

Fulländad homogenitet präglar däremot Jaques Werups text och Ulrika Emanuelssons musik i deras ”skånska rekviem” Sånger för dem vi förlorat. Skenbart enkla texter med många bottnar, fascinerande redan i Jacques Werups inledande recitation och sedan fulländade med en melodiös musik, fylld av vackra harmonier och spännande rytmik, accentuerat av mycket fina solistinsatser och välvårdat orkesterspel.

Den tredje programpunkten i S:t Petri var Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requeim”. Verket framförs mycket sällan, så egentligen var bara det tillräcklig orsak att komma till konserten. Och framförandet förtjänar enbart lovord, inte bara solisterna Martin Vanbergs Och Jonas Samuelssons insatser utan även den tredelade manskören med sin täta, effektiva klang.

Domsöndag i Malmö. Två uruppföranden, två konserter med – antagligen oavsiktligt – gemensamma beröringspunkter. Det blev en givande eftermiddag för dem som tycker om musik litet vid sidan av allfarvägarna.

På Palladium uruppförande av Staffans Storms ”Hinter des Tages Ende”, tonsättning till dikter av den tyska poeten Else Lasker-Schüler. Alten Anna Larsson var solist och hon ackompanjerades av pianisten Francisca Skoogh och Aniarakvartetten (Kristina Ebbersten och Erik Ring, violin; Lars-Gunnar Bodin, viola; David Peterson, cello).

Som Staffan Storms andra kompositioner är ”Hinter des Tages Ende” minutiöst välskriven, koncentrerat fast i formen och lättförståelig utan att vara banal. Mot den melodiösa soliststämman ställs instrumenten i tydligt expressionistiskt, ställvis atonalt tonspråk. Effekten blir överväldigande: dikternas hela spektrum från den serena botten till det intensiva känsloutspelet kommer till uttryck. Det är riktigt skicklig tonsättarkonst. Särskilt intressant är särskilt de två versionerna av dikten ”Weltschmerz”: samma dikt, två olika intryck.

Utförandet gav kompositionen full rättvisa. Anna Larssons känslofulla, klangfulla alt med dess utsökta lyster tog in i minsta detalj tillvara kvaliteterna hos både musik och text. Och pianokvintetten kompletterade med fin klang och perfekt moderation.

Anna Larsson sjöng också en rad sånger av Richard Strauss med samma perfekta framförande till ackompanjemang av Francisca Skoogh och Aniarakvartetten spelade Franz Schuberts singulära Quartettsatz och Giacomo Puccinis stråkkvartett i D-dur ”I crisantemi”, båda i mycket fint framförande.

Från Palladium till S:t Petri kyrka och en stor konsert med körer, symfoniorkester, och solisterna Noora Karhuluoma, sopran; Martin Vanberg, tenor; Jonas Samuelsson, baryton; Jacques Werup, recitation. Dirigent var Alexander Einarsson. På programmet ett andrauppförande av Karin Rehnqvists ”Triomphe d’exister” med text av Edith Södergran, Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requiem” och ett uruppförande av Ulrika Emanuelssons och Jacques Werups Sånger till dem vi förlorat.

Med ”Triomphe d’exister” kom kopplingen mellan konserterna. Else Lasker-Schülers diktning var en stor inspirationskälla för Edith Södergran som kallade den tyska poeten för ”överjordiskt härlig”. Samma grundton i poesin men milsvidd skillnad i musiken. Där Staffan Storm arbetar med små nyanser i strängt hållen form och liten besättning svävar Karin Rehnqvist ut med barn/diskantkör och symfoniorkester i en lång räcka harmonier. Mycket vackert och ställvis fängslande men på något sätt försvann budskapet i klangmassorna.

Fulländad homogenitet präglar däremot Jaques Werups text och Ulrika Emanuelssons musik i deras ”skånska rekviem” Sånger för dem vi förlorat. Skenbart enkla texter med många bottnar, fascinerande redan i Jacques Werups inledande recitation och sedan fulländade med en melodiös musik, fylld av vackra harmonier och spännande rytmik, accentuerat av mycket fina solistinsatser och välvårdat orkesterspel.

Den tredje programpunkten i S:t Petri var Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requeim”. Verket framförs mycket sällan, så egentligen var bara det tillräcklig orsak att komma till konserten. Och framförandet förtjänar enbart lovord, inte bara solisterna Martin Vanbergs Och Jonas Samuelssons insatser utan även den tredelade manskören med sin täta, effektiva klang.

Malmö Symfoniorkester; dirigent: Marc Soustrot

Paul Hindemith: Mathis der Maler

Konserthuset den 19 november

”Den vidrigaste förskämningen av tysk musik”. Det tyckte nazisterna med propagandaminister Joseph Goebbels i spetsen om Paul Hindemiths musik och förbjöd uppförandet av operan Mathis der Maler. Nu var det inte bara musiken som retade gallfeber på nazisterna: målaren Matthias Grünevald som operan handlade om kämpade på 1500-talet på folkets sida mot tyrannerna. Dessutom var Hindemith gift med en judinna, han välkomnade judar i sin orkester, hade judiska vänner och vägrade nazisternas påbud att lägga om sin stil.

Men även om Goebbels och hans anhang stoppade uppförandet av operan lyckades de inte förhindra att symfonin med samma namn spelades. Den store dirigenten Wilhelm Furtwängler som inte gav mycket för nazisterna och deras musiksmak uppförde den och den blev naturligtvis fördömd av etablissemanget såsom varande ”olidlig för Tredje riket”. Hindemith lämnade Tyskland och hamnade så småningom i USA och blev amerikansk medborgare.

När man hör symfonin i dag är det svårt att föreställa sig att den kunde beskyllas för att vara ”entartete Musik”. Verket är allvarligt, ställvis nästan strängt, melodiken är sångbar och man anar drag av folkvisa och koral. Hur kan någon reta sig på det?

MSO med chefdirigenten Marc Soustrot har haft både dalar och toppar. Onsdagens framförande vid efter jobbet-konserten var definitivt en av höjdpunkterna på senare tid. Soustrots tolkning var seren, omsorgsfull och musikaliskt hög och orkestern svarade med utsökt klang och precision. Om man skulle vilja invända mot något var det den litet för kraftiga attacken i fortissimopartierna. Men detta är något av Marc Soustrots signatur och den var absolut inte obefogad.

Jag har nu följt Malmö Symfoniorkester i nästan 20 års tid och fortfarande är det lika glädjande när orkestern visar upp den potential som den trots allt besitter.

Malmö Symfoniorkester; dirigent: Marc Soustrot

Paul Hindemith: Mathis der Maler

Konserthuset den 19 november

”Den vidrigaste förskämningen av tysk musik”. Det tyckte nazisterna med propagandaminister Joseph Goebbels i spetsen om Paul Hindemiths musik och förbjöd uppförandet av operan Mathis der Maler. Nu var det inte bara musiken som retade gallfeber på nazisterna: målaren Matthias Grünevald som operan handlade om kämpade på 1500-talet på folkets sida mot tyrannerna. Dessutom var Hindemith gift med en judinna, han välkomnade judar i sin orkester, hade judiska vänner och vägrade nazisternas påbud att lägga om sin stil.

Men även om Goebbels och hans anhang stoppade uppförandet av operan lyckades de inte förhindra att symfonin med samma namn spelades. Den store dirigenten Wilhelm Furtwängler som inte gav mycket för nazisterna och deras musiksmak uppförde den och den blev naturligtvis fördömd av etablissemanget såsom varande ”olidlig för Tredje riket”. Hindemith lämnade Tyskland och hamnade så småningom i USA och blev amerikansk medborgare.

När man hör symfonin i dag är det svårt att föreställa sig att den kunde beskyllas för att vara ”entartete Musik”. Verket är allvarligt, ställvis nästan strängt, melodiken är sångbar och man anar drag av folkvisa och koral. Hur kan någon reta sig på det?

MSO med chefdirigenten Marc Soustrot har haft både dalar och toppar. Onsdagens framförande vid efter jobbet-konserten var definitivt en av höjdpunkterna på senare tid. Soustrots tolkning var seren, omsorgsfull och musikaliskt hög och orkestern svarade med utsökt klang och precision. Om man skulle vilja invända mot något var det den litet för kraftiga attacken i fortissimopartierna. Men detta är något av Marc Soustrots signatur och den var absolut inte obefogad.

Jag har nu följt Malmö Symfoniorkester i nästan 20 års tid och fortfarande är det lika glädjande när orkestern visar upp den potential som den trots allt besitter.