Konsertsalong eller sällskapsrum?

 

”— Och redan i mitten av första akten ackompanjeras scenens skönsjungande tenor av prasslet från de numera självklara godispåsarna. Tacksamt noterar jag dock att damen framför mig låter mackan ligga kvar i handväskan ända till tredje akten. Men då är hon rejält hungrig och smackar som om hon satt hemma framför tv:n.—”

Så går det till på Kungliga Operan i Stockholm om man ska tro en insändare. Men så illa är det inte i Malmö – än. Åtminstone inte på Malmö Opera och Konserthuset. Biograferna är en annan sak. Där har man sedan länge fått vänja sig vid att biografsalongen av många betraktas som en utvidgning av vardagsrummet, där man prata, äta och dricka obehindrat. Men det är antagligen bara en tidsfråga innan Stockholmsfasonerna sprider sig fullt ut till Malmö.

Därmed är vi inne på kärnfrågan. Hur mycket hyfs har man som åhörare rätt att begära av de andra i auditoriet? Måste man stå ut med småprat, ätande, drickande och folk som tränger sig in i bänkraderna när föreställningen har börjat eller än värre tränger sig ut för att hinna med bussen? Inte alls, anser jag. Det borde vara en självklarhet att man passar tiderna och undertrycker sina behov av att prata, leka med mobiltelefonen och inta födoämnen under pågående föreställning. Inte nog med att det stör upplevelsen hos publiken runt omkring, det stör också utövarna på scen och podium och bidrar till en sämre föreställning.

Malmös pianoprofessor Hans Pålsson har en passus om ett annat publikproblem i sin lilla essäsamling Tankar om musik:

”Hostmaffian är en annan grupp som kan förkorta ett solistliv. Om dessa globala hostningar bottnar i okoncentration, allergi, ovana att uppleva prestationer utanför tv-apparaten vet nog ingen. Men det förekommer att det låter som om konserten hålls i ett sanatorium. — Dock måste man ge den hostande skaran den elogen att de inte stör under kraftfullt och vilt spel utan sparar sina utbrott till mer finstämda och lyriska avsnitt.”

Så upplevs störningarna av en rutinerad interpret. Det finns alltså anledning, inte bara från smittspridningssynpunkt, att hålla sig hemma om man dras med en luftvägsinfektion.

Och sedan den eviga frågan om huruvida det är en dödssynd att applådera mellan satserna eller efter en aria i en opera. Även om jag personligen störs av det, inser jag att ibland kan vara berättigat med en diskret applåd efter en sällsynt briljant prestation. Då är det betydligt värre med de urskiljningslösa stående ovationer som blivit en vana hos Malmöpubliken och än värre sura miner och uppmaningar från bänkgrannarna att resa sig om man förblir sittande efter en medelmåttig afton. Lite kan man väl hålla på traditionerna och stående ovationer är av hävd ett uttryck för prestationer långt utöver det vanliga.