Covent Garden på Malmöbio

De mycket populära direktsändningarna på bio från Met i New York får nu konkurrens av det samarbete SF bio startat med Royal Opera House i London. I måndags var det dags för Giuseppe Verdis opera ”I due Foscari” med Placido Domingo i huvudrollen och en även i övrigt stjärnspäckad ensemble att direkt överföras från London till Filmstaden i Malmö.

Uppsättningen i sig hade premiär i mitten av januari i Wien och är ett samarbetsprojekt mellan Theater an der Wien, Los Angeles Opera, Palau de les Arts Reina Sofia och just Royal Opera. Thaddeus Strassberger regisserar, Kevin Knight är scenograf. Mattie Ullrich har skapat kostymerna och Bruno Poet ljusdesignen. I Londonversionen är Antonio Pappano dirigent.

I due Foscari” måste väl sägas vara en av Verdis mest okända operor. Han fick en beställning från Teatro Argentino i Rom på en opera till höstsäsongen 1844 och hade redan då diskuterat med sin librettist Francesco Maria Piave om att göra en opera på Lord Byrons pjäs ”The two Foscari”. Arbetet gick snabbt och efter endast fyra månader hade operan urpremiär 3 november 1844. Den motsvarade inte publikens förväntningar, mottagandet blev ganska svalt. Trots detta uppfördes den ganska ofta fram till 1875, sedan föll den i glömska. Under senare tid spelades den på Parma-operan 2009 och i Hamburg förra året.

Det ska bli intressant om den här satsningen av de stora och måndagens transmisson som gick till åtskilliga platser i Europa kan väcka liv i intresset för ”I due Foscari”. Men fasen vet. Musikaliskt är den mycket bra och ger utsökta tillfällen att exponera stjärnsångare. Men dramatiskt är den inte mycket att hänga i julgranen: den mest spektakulära dramatiken är överstökad redan när operan börjar och trots regissörens försök att krydda med lite äcklig tortyr och en scen med spektakulärt taskspeleri blir det mest soloarior, duetter och ibland större ensembler där figurerna yttrar sig och agerar enligt standardformuläret. Den enda intressanta blir Dogen själv, Francesco Foscari, som slits mellan plikt och känsla. Och där gör Placido Domingo en helt enastående rolltolkning, en åldrande kraftmänniska, omgiven av illasinnade, som av sin pliktkänsla tvingas att agera mot sina egna känslor. Och hans sång är fortfarande komplett styrka och välljud, man anar en efterklang av den store tenoren i den baryton han nu växlat till.

Också de övriga sångarnas prestationer är rent överväldigande: Maria Agresta som Lucrezia med underbar sopran, Francesco Meli som Jacopo Foscari, italiensk tenor med allt vad en italiensk tenor ska ha inklusive ett superbt höjdläge och Maurizio Muraro som Loredano, intrigmakare med klangrik bas. Välljudet bara sköljer över en, understött och förstärkt av Antonio Pappanis välskötta orkesterstämma.

Scenografin är påkostad och mycket detaljrik men förutom en livfull karnevalsscen känns den ganska gråmurrig och ointressant.

Så som helhet: ”I due Foscari” har sina värden i musiken. Den passar bättre som välgjord ljudupptagning än som fullängdsopera på scen – eller i biofåtölj.

Men konceptet är intressant, speciellt i den form som nu presenterade med en mängd fylligt extramaterial i form av samtal, intervjuer och elegant mellansnack av Stephen Fry. Det fanns till och med möjlighet att twittra med produktionsteamet.

Så även om man inte förmår att blåsa liv i ”I due Foscari” så blir den här biosatsningen ett intressant tillskott för utbudet i bland annat Malmö. Nio föreställningar är inplanerade fram till juli 2015.