Romantisk afton i Konserthuset

Pjotr Tjajkovskij var verksam under den musikaliska romantiken; följaktligen bör hans musik spelas enligt romantisk praxis. Men när cellisten Johannes Moser och dirigenten Joana Carneiro vid torsdagens MSO-konsert uppförde Tjajkovskijs Rokokovariationer blev det litet för romantiskt. Tonsättaren hämtade inspiration från Mozart och flertalet interpreter framhåller just de lätta, eleganta dragen i verket. Så icke Moser och Carneiro. Här var det långa legaton och mycket dynamik; ingen lätt flirt i pudrade peruker utan yviga känslosvall och skorstenshatt. Men det är kanske det rätta sättet att tolka verket – vedertagen uppförandepraxis är inte alltid rätt; men i mina öron lät det mycket främmande. Men det gav Johannes Moser möjligheter att fullt ut exponera sin skickliga spel med dess utsökta tonbildning och djupa musikalitet. Han bjöd också som extranummer ett stycke ur en av Bachs cellosviter, ett uppförande som han tillägnade minnet av den nyligen bortgångne Mats Rondin.

Aftonens andra stora verk var Robert Schumanns Symfoni nr 2 i C-dur. Joana Carnieros framförande var troget partituret, musikaliskt rätt, med bra tyngd i yttersatserna, läcker livlighet i scherzot och väl avvägd känslosamhet i adagiot.

Inledningsvis spelades Bränningar av Helena Munktell. Ett stycke naturromantik, skrivet i slutet av 1890-talet. Ett begränsat tema, mycket klanger så gott som obefintlig kontrapunktik. Trots att dirigenten jobbade för hötryck blev det slutliga intrycket bara ett stort jaså.