Strålande, Kristiina Poska!

Malmö Symfonwebposka_kristiina_eyecatcheriorkester i Konserthuset, Malmö den 18 september

Dirigent: Kristiina Poska

Solist: Helena Juntunen, sopran

Musik av Jean Sibelius

Jean Sibelius Valse Triste är en av den klassiska musiklitteraturens mest uttjatade och sönderspelade verk. Merparten av de verkliga kännarna är överens om att det inte är något stort verk och den döms ut för att vara alltför sliskig och sentimental. Men visst har Valse Triste kvaliteter, annars skulle den inte ha hållit sig kvar på topplistorna i ett århundrade. Det visade den estniska dirigenten Kristiina Poska vid torsdagens konsert där hon förutom att presentera en fräsch och elegant tolkning av den uttjatade slagdängan också lyckades med konststycket att väcka till liv de kvaliteter i Malmö Symfoniorkester som man nogsamt har dolt under en räcka av framträdanden.

Kristiina Poskas Valse Triste var ganska stram och kärv trots tydliga rubaton och kraftig dynamik; sötman tonades ner och blev den förtjusande bagatell det egentligen är.

Än tydligare visade Kristiina Poska upp sin skicklighet i framförandet av Sibelius Symfoni nr 5 i Ess-dur. Trots att den inte spelas så ofta är symfonin ett av Sibelius mest intressanta verk. Eller för att citera ut en essä av den finländske kompositören och musikvetaren Nils-Eric Ringbom:

”Femte symfonin är ett praktfullt verk av en fullmogen mästare. Vunna erfarenheter från impressionistiskt tänkande har berikat färgskalan och gett orkestersatsen en skimrande luftighet. Den yttre glansen från de första symfonierna har återkommit men med mindre patos och klokare beräknad kraftutveckling….” Kristiina Poskas tolkning framhävde alla dessa parametrar och dessutom tillförde hon kraft, myndighet och dessutom tydlig orkesterdisciplin där träblås och horn bereddes tillräcklig plats; en tolkning som förtjänar enbart lovord.

Helena Juntunen var solist i ett urval av Sibelius Orkestersånger. Efter debuten vid Savonlinna operafestival 2002 har hon fått genomslag på operascener över hela Europa, främst i lyriska roller men nu visade hon att hennes röst även klarar av mer dramatisk musik. Klar i klangen med utsökt lyster och stor uttrycksförmåga, dock klarade hennes kraft inte av att i de första numren tränga igenom en alltför ljudlig orkester, men dirigenten rättade till detta ganska snabbt. För henne bjöd publiken på de sedvanliga stående ovationerna som belönades med ett väl inrepeterat extranummer.

Men kvällens stora behållning var trots allt att med rätt dirigent så visade MSO att det finns mycket skicklighet och kunnande i orkestern. Och jag tror inte att det beror på att Kristiina Poska är kvinna utan på att hon är en utomordentlig dirigent.

”Opera” blir ”Musik och mat”

Nu breddas min blogg och byter samtidigt namn till ”Musik och mat”. Allt för att jag ska få tillfälle att skriva om gastronomi, mitt andra stora intresse vid sidan av musiken. Kanske verkar det som en udda blandning men för mig är det två sidor av livets goda och mat, eller rättare sagt måltiden och allt runt den, har i årtionden intresserat mig.

”Läran om finare matlagning”. Så definierar Nationalencykopedin begreppet gastronomi. Och musik och gastronomi har mycket gemensamt: de skapar njutning och skärper sinnena, de ger gemenskap och vidgar horisonterna utanför den vanliga ankdammen; och framför allt, båda kräver sans, måtta och urskillning. Det är lika förödande att sleva i sig mängder av mat utan att tänka på vad man äter som att låta ljudanläggningen pumpa ur sig musik (oavsett genre) som en del av bakgrundsbruset.

Naturligtvis kommer en del av inläggen handla om ”finare” matlagning. Men för mig är gastronomi mycket mer än så. Vardagens mat är egentligen viktigare och mycket kommer att handla om den. Råvarorna och deras kvalitet kommer att nagelfaras, trender ställs mot traditioner och våra måltidsvanor diskuteras. Ett och annat recept slinker säkerligen också in, men det är ingen huvudsak. Tv-kanalernas matlagningsprogram blir också föremål för granskning och kommentarer, liksom matsidor på nätet och i tryckta medier.

En icke oväsentlig del av måltiden är dryckerna, inte bara vin utan också öl, sprit, vatten och läskeblask; jag är bara en medelmåttig vinkännare så förvänta er inga tips om nya fynd på Systembolaget, mer ett resonemang om vad som passar till vad.

Och naturligtvis maten ”ute”. Under ett långt liv har jag ätit mig igenom åtskilliga restauranger över hela Europa. Det kommer att bli många krogminnen, både bra och dåliga, nedslag på matställen, från det enkla till det avancerade.

När jag skriver musik kan jag stödja mig på hyfsade teoretiska kunskaper och viss utbildning. Men i gastronomin är jag autodidakt: lite kammarlärdom, samtal med kunniga krögare, kockar och sommelierer och många erfarenheter från alla typer av restauranger samt långt och idogt arbete i eget kök. Mina skriverier blir alltså mycket subjektiva, inga absoluta sanningar. Det hela handlar om min gastronomi; därför skulle lyckan bli fullständig om jag fick reaktioner från dem som förhoppningsvis läser den: jag ser fram emot kommentarer, regelrätta utskällningar, synpunkter och tips. Ni når mig på min mailadress: lars.erik.larsson@leal.se eller via Facebook.

Smaklig spis!

Ny turnéframgång för Malmö Opera

Den här recensionen var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida måndag 15 september

ROMEO OCH JULIA

opera av Charles Gounod med libretto av Michel Carré och Jules Barbier efter Shakespeares drama

Textbearbetning och regi: Wilhelm Carlsson; musikbearbetning och arrangemang: Paula af Malmborg Ward; scenografi och kostym: Marcus Olson; ljus: Marcus Granqvist; musiker: Bo Wannefors (kapellmästare), Maj Kullberg, Victor Nordliden; medverkande: Joachim Bäckström, Susanna Stern, Ethel Schelin, Anton Eriksson, Bengt Krantz, Christianstads Motettkör, Mixtus Cantus & Malmö Motettkör

Premiär på Kulturhuset Björnen i Åstorp 13 september

Malmö Opera fortsätter att turnera med kammaroperor runt om i Skåne. Efter Tosca och La Traviata är nu dags för Charles Gounods Romeo och Julia att spelas på 23 orter. Och den turnén ska följas av en längre, över stora delar av Sverige under våren 2015, då i samarbete med Riksteatern.

I original är Gounods opera i fem akter med en speltid på mycket dryga tre timmar plus pauser. Den kräver full orkester, stor kör och en välbemannad balett. Att baxa ut ett sådant monster på turné är självklart omöjligt. Det måste till radikala bearbetningar; en fåkunnig iakttagare, som jag, skulle säga att det inte går att behålla verkets själ med så hård tuktning. Men som väl är, blev jag ännu en gång inte besannad i mina förutfattade meningar. Det visade sig gå utmärkt.

I Wilhelm Carlssons bearbetning koncentreras handlingen på kärlekssagan mellan Romeo och Julia, släktfejderna och mordet på Julias kusin Tybalt berörs bara i några enkla textrader. Av originalets omfattande persongalleri återstår de unga älskande, broder Lorenzo och amman Gertrud, de förstående vuxna, samt Julias far, den steltänkande typiske föräldern. Det är en mycket skicklig bearbetning som sätter det mänskliga och nära i centrum. Speciellt tacknämligt är det att Wilhelm Carlsson inte har lockats av dramats andra sida och gjort en Romeo och Julia med inriktning på klanstrider, familjevåld och liknande problematik. Men han kommer säkert att få kritik för detta.

I bearbetningen bevaras också det mesta av operans musikaliska höjdpunkter, främst de fyra stora kärleksduetterna; det enda man saknar är Stephanos stora aria ut originalets tredje akt. Och Paula af Malmborg Wards musikaliska bearbetning är rent föredömlig, det är mycket skickligt att så väl bevara tonspråket i arrangemang för en restaurangtrio (piano, violin och cello). Det ställer naturligtvis stora krav på musikerna och de uppfyller dem med råge. Gounods körer finns med, men körerna sitter på publikplats och kommenterar.

Scenografin är fyndig: en treväggars konstruktion med lysdioder som effektivt får fram olika stämningar. Kostymerna är vita och lätta, nästan eteriska. De kompletteras med egenartade masker som förstärker känslan av overklighet. Bra eller onödigt? Jag kan inte bestämma mig.

Det är ett utmärkt sångarlag som står på scenen. Susanna Sterns ljuvligt klara lyriska sopran är ännu inte färdigutvecklad men ger löften om än större glans och hennes agerande är spänstigt och fräscht med en väl avvägd dos av en ung flickas trubbighet. Joachim Bäckströms tenor har vuxit ytterligare i kraft och klarhet, särskilt i det höga registret, men han är fortfarande en aning kantig på scenen, något som faktiskt inte har någon större betydelse i den här uppsättningen. Bengt Krantz lägger ännu två mycket välsjungna roller till sitt breda register, och Anton Eriksson och Ethel Schelin förvaltar sina roller som Greve Capulet och amman Getrud mycket bra.

Sammantaget: Malmö Opera kan lägga ännu en framgång till sin turnéverksamhet, en verksamhet som förtjänar de amplaste lovord för sin ambition att göra bra opera tillgänglig för en större publik.

En uppsättning som håller

ROSENKAVALJEREN,opera av Richard StrRosenkavaljerenauss med libretto av Hugo von Hoffmanstahl

Dirigent: Michael Boder;  regi, scenografi och ljusdesign: Marco Arturo Marelli; kostym: Dagmar Niefind-Marelli; medverkande: Ann Petersen, Wolfgang Bankl, Elisabeth Jansson, Anke Briegel, Morten Frank Larsen, Cornelia Beskow, Bengt-Ola Morgny, Hanne Fischer, Gert Henning-Jensen, Florian Plock med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor, statister

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 12 september

”Die Zeit die ist ein sonderbar Ding” – Tiden är ett märkligt ting. Så börjar Fältmarskalkinnans stora aria i första akten av Richard Strauss Rosenkavaljeren. Och efter repremiären i fredags är det bara att konstatera att tidens tand även äter på operauppsättningar. Jag såg Marco Arturo Marellis inscenering på Hamburgoperan 2007, samma uppsättning som året därpå flyttade över till Köpenhamn och nu har repremiär. Det var på många sätt ett kärt återseende men liksom när man träffar vänner från förr blir man smärtsamt medveten om tidens tärande effekt: det som 2007 kändes nytt och fräscht, ja nästan revolutionerande, tyngs 2014 av ålderns patina.

Men likt Fältmarskalkinnan måste även operaanmälare finna sig i verkligheten och försöka betrakta 2014 års Rosenkavaljeren utan rosafärgad backspegel. Marellis vision om ”hälften fantasi, hälften verklighet” håller fortfarande, hans nedtoning av den förfinade elegansen till förmån för handfasta burleskerier tar ner operan på jorden: de vackra människorna blandas med lortiga drular, de eleganta handkyssarna med grova karesser och ädlingarna styrs inte alls av ädelhet utan av de vanliga bevekelsegrunderna maktbegär, girighet och brunst. Men man ser också att uppsättningen skulle ha vunnit på att tona ner den ljuva romantiken ytterligare; i sista akten flödar ställvis sirapen lite väl ymnigt.

Scenografins estetik är fortfarande frapperande: gott om smakfull rekvisita och som dominant inslag den stora snedställda spegeln som ger en förvrängd bild av skeendet på scenen (det är inte en äkta spegel utan en projektionsskärm), den spegel som i sista akten spricker som en symbol för alltings förgänglighet. Marelli rör sig fritt mellan två tidsepoker: rokokons 1700-tal och det tidiga 1900-talet, den tidpunkt då operan skrevs; detta framhålls speciellt av de välgjorda kostymerna och skapar en intressant spännvidd.

Dirigenten Michael Boder verkar också följa Marco Arturo Morellis intentioner. Tempot är högt och orkesterklangen är långt ifrån insmickrande, ibland känns den nästan rå och stökig; den höga volymen tvingar solisterna att ta i för fullt. Mycket effektfullt men på den vägen försvinner tyvärr en del av de fina nyanserna i musiken. En smula mer lyhördhet hade inte varit en nackdel. Som vanligt på Det Kongelige Opera är körens, eller rättare sagt körernas, insats i högsta klass både i klang och aktion.

Och om sångarnas insatser intet annat än gott. Elisabeth Jansson gör en rent underbar Octavian: en sexfixerad tonåring, klumpig som en hundvalp och lika charmerande, perfekt androgyn och med en till synes gränslös mezzo, flödande av både klang och känslor. Ann Petersen svarar för ett mycket elegant rollporträtt av Fältmarskalkinnan, finstämt, lågmält med massor av känslor under den svala fasaden och Anke Briegels Sophie har allt man kan önska: en klangrik, ung lyrisk sopran och en fin framställning av den unga flickan med hjärtat utanpå kroppen.

Baron Ochs är en paradroll för wienaren Wolfgang Bankl och han har sjungit den rollen på operahus över hela Europa. Hans Ochs är mycket välsjungen med klangrik och stadig basbaryton och hans agerande framhåller väl figurens alla vidriga sidor; men frågan är om den inte tål att skruvas till ytterligare.

Morten Frank Larsen svarar för en välsjungen men ganska blek hr von Faninal och Gert Henning-Jensen bjuder på en strålande tenoraria som Sångaren. Även övriga roller förvaltas mycket väl.

Så visst är det värt att ta sig över Öresund till Operaen på Holmen. Om inte annat för att göra en jämförelse med den version som bjöds av Malmö Opera i slutet av förra spelåret.

Bilden är tagen av Miklos Szabo

Fin fransysk visit

Pascal Rogé

Malmö symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Pascal Rogé, piano

Musik av Saint-Saëns, Debussy och Ravel

Konserthuset, Malmö 11 september

Det var ett helfranskt program när Malmö Symfoniorkester öppnade sin sista säsong i Konserthuset: fransk musik, fransk dirigent och fransk solist. Och kvällens solist, Pascal Rogé (bilden) tillförde också fransk esprit och elegans. Men för MSO verkar sommarvilan inte ha varit tillräcklig.

Pascal Rogé har varit verksam som konsertpianist i över 45 år och skaffat sig ett rykte som en av de skickligaste interpreterna på den franska pianolitteraturen. I torsdags spelade han Maurice Ravels två pianokonserter, den i G-dur och konserten för vänsterhand i D-dur, båda publicerade i 1931 i slutet av Ravels verksamma tid. Båda verken gav han en utomordentlig tolkning med tonsättarens speciella glitter och nästan nochalanta elegans; han betonade förtjänstfullt spåren av jazz och den egenartade impressionismen. Den mångåriga rutinen märktes i den tekniska perfektionen och det stora inkännandet men musikaliteten, spelglädjen och entusiasmen hade fortfarande en ungdomlig fräschör. Det är välja höjdpunkter i framförandet men det i det långa solot och övergången mot orkesterdialog i andra satsen av G-durskonserten och Vänsterhandskonsertens kraftfulla inledning är passager som bet sig fast extra kraftigt. Och den applådglada Malmöpublikens entusiasm belönade han med en tolkning av ett fint tolkat litet stycke av Erik Satie.

Men om solistens framträdande präglades av entusiasm och spelglädje går det tyvärr inte att säga detsamma om orkestern. I de båda Ravelkonserterna var Marc Soustrots orkesterbehandling formellt föredömlig, solisten fick allt stöd och hänsyn som fordrades men dialogen uteblev.

När orkestern var ensam på podiet blev bristerna än mer märkbara. Claude Debussys La Mer är en av orkesterlitteraturens verkliga pärlor, en av de stora favoriterna hos många musikälskare. Och skulle man döma av Marc Soustrots energiska arbete på pulten skulle det vara ett strålande framförande; men så blev det inte: formellt felfritt men håglöst och matt i klangen, levererat som vore det en statlig promemoria. Vad ska det till för att MSO ska vakna ur letargin?

Stor skönsång i litet format

Hon har sjungit i Luisa Miller tillsammans med Luciano Pavarotti, hon debuterade på La Scala i Milano och har sedan dess sjungit på åtskilliga av världens ledande operascener. I söndags uppträdde mezzosopranen Katja Lytting i Malmö på Palladium i en kammarkonsert tillsammans med fagottisten lytting_headshotMagnus Nilsson och pianisten Henrik Bo Hansen. På programmet fanns arior av Pergolesi och Cherubini, en romans av Paolo Tosti, en av de mest firade kompositörerna vid förra sekelskiftet, samt Brahms ”Zwei Gesänge” i en sättning för mezzo, fagott och piano. Dessutom en Svit för fagott och piano av Alessandro Longo, ”Tre pezzi” för fagott och piano av den nutida italienska kompositören Teresa Procaccini samt två intermezzi för solopiano av Johannes Brahms.

Som synes ett välmatat och väl varierat program. Vad beträffar Katja Lyttings prestationer är det bara att stämma in i tidigare hyllningskörer: hennes röst är mezzon när den är som bäst, mycket fin varm timbre i det lägre registret och lyster, pregnans och gränslöshet i höjden. Och de två instrumentalisterna svarade för excellenta insatser, både som ackompanjatörer och som solister. Speciellt intressant var det att få höra musik av Teresa Procaccini, stort namn i Italien men så gott som okänd i Sverige.

Med den här konserten inledde Salomon Smiths kammarmusikförening säsongen 2014/2015. Det kommer fler  godbitar framöver: 21 september ger Gitta-Maria Sjöberg en romansafton och 26 oktober kommer Brodsky-kvartetten.