Rätta vägen för MSO?

Nina Persson

Ska man döma efter publiktillströmningen och ovationerna efteråt vid lördagens konsert är Malmö symfoniorkesters satsning på konceptet MSO Pops en succé. Så gott som fullsatt i Konserthuset, till största delen med en publik som normalt inte brukar gå dit, och nästan hejdlös entusiasm som avslutning. Men så var kvällens huvudperson inte vem som helst: Nina Persson, en av Sveriges mest kända och omtyckta artister med nästan 20 år i rampljuset. Med sig hade hon en egen kompgrupp och dessutom medverkade Emma Lyrén, mezzo från Malmö Opera i ett par nummer.

Och så MSO Pops, Malmö Symfoniorkester som underhållningsorkester med Jonas Nydesjö som dirigent.

Lejonparten av programmet bestod av Nina Perssons egna material, det kompletterades med lite filmmusik samt en låt av vardera Kurt Weill och Leonard Cohen. Hennes låtar kan närmast beskrivas som typisk mainstream: lättillgängliga men inte oävna melodislingor, enkla harmonier, stadigt fyrtaktsbeat, inga synkoper eller blue notes. Den musiken passar, naturligtvis, hennes röst bäst: behaglig men ack så begränsad i både omfång och dynamik; inte heller förmår varken den eller hennes agerande på scenen förmedla några känslor ut i publiken. Därför blev inte hennes tolkningar av Cohen och Weill speciellt lyckade: enbart Leonard Cohen kan sjunga Cohen och Weills ”Je ne t’aime pas” kräver massor av känslor. Det blev Emma Lyrén som fick stå för detta i duetten ”Golden Teeth and Silver Medals” och hon levererade också en härligt dekadent version av ”The Crowning” med riktig nattklubbsröst.

MSO Pops sparade inte på sirapen i filmmusiksnuttarna av Bernhard Herrman och där var det var nästan tur att det ljusa stråket hade mistor i klangmattan, annars hade det blivit för sött, men i den övriga musiken blev det ett störande moment. Och samspelet med den ganska oinspirerade kompgruppen övergick ställvis i en lågintesitetskris där Nina Persson fick svårt att komma fram.

MSO Pops-satsningen fortsätter med Tommy Körberg november och Tingsek och Lisa Miskowsky i slutet av januari. Att döma av denna första föreställning har man lyckats i föresatsen att locka nya grupper till Konserthuset och det är också helt enligt den linje som de så kallade kulturpolitikerna och deras handgångna tjänstemän dragit upp. Men är det inte en farlig väg att gå? Populärkulturen har redan så många arenor, inte minst i våra vanligaste etermedier, så den behöver egentligen inte mer plats, i vart fall inte om det sker på bekostnad av den allt mer trängda konstmusiken.