Hedeland höjer ribban

TRUBADUREN

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Salvatore Cammarano och Emanuele Baradari

Dirigent: Martin Nagashima Toft; regi: Wang Xiaoying; scenografi: Liu Kedong; kostym: Zhao Yan; ljus: Liu Jianzhong och Claus Pedersen

Medverkande: Hector Sandoval, Audun Iversen, Oleysa Petrova, Kari Postma, Jakob Zethner, Fredrikke Kampmann, Otte Ottesen

Collegium Musicum Opera Hedelands kor, kormästare: Felipe Carvalheiro; Iberisk showteam, statister

Opera Hedeland 8 augusti

Det var nog flera äOpera Hedeland Troubaduren-3 (2)n jag som höjde förvånat på ögonbrynen när Opera Hedeland gick ut med att ett kinesiskt produktionsteam skulle svara för 2014 års uppsättning av Trubaduren. Verdi med kinesisk touch, blir det inte väl långsökt, en konstlad ansträngning att hitta nya vinklar på ett verk som överhuvud taget inte har något med Kina att göra? Men förutfattade meningar är en sak, verkligheten en annan. Det blev uppsättning som ställer sig långt fram i raden bland Opera Hedelands produktioner: musikaliskt fullvärdig och estetiskt mycket tilltalande.

Regissören Wang Xiaoying presenterar verket i en strikt, nästan sluten form med grafisk skärpa. De agerandes rörelseschema är mjukt och behärskat, utspelet väl avvägt och den stora öppna vridscenen utnyttjas över hela ytan. Scenografin består av två träkonstruktioner, en strikt och välarbetad, en av råa trädgrenar; rekvisitan är obefintlig. Den sofistikerade ljussättningen både skapar stämning och riktar publikens fokus rätt. Och spelplatsens speciella förutsättningar utnyttjas väl: man ser nunnornas tåg närma sig mot scenen, en skvadron ryttare i fjärran illustrerar tåget mot fienden. Det ger utsökta extra dimensioner.

Handlingen är flyttad från 1300-talets Spanien till 1500-talets Kina, en höjdpunkt i landets historia. Originalets europeiska zigenarkultur är flyttad till motsvarande kinesiska folkgrupper som faktiskt har flera beröringspunkter med de europeiska. Och Verdis verk tål förflyttningar i både tid och rum; vad han skildrar är människorna, deras känslor, framgångar och tillkortakommanden, inte strikta historiska skeenden. Vad som blir kvar av kinesiska är de överdådigt vackra kostymerna och att gongar ersätter städ i smideskören. I övrigt är det som vilken välspelad opera som helst.

Trubaduren är känd som operan med den tillkrånglade, nästan omöjliga intrigen och den enastående musiken. Intrigen kan inte ens regissören Wang Xiaoying göra något åt men han skapar utrymme för orkester och sångare att exponera sig fullt ut. Dirigenten Martin Nagashima Toft håller ett spänstigt tempo med tonskön men något tillbakahållen klang i orkestern, kören också en aning dämpad men tät och mycket välljudande.

Solisternas prestationer är samtliga i topp. Olesya Petrova sjunger en otroligt intensiv Azucena med färgrik kraftig mezzo och ett utspel som det slår gnistor om och Kari Postmas Leonora är rent ljuvlig i sin sopran med läckra koloraturer. Hector Sandoval agerande är välbalanserat och han sjunger med äkta italiensk tenorbravur; tredje aktens höga C sitter perfekt. Audun Iversen som Greve Luna kan lägga ännu en storartad rolltolkning till sina övriga med mycket klangrik baryton och myndig aktion. Och Jakob Zethner som Ferrando bjuder på en mycket välsjungen basaria i första akten.

Det verkar som att Opera Hedeland går från klarhet till klarhet, för varje år höjs kvaliteten. Och till de fina uppsättningarna får man lägga den upplevelse som naturen vid Hedehusene ger. Det är ett mycket speciellt sett att avnjuta opera som väl motiverar ansträngningarna att ta sig dit.