Effektiv destruktion av Wagner

NIBELUNGENS RING

operatetralogi av Richard Wagner

Dirigent: Kirill Petrenko; kormästare: Eberhard Friedrich; regi: Frank Castdorf; scenografi: Aleksandar Denić; kostym: Adriana Braga Peretzki; ljus: Rainer Casper; video: Andreas Deinert

Buropen var många och låRheingold1 (1 av 1)nga – de lär ha slagit rekord – när Frank Castdorfs uppsättning av de fyra operorna i Richard Wagners Nibelungens Ring hade premiär vid Bayreuther Festspiele förra året. Och åtskilliga operakritiker i både press och övriga medier öste mängder av galla över den. Nu är det inte ovanligt med högljutt buande i Festspielhaus och operakritiker är ofta ett konservativt släkte; det var därför med stor förväntan jag såg fram mot att få bilda mig en egen uppfattning. Normalt brukar Bayreuths regissörer bearbeta och finslipa sina verk inför varje år; så icke Frank Castdorf, han lät meddela att han inte hade tid. Så årets uppsättning är en direkt kopia av premiäråret 2013.

När ridån gick ner för Ragnarök var det bara att konstatera att buandet borde ha varit ännu mer höggljutt och kritiken ännu beskare.

I bussen tillbaka till hotellet hörde jag: ”Man würde eher blind gewesen sein”, man borde hellre ha varit blind. Det är en utmärkt sammanfattning. Orkester och kör är, som vanligt i Bayreuth, av världsklass, sångarna likaså, och dirigenten Kirill Petrenkos tolkning helt enastående: snabb och energisk, med bred dynamik. Borta är alla onödiga bombasmer, han tonar ner det tunga blecket till förmån för träblås och stråkar. Det är en ren och högstämd Wagner, kanske med en aning mer sötma än man är van vid men oerhört nyansrik och i högsta grad njutbar.

Till detta har Frank Castdorf skapat en inscenering som är inkonsekvent och full med tillagda onödigheter. Den kompletteras följdriktigt med en scenografi av Aleksandar Denić som är nästan katastrofal för den musikaliska upplevelsen och dessutom videoprojektioner av tvivelaktig kvalitet. Det blir ingen fröjd för ögat.

Castdorfs tema är att oljan är vår tids Rhenguld. Alltså placerar han Valhall på en bensinmack med tillhörande motell och simbassäng där Rhendöttrarna skvätter vatten omkring sig. Men det enkla temat blir för litet att hålla sig till, han lägger till en rejäl dos fundamentalistisk kommunism, en omgång revolutionsromantik av 1970-talsmodell och mycket ovidkommande erotik eller snarare pornografi. Wotan blir en fruntimmersrädd slusk, Siegfried en sexfixerad maniker. Och tro inte att han använder Nothung, sitt förtrollade svärd, för att döda den till drake förvandlade Fafner, det blir mer revolutionärt rätt med skottsalva från en kalasjnikov. Men de verkligt dramatiska höjdpunkterna, exempelvis när Siegfried väcker Brünnhilde, Hagens mord på Siegfried och Ragnarök, världens undergång, skyndar Castdorf förbi som vore de ovidkommande.

Gudarna ska veta att Wagners stora epos i sig är fyllt med besynnerligheter och tankeluckor. När Frank Castdorf fyller på med sitt hjemmelavede gods blir resultatet snudd på obegripligt; det krävs att man är väl insatt i originalet för att överhuvud taget kunna hänga med.

Men än värre är scenografin, signerad Aleksandar Denić. Han arbetar genomgående med vridscen, som bara det är en styggelse: den begränsar djupet och skapar en tvådimensionell bild. Dessutom packar han detta utrymme fullt med allsköns bråte i där trappor och plattformar tar stor plats. I dessa konstruktioner tvingas de medverkande stå och sjunga. Akustiskt är detta mycket skadligt. När sångarna inte har stöd från golvet försvinner mycket av övertonerna; hur de än tar i mattas glansen i stämmorna.

Trots allt finns det ljuspunkter även i detta kompakta mörker. I första akten av Valkyrian är de sceniska konstigheterna dämpade till ett minimum och Johan Botha och Anja Kampe som Siegmund och Sieglinde bjuder på en både sångligt och scenisk storartad föreställning. Catherine Foster gör en otroligt välsjungen Brünnhilde, liksom Lance Ryan som Siegfried och Wolfgang Koch som Wotan/Vandraren.

Frank Castdorf är ingen klåpare, han har hyllats och belönats flerfalt för sina uppsättningar. Man kan undra varför han åstadkommer något sådant här. I programboken skriver han själv om och har med utdrag ur långa essäer om ironi. Förmodligen ligger nyckeln där: han vill göra en ironisk version av Wagners storverk och därmed ge den etablerade Bayreuthpubliken en rejäl spark i baken. Men sparken missar målet och landar i ansiktet på honom själv.

Bild: Gudarna på besök i dvärgarnas rike: Norbert Ernst som Loge, Burkhard Ulrich som Mime och (i bakgrunden) Wolfgang Koch som Wotan. Foto: Bayreuther Festspiele/ Enrico Nawrath