Ett lyckat operaexperiment

SILVERSKEPPET

opera med musik av Joseph Martin Kraus i bearbetning av Jonas Dominique och med libretto av Sophie Helsing

Dirigent: Jonas Dominique; regi: Elisabeth Linton; scenografi och kostym: Julia Hansen; ljus: Ulrik Gad; mask: Katrin Wahlberg; koreografi: Clara Svärd

Medverkande: Sibylle Glosted, Annie Fredriksson, Anna-Sara Åberg, Wiktor Sundqvist, Nils Gustén

Urpremiär på Vadstena slott 20 juli

Efter att ha tröskat igenom allt i pappersväg jag kunde komma över om Silverskeppet, Vadstena-Akademiens stora satsning i år: synopsis, libretto, partitur och intervjuer med dirigent och librettist, kom jag till urpremiären i söndags med förväntningar om en musikaliskt hyfsad men dramatiskt tämligen likgiltig uppsättning: en stark kvinna som trots alla ansträngningar slutligen hugger i sten, några debattslängar om könsroller och annat gods som ligger i tiden.

Men ibland ärSilverskeppet 1 det skönt att ens förväntningar kommer på skam. Vad premiärpubliken möttes av var en föreställning som närmast kan betecknas som experimentalopera: fräsch, livfull och tankestimulerande. Dessutom underhållande och mycket förtjänstfullt framförd.

Jonas Dominique har lagt ner gediget arbete på musiken. Joseph Martin Kraus har kallats ”den svenske Mozart”; men lyssnar man noga är tonspråket mer Haydn än Mozart och inte ens med bästa vilja i världen kan Kraus kallas för en stor kompositör. Jonas Dominque har plockat fram passager ur Kraus instrumentalmusik, kombinerat dem elegant och lagt till egenhändiga sångstämmor. Det fungerar utmärkt, rokokons grund finns där men med en tillagd fyllighet som ställvis får den att närma sig den tidiga romantiken. Den drygt 20 musiker starka orkestern har en välpolerad klang och är stöttande men inte dominerande just som en operaorkester ska vara.

Librettisten Sophie Helsing har hämtat sin historia från jämställdhetskämpen Mary Wollstonecrafts reseskildring ”Letters from a short residence in Sweden, Norway and Denmark” och infogat vad som kommit fram under senare forskning om Wollstonecrafts resa. Sophie Helsing säger själv att hon i Silverskeppet vill skapa ett drama om frihet i form av jämlikhet. Det visar sig vara en nyckelfras om man ska kunna följa dramat. För Sophie Helsings libretto och Elisabeth Lintons regi ställer mycket på huvudet: alla sångarna är stundvis Mary Wollstonecraft, den sedvanliga uppdelningen i kvinnligt och manligt ställs åt sidan, byxroller finns i olika operor men här kommer det in en ”skäggroll” – yvigt helskägg, hög hatt och glittrande mezzo. Tempot är hårt uppdrivet och genrerna blandas friskt, från djup tragik till fylleskämt och analhumor. Ställvis försvinner det grundläggande dramat i en flodvåg av detaljer. Mina tankar löper runt: handlar det om frihet och jämlikhet eller är det den eviga frågan om sökandet efter en identitet där könet egentligen har en underordnad betydelse?

Alla kvasifilofiska tankar till trots, det som kommer att stanna i minnet är ensemblens mycket fina prestationer. Det är unga sångare, fortfarande under utbildning men rösterna är välskolade och rena, agerandet livligt och spelglädjen högst påtaglig, ibland nästan för påtaglig. Det är bara att imponeras av Sibylle Glosteds barocksopran, Anna-Sara Åbergs och Annie Fredrikssons glittriga och plastiska mezzoröster, Nils Gusténs fylliga bas och Wiktor Sundqvists nästan aggressiva tenor. Soloinsatserna är berömvärda men det är i ensemblerna som höjdpunkterna finns.

Är allt då bara solsken? Nästan, men små moln finns. Verket skulle vinna på att kondenseras; vissa scener dras ut så att de blir mer till nöje för de agerande än för publiken och de många kostymbytena borde snabbas upp. Men framför allt: Silverskeppet är opera, riktig opera och ett experiment som definitivt är värt att hyllas.

Bilden:

Anna-Sara Åberg, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist (som Mary Wollstonecraft), Sibylle Glosted. Sittande: Nils Gustén

Foto: Markus Gårder