”Alfvén” lyfter inte

ALFVÉN

opera med libretto och regi av Richard Bark till Hugo Alfvéns musik

Musikarrangemang: Sören Nielzén; dirigent: Andreas Lönnqvist; scenografi: Skagenmålarna, Richard Bark och Thomas Jönsson; kostym: Christina Bengtsson; mask: Gun Dahlskog

Medverkande: Paulina Pfeiffer, Glenn Kjellberg, Magnus Loftsson, Lisa Petersson, Christina Pahlitzsch, Sara Granelli Frisk; Kör och orkester; kormästare: Susanne Larsson

Urpremiär på Ystads teater 13 juli

I grunden Hugo Alfvéns Symfoni nr 4 ”Från havsbandet”, till detta ett antal körer och sånger ur samme tonsättares produktion med texter av skilda upphovsmän, beledsagat av illustrativa pantomimer; allt uppdelat i 14 tablåer. Kan detta kallas för opera? Förmodligen inte. Sångspel då? Knappast. Den mest träffande benämningen på Richard Barks och Ystadoperans senaste skapelse ”Alfvén” är nog oratorium eller kanske rapsodi, även om det i verkets senare avdelning förekommer några operaliknande sekvenser med interaktion och viss scenisk dramatik.

Det finns dramatik i ”Alfvén” – inte i skildringen av förhållandet med Marie Krøyer , men väl i musiken, den mångfacetterade, romantiska och måleriska symfonin som måste sägas vara höjdpunkten i kombinationen inspiration, konstnärlighet och skicklighet i hans produktion. Det är ett mästarprov för orkester och dirigent; och Andreas Lönnqvist och den hopplockade orkestern bestod detta prov mycket väl vid premiären. Och kormästaren Susanne Larsson och kören förtjänar också allt beröm för sina gedigna framföranden och avvägda agerande.

När det gäller de solisternas prestationer vid premiären måste man tyvärr sätta många frågetecken. Både Paulina Pfeiffer och Glenn Kjellberg har tidigare visat prov på stor kapacitet och båda har gedigen erfarenhet. När hon så totalt tappar kontrollen över sitt vibrato och han klarar tonen men tappar klangen vid minsta ansträngande passage så blir man en aning konfunderad. Premiärnerver, för få repetitioner eller dålig uppsjungning? Tyvärr verkade det vara det sistnämnda eftersom båda rösterna blev så markant bättre allteftersom föreställningen pågick. Rörelseregin är Richard Barks vanliga: sångarna längst fram vid rampen, vända mot publiken, uppställda som vid konsert. Eftersom sånginsatserna kompletteras med tysta pantomimer så störs man inte i högre grad av denna stereotyp.

För ögat finns en hel del att glädjas åt: Skagenmålarnas alster är ju mycket vackra och de exponeras fint i ljusprojektioner. Och Paulina Pfeiffers klänningar är välgjorda och ger en illusion av Marie Krøyer.

”Alfvén” är ett ambitiöst försök att med kända ingredienser skapa något nytt. Men verket lyfter inte, den dramatiska elden finns i musiken inte i intrigen, kanske beroende på att kärlekssagan i sig är tämligen alldaglig: Hugo Alfvén och Marie Krøyer träffades 1902, han begärde skilsmässa från henne 1927, efter 25 år, och även om han själv ville framstå som en kvinnotjusare av rang finns det inte mycket belägg för att så var fallet. Och hans musik, förutom just fjärde symfonin, vittnar mer om gedigen hantverksskicklighet än musikaliskt geni; uppblandningen med körer och sånger förlänger verket men förbättrar det inte. ”Alfvén” blir i bästa fall en njutning för stunden, en illustrerad symfoni; inte en opera, eller vad man nu ska kalla det för, som lämnar bestående avtryck.