Lysande Falstaff på Läckö

FALSTAFF

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Arrigo Boito i svensk översättning av Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps, regissör: Märit Bergvall; kostym: Anna Ardelius; mask och peruk: Therésia Frisk; ljus: Markus Granqvist; scenografi: Amanda Romedahl Eriksson

Medverkande: Lars Arvidson, Lisa Carlioth, Daniel Hällström, Vivianne Holmberg, Markus Pettersson, Matilda Paulsson, Susanna Sundberg, Kaj Hagstrand, Fredrik af Klint, Jens Malmkvist, Matilda Wahlund, Jonatan Lönnqvist, Anders Rimpi

Orkester och älvkör

Premiär på Läckö slott 12 juli

Det förutspådda regnet uteblev, sommarkvällen var ljum och skön, svalorna svävade över inre borggården på Läckö slott och den fulltaliga premiärpubliken i lördags falstaff 4-11kunde njuta av Verdis Falstaff i en uppsättning som hade allt man kunde begära.

Läckö slottsopera fortsätter med sitt elisabethanska scenkoncept och det som fungerade utmärkt i Brittens En midsommarnattsdröm förra året passar precis lika bra i Falstaff som nu förlagts delvis i cirkusmiljö i obestämbar tid. Orkestern placerad under den upphöjda scenen, mycket sparsam scenografi med minimal rekvisita, de medverkandes agerande och publikens fantasi får fylla luckorna. Det är inte överlastad opera som på Verdis tid men trots allt är ju Shakespeare verkets egentlige upphovsman så det är fullt konsekvent att följa hans recept.

Märit Bergvalls regi är mycket handfast. Scenen utnyttjas i alla dimensioner med flera samtidiga skeenden, tempot är högt och karaktärerna tydligt formade. Inget små svala nyanser, inget psykologiskt finlir utan människor med alla mänskliga brister som spelas av människor av kött och blod. Det är både underhållande och medryckande; man skrattar åt deras åthävor och rycks med av deras tillkortakommanden.

Det musikaliska utförandet är av mycket hög klass. Dirigenten Simon Phipps får fram en tät, välbalanserad och vacker klang i orkestern, hans följsamhet mot sången är exemplarisk och skapar en behaglig rytm i föreställningen. Och sångensemblen är just en ensemble, en organisk helhet där allt smälter ihop perfekt.

Lars Arvidsons Falstaff är den självklara mittpunkten. Mycket imponerande sjungen med kraftig basbaryton, skrävlande, gapig och underbart mänsfalstaff 2-4klig, en rent enastående rollprestation. Han sekunderas utmärkt av sina hejdukar Bardolfus och Pistola, spelade av Fredrik af Klint och Jens Malmkvist, två commedia dell’arte-figurer med välklingande röster och minst sagt explosivt utspel. Lisa Carlioth gör en välljudande Alice Ford med mycket skinn på näsan, väl kompletterad av Matilda Paulssons välkontrollerade Meg Page. Susanna Sundberg utnyttjar det breda registret och den fina klangen i sin altstämma för att skapa en klart lysande Mrs Quickly och Daniel Hällström gör en Mr Ford med kraft och briljans. Och om alla övriga medverkande inget annat än gott om både sång och agerande.

 I féeriet i sista akten skapar Läcköoperan en av de magiska operaupplevelser som kommer att bita sig fast i minnet. Bara de minuterna är värda allt besvär och tid för att ta sig från kanten av Öresund till udden i Vänern.

Foto: Martin Hellström