Mozartklassiker som tv-såpa

Cosi 2COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo Da Ponte i översättning av Magnus Lindman

Bearbetning, dialogtexter och regi: Ola Hörling;

Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Max Lörstad; scenografi: Jenny Månström; kostym: Fredrika Lillius; producent: Åsa Jensen; medverkande: Eva-Lotta Ohlsson, Jenny;Hertzman, Jens Persson, Kalle Leander, Samuel Jarrick, Lisa Löfqvist med flera

Premiär på Bäckaskogs slott 5 juli

Av Mozarts ”dramma giocoso” Cosí fan tutte och dess konsekvent samlade grepp där recitativ, arior, körer och ensembler binds ihop till en perfekt enhet har Skånska Operan med sin regissör Ola Hörling tillverkat en uppsättning som närmast kan betecknas som fars med många sånginslag. Recitativen är ersatta med talad dialog och handlingen förflyttad till en tv-såpa i nutid, där originalets byfilosof don Alfonso har blivit programledare, Despina scripta och de fyra bortskämda ungdomarna Guigelmo, Ferrando, Dorabella och Fiordligi fortfarande är bortskämda ungdomar fast med moderna assesoarer.

Nytänkande eller våldförande eller kanske både och? Klart är i alla fall att Skånska Operan skapat ett stycke underhållning med många kvaliteter. Dialogen är rapp och naturlig, intrigen precis lika idiotisk som i en äkta tv-såpa och ju högre tempot drivs upp och ju löjligare figurerna blir desto mer ökar publikens förtjusning.

Ola Hörling behärskar farsen och dess intrikata timing, det visade han tydligt i förra årets uppsättning av Barberaren i Sevilla. Och på sätt och vis tar han ut svängarna ännu mer i år. Det blir både en styrka och en svaghet: verket blir lättsmält som mosad banan men också lika menlöst, sånginslagen får lätt bismak av studentspex och den underliggande dramatiken – för det finns faktiskt en sådan – suddas ut. Jag förstår mycket väl bevekelsegrunderna att skapa en nutidsanknytning och ge publiken möjlighet till deltagande men frågan blir ändå: är det befogat att offra så mycket konstnärligt gods på modernitetens altare? Det är en smaksak och det finns alltså inget givet svar.

Premiärnervositeten var påtaglig i lördags men efter en ganska stolpig inledning flöt framförandet allt bättre och bättre. Ola Hörlings personregi är klart exemplarisk, han får de agerande att bli äkta människor med naturligt agerande och tydliga känslor. Detta tillsammans med den enkla scenografin, välgjorda videoinstallationer och dito kostymer ger en klart realistisk närvarokänsla. Samuel Jarrick gör en enastånde figur av programledaren Alfonso: en fjäskande översittare, pratig, påflugen och falskt vänlig; han måste mycket ingående ha studerat de äkta förlagorna och lagt till lagom dos av ironi och överdriven plastik. Dessutom sjunger han bra med tydlig och kraftig baryton. Eva-Lotta Ohlsson, Jenny Hertzman, Jens Persson och Kalle Leander som de fyra unga hade det gemensamt vid premiären att de borde ha sjungit upp sig bätte före föreställningen. Deras agerande var klart föredömligt och efter en inledning med både tonmissar och bristande ork blev deras sång mot slutet klart njutbar. Utan tvivel har de alla bra kapacitet, det gäller bara att de lär sig att ta vara på den. En behaglig bekantskap var också Lisa Löfqvist som Despina, en begåvad comédienne med bra bett i rösten.

Årets orkester bestod av en klassisk pianokvintett – två violiner, viola, cello och piano. Det blev en aning tunt, en tillsats i någon form av träblås skulle ha ökat både klang och stadga.

I femton år har Åsa Jensen och Ola Hörling drivit Skånska Operan. Det har varit år av ständig utveckling och det finns all anledning att se fram mot nästa års produktion. Men först ska Cosí fan tutte ut på turné över hela Skåne med en avstickare till Kalmar.

Bilden: Samuel Jarrick som Alfonso: ett underbart porträtt av en slemmig programledare. Foto: Håkan Röjder