En djärv satsning

Titus mildhet

opera seria av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Caterino Mazzolo efter Metastasios skådespel

Regi: Niclas Fransson; kapellmästare: Johan Reis; Scenografi och kostym: Maria Hegborn; Ljus: Rebecca Wilhelmsson

Medverkande: Leena Malkki, Stina Schmidt, Jacob Wistrand, Emma Frost, Rebecca Fjällsby, Thomas Öhman

Premiär på Torups slott 4 juli

”Den har aldrig vunnit stabilt fotfäste på operascenerna, förmodligen därför att den var en anakronism redtan när den skrevs”, konstaterar operalexikonet torrt om Mozarts opera Titus mildhet (La clemenza di Tito). Det är en sanning helt utan modifikation. Verket är bland de sista i den opera seria-tradition som härrörde från barocken med långa recitativ som kitt mellan ariorna och en rörig intrig. Librettisten Caterino Mazzolo återanvände ett skådespel av Metastasio, som devot skildrar den milde regenten; och eftersom han saknade Lorenzo Da Pontes, librettisten bakom bland annat Don Giovanni och Figaros bröllop, spiritualitet och elegans lämnar resultatet mycket övrigt att önska. Förmodligen skrev heller inte Mozart själv musiken till recitativen utan överlämnade detta till sin elev Franz Xaver Süssmayr. Det som skapats av Mozarts snille är alltså ouvertyren, ariorna, duetterna och ensemblerna.

Det är således inget lätt verk som kompaniet Operafabriken har tagit sig an och nu lade fram vid premiären i stallarna på Torups slott i fredags kväll. Det är en djärv satsning och som helhet måste man säga att den lyckades, främst musikaliskt, med många fina sångarprestationer och en mycket välspelande kvintett med ett välskrivet arrangemang som orkester.

Både scenografi och ljus är enkla men välfungerande; detsamma gäller kostymerna som uppgivits vara tjugotalsinspirerade men närmast kan beskrivas som fina gåbort-klänningar för de kvinnliga rollerna och man tager vad man haver för de manliga. Däremot vill jag sätta ett stort frågetecken för regin. Visserligen är figurerna i sig endimensionella men så platta behöver de inte vara. Orörligheten är påfallande, förutom ett evigt springande ut och in i kulissen, och personinstruktionerna verkar tämligen minimala; de känslor de medverkande trots allt visar upp har de förmodigen hämtat ur egna förråd.

Premiärföreställningen präglades i sin helhet av både noggrannhet och spelglädje: ingen märkbar osäkerhet, ingen tvekan och tydligt stora ambitioner, den konstnärliga kvaliteten är hög överlag. Om några särskilt ska framhållas är det Stina Schmidt som Sesto. Hennes mezzo är bärig och plastisk med vacker timbre och hennes utspel intensivt och realistiskt; hon skapar en människa av figuren, det är operakonst när den är som bäst. Och Jacob Wistrand som Tito förtjänar lovord för sin gestaltning av Tito, en genomsympatisk figur sjungen med mycket välvårdad tenor. Även Rebecca Fjällsby är värd extra uppmärksamhet för sin tolkning av Annio.

Nu ger sig Operafabriken ut på turné med Titus, i södra Sverige, Danmark och Norge. I slutet av augusti landar man i Malmö.