Ett perfekt val

Det är bara att konstatera att ännu en gång har Birgit Nilssons stipendiefond träffat mitt i prick i sitt val av stipendiat. Jag har inte haft tillfälle att höra Magdalena Risberg tidigare men efter den kammarkonsert hon gav tillsammans med pianisten David Huang vid stipendieutdelningen i Malmö operas foajé i lördags är jag mycket imponerad: en lyrisk sopran med värme och glitter, med kraft och exakt tonbildning, med stor musikalitet och inte minst med en potential som ger löften om kommande stordåd. Det måste vara ett val helt i Birgit Nilssons anda.

Programmet vid lördagens konsert gav henne möjlighet att exponera mångsidigheten i rösten: mjuk lyrik, ljuv romantik, målerisk dramatik. För oss i publiken var det tacksamt för att det koncentrerades på genrer som kommit lite i skymundan: nordiska och franska romanser. Hon började med en av den svenska musikens verkliga pärlor, Pan ur Fem ballader av Ture Rangström med text av B Bergman, fortsatte med Gunnar de Frumeries tonsättning av Pär Lagerkvists Hjärtats sånger, och via Edvard Griegs En dröm slöt hon den nordiska avdelningen med två riktiga paradnummer av Jean Sibelius, Flickan kom från sin älsklings möte och Var det en dröm. Andra avdelningen började hon med Three Browning songs av Amy Beach innan det var dags för sånger av Claude Debussy och Gabriel Fauré. Hon slutade det ordinarie programmet med Juvelarian ur Charles Gounods Faust för att snabbt plocka fram extranumret O, mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi.

Pianisten David Huang framförde också några solonummer: tre stycken ur Griegs Lyriske stykker och Maurice Ravels Jeux d’eau. Det senare är en av mina stora pianofavoriter och David Huangs tolkning gav den full rättvisa: uttrycksfull men ändå antydande, med både elegans och kraft. Och hans Griegtolkningar var mycket behagliga och chosefria med stor pregnans.

All heder således åt stipendiaten Magdalena Risberg och hennes ackompanjatör, men på sätt och vis var ändå eftermiddagens huvudperson Birgit Nilsson, stipendiets instiftare. Och det var oundvikligt att låta tankarna vandra mot den diskussion som förts av flera nutida operaförståsigpåare, både i Sverige och på kontinenten: Om Birgit Nilsson hade debuterat i dag, skulle hon ha blivit samma fixstjärna? Rösten kan ingen frånkänna henne men hade hennes scenkvaliteter passat in i en modern operauppsättning? För mig, och jag hoppas för många andra, är den diskussionen omoget viktigpetteri. I skrivande stund lyssnar jag på en inspelning från 1966 av Tristan och Isolde med Karl Böhm som dirigent. I den ljudinspelningen förmedlar hennes Isolde, förutom den fantastiska sången, mer känsla och dramatik än jag upplevt från en operascen.

Och låt mig citera vad Erik Lindegren skrev om hennes Turandot på Operan i Stockholm:

”Hennes röst var imponerande som Pekings klocktorn, månskensglittrande som självvässande knivar, skenbart oberörd men pressande som en tyfon.”

En sådan scenpersonlighet står över alla nycker och trender.