En del skåpmat men också mycket nytt

Det Kongelige Opera har plockat fram en hel del ur gömmorna inför nästa spelår, inte mindre än fyra repremiärer. Nåja, det är inget dåligt skafferigods man visar upp: Marco Arturo Marellis uppsättning av Rosenkavaljeren belönades med Reumertpriset och i ensemblen finner man bland andra den österrikiske basbarytonen Wolfgang Bankl, som har lyfts till skyarna av Wiens kritiker. Stefan Herheims version av Alban Bergs Lulu var en enastående upplevelse vid premiären i oktober 2010 och besättningen verkar vara i stort densamma nu som då. Michael Boder dirigerar, Randi Stene sjunger Grevinnan Geschwitz, Johnny van Hal är Alwa och Sine Bundgaard och Gisela Stille alternerar i titelrollen. Det enda minuset med den uppsättningen var att man i tredje akten använde en rekonstruktion utförd av den tyske kompositören Eberhard Kloke, i stället för den version som österrikaren Friedrich Cerha utarbetat.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att se Kasper Holtens uppsättning av Maskarade 2006 men att döma av en så gott som enig kritikerkår var den lysande. Petri Lindroos (inte Ensiferum-gitarristen utan bassångaren) sjunger Jeronimus, Randi Stene och Hanne Fischer alternerar som Magdelene. Carl Nielsen-jubileet uppmärksammas också med en nyuppsättning av Saul och David. Nielsen-entusiasten David Pountney regisserar och för den musikaliska ledningen står Det Kongeliges förre chefdirigent Michael Schønwandt.

Också de övriga nyuppsättningarna kan bli mycket intressanta. Dmitri Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk sätts upp av den tyske mästerregissören Peter Konwitschny, Anne Margrete Dahl har rollen som Katerina Lvovna Ismailova och Johnny van Hal är Sergej.

Spelårets största satsning är kanske Mozarts Trollflöjten med nästan allt vad huset förmår på scenen plus framstående gästartister bland andra basen Stephen Milling. Marco Arturo Marelli regisserar, Rory McDonald står på dirigentpulten.

Spelåret avslutas med ännu en intressant satsning: den sällan spelade Verdi-operan Sicilansk Vesper i Stefan Herheims regi och med två stora barytoner, Louis Otey och Erwin Schrott som gästartister.

Samarbetet med Concerto Copenhagen fortsätter liksom samarbetet med den italienske regissören Francisco Negri. Resultatet det här spelåret blir Händels Alcina som uppförs på Gamle Scene.

Och på Takkelloftet kommer flera produktioner som väcker nyfikenheten: Bo Holtens Gesualdo – shadows med tonsättaren själv som dirigent, Den Ny opera gästspelar med Ís-slottet av Magnar Alm och urpremiären av Pelle Gudmundsen-Holmgrens Sol går op, sol går ned.

Och så gästspel av Den Jyske Opera, föreställningar av Operaakademiet, operakonserter och kammarkonserter.

Som helhet är det inte stjärnornas och de stora överraskningarnas spelår. Men det är gediget, mycket gediget. Man måste ge en honnör för hur bra Det Kongelige Opera har klarat sina tuffa nedskärningskrav.