Banalt så det förslår

När man ser Malmö symfoniorkesters program för nästa spelår blir den första tanken att politikernas och de kommunala ekonomitjänstemännens påbud om enklare och mer lättlyssnad musik efter flytten till Malmö Live redan fått gehör. Inte mycket sentida musik, ett (!) uruppförande, bara några få verk som kräver stor orkester. Annars mainstream i olika former. Man kommer osökt att tänka på vad Sixten Ehrling (för övrigt tidigare hedersdirigent hos MSO) sade om urvalet i programmet Aurora i Sveriges Radio: ”Det är så banalt att nyheterna på samiska kommer som en befrielse.”

Nåja, billigt blir det så räknenissarna måste vara nöjda.

Men allt är inte mörker, det finns trots allt en hel del ljuspunkter. Först och främst att kammarmusiken kommer tillbaka i Konserthuset, medlemmar i MSO ger två konserter på hösten och två på våren. Och den stora orkesterbiennalen Music Around i oktober med 50 konserter runt Öresund, i år med inriktning på Stravinsky är verkligen något att se fram emot.

Annars är det inte mycket som förtjänar de stora kryssen i almanackan. Inledningskonserten 11 september kan bli ganska hörvärd: ett genomgående franskt program med bland annat Maurice Ravels Pianokonsert i G-dur (inte vänsterhandskonserten utan Ravels andra, mer jazzinfluerade) med Pascal Rogé som solist och Marc Soustrot på pulten. Årets Allhelgonafrid blir Brahms Ein dueutsches Requiem med solister och sammandragning av fyra körer. 19 mars är den skotska stjärnviolinisten Nicola Benedetti solist i Mendelssohns Violinkonsert. Marc Soustrot dirigerar och på programmet står också Bruckners sjunde symfoni.

Annars är det mesta sig likt. Sixten Nordström fortsätter med sina musikkåserier, Lördagsmozart ersätter Lördagsschubert, Rainer Honeck kommer och spelar Haydn, runt julhelgerna bjuds på sing-along, nyårsfest och wienergala. Inga förändringar i onödan där inte.

En nyhet är däremot MSOpops: orkestern i samarbete med kända populärartister. Två konserter är hittills inplanerade: Nina Persson i spetember och Lisa Mikovsky och Magnus Tingsek i januari. De kommer antagligen att locka andra än den sedvanliga publiken.

 

Utspritt över ett helt spelår måste man säga att det är ett ganska påvert program. Är det här allt vad en av Sveriges stora symfoniorkestrar har att erbjuda? Det finns inte mycket som utmanar, som pekar framåt och, som det verkar, ingenting som kommer att gå till hävderna. Var finns den konstnärliga spets som MSO tidigare visat? Visst kostar det pengar att lägga ut beställningar till kompositörer och få uruppföranden till stånd men det är faktiskt en skyldighet för en orkester av MSO:s dignitet. Det räcker inte att förvalta det musikaliska arvet och servera god underhållning, varken nu eller i framtiden. Därför måste den konstnärliga ledningen trotsa politikernas och räknenissarnas kortsynta propåer.