Rena magplasket

lucia2

LUCIA DI LAMMERMOOR, opera av Gaetano Donizetti med libretto av Salvatore Cammarano efter Sir Walter Scotts roman ”The Bride of Lammermoor”

Dirigent: Martin André; regi, scenografi och kostym: Isabella Bywater.

Medverkande: Claudia Boyle, George von Bergen, Xavier Moreno, Jens Bové, Annette Dahl, Tue de Stordeur. Den Jyske Operas kor, Copenhagen Phil.

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle scene i Köpenhamn

 

Donizettis opera Lucia di Lammermoor är i högsta grad en produkt av sin tid, det 1800-tal som hyllade de romantiska känslorna och gärna blandade upp dem med bigotteri och uppblåst stolthet. I operan blir det särskilt problematiskt när det viktorianska tankegodset blandas upp med en rejäl dos italiensk sirap; det kräver en regissör med fingertoppskänsla för att inte hamna i pekoralets träsk. Med musiken är det mindre problem, även om det ställvis kan vara ganska förbryllande när Donizetti låter glättig tretakt ackompanjera de rysligaste händelser.

Lucia di Lammermoor gjorde succé vid premiären 1835 och har behållit sin popularitet, fortfarande är den Donizettis mest spelade seriösa opera och en av de mest älskade italienska operorna över huvud taget.

Men den version som Den Jyske Opera presenterade vid sitt gästspel på Det Kongeliges Gamle scene i Köpenhamn i tisdags kan inte rubriceras som något annat än ett riktigt magplask. Jag kan inte påminna mig att jag sett så många missar i någon annan uppsättning av ett professionellt operakompani.

Regissören Isabella Bywater har flyttat fram händelserna till 1950-tal, åtminstone om man ska döma av huvudrollens kläder, vilka för övrigt exponeras flitigt utifrån och in. Tidsförflyttning är i sig inget fel men den tillför inget i det här fallet. Grundscenografin är något som närmast för tankarna till ett lastbilsgarage med en gravkulle i ena hörnet och ett badkar i det andra. Fonden är fällbar och visar i nedfällt läge en festsal. Rekvisitan är sparsam, det mest spektakulära är en lina som löper över en dold bjälke – den visar sig vara användbar som både tortyrredskap och allmän upphängningsanordning.

Allt detta går att stå ut med men de musikaliska och även sceniska prestationerna är ställvis rent bedrövliga. Sångligt är Claudia Boyle i titelrollen bäst, hon klarar av de höga partierna och koloraturerna, även om det finns spår av skrikighet när hon ökar volymen. Men varför låter regissören henne agera mer som trotsig sexåring än som desperat mogen kvinna? Xavier Moreno som Edgardo, hennes älskare, är utrustad med brun overall, löjlig mössa och svag tenor; han får ta i allt vad han orkar för att klara höjdpartierna och mot slutet hörs han rejält trött. Även George von Bergen som Enrico får anstränga sig för kung och fosterland för att nå ut med sin ganska glanslösa baryton och Jens Bové som prästen Raimondo känns blek och kraftlös; dessutom kommer han inte ner ordentligt i basregistret. Dirigenten låter orkestern Copenhagen Phil låta som en skramlig blåsorkester, stråket försvann nästan helt. Det gjorde inte det hela bättre.

Den Jyske Opera kan bättre – det har den visat i åtskilliga uppsättningar. Så varför gör man på detta viset?

 

Bild: Claudia Boyle som Lucia och George von Bergen  som Enrico. Foto: Anders Bach