”Feel good” på operavis

Grand macabre1

Le Grand Macabre

opera av György Legeti med text av Michael Meschke efter Ghelderodes La ballade du grand macabre

Regi: Kasper Holten/ Anne Fugl

Dirigent: Michael Boder

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Ketil Hugaas, Sten Byriel, Bengt-Ola Morgny, Eir Inderhaug, Hanne Fischer, Dénise Beck, Elisabeth Jansson, Randi Stene, Gert Henning-Jensen, Morten Staugaard, Florian Plock, Rudi Sisseck, Simon Schelling, Anton Lasine

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 2 mars

 

Efter drygt tolv år kommer György Legetis mästerliga Le Grand Macabre i Kasper Holtens lika mästerliga iscensättning åter upp på Operaen i Köpenhamn. Vid premiären hade världen just drabbats av en kollektiv chock efter terrordådet mot World Trade Center, nu ligger kriget en tumsbredd bort i Ukraina och domedagsprofeterna skriar högljutt. Och mitt i detta elände lyssnar man till operans slutkoral: ”Frukta inte döden. Visst kommer den, men inte nu.”

Le Grand Macabre är en opera som inte liknar något annat: dadaistiskt absurd i både musik och handling. ”Tom och Jerry i operaversion” var det någon som skrev och det ligger mycket i det, den bär mycket av den tecknade filmens estetik. Men mitt i galenskapen finns en enastående konstnärlig höjd: scenografin är fantasieggande formskön, kostymerna bär i sig egna historier och musiken skiftar från allt mellan Spike Jones-liknande oväsen till välljudande enkel modernistisk lyrik. Den är dessutom riktigt rolig, man både småmyser och gapskrattar; och det är kanske det bästa sättet att ta den till sig, att inte försöka finna en dold agenda utan njuta av den som riktigt god underhållning.

De medverkande presterar på topp i både sång och agerande. Pellejönsar, javisst, men inte menlösa pellejönsar utan äkta clowner med ett stänk av allvar och med röster som imponerar djupt. Det går inte att räkna upp allt men några måste särskilt framhävas: Eir Inderhaug som den fågelkvittrande säpochefen Gopopo, Randi Stenes hemska figur Mescalina och Ketil Hugaas Nekrotzar, en löjlig Döden med mäktig bas. Och Gert Henning-Jensen och Morten Staugaard som slapstickparet Vit minister och Svart minister.

Som i all opera har orkestern stor betydelse. Men dirigenten Michael Boder har en ensemble som markant skiljer från den vanliga operaorkestern att hålla ordning på: bara femton stråkar men i stället en slagverkssektion med över 60 olika instrument, med i stort sett allt från konsertflygel till prasslande papper däribland tolv signalhorn som spelar det som normalt kallas ouvertyr.

Helhetsintrycket är som säkert framgår minst sagt lysande; man går från föreställningen, inte nynnande på musiken för det är omöjligt, men med en känsla av välbehag efter två timmar packade med intryck.

Men slutligen en liten undran: är det i ett utslag av prydhet som översättaren Karen Hoffman har valt att ersätta namnen på det älskande paret från originalets Spermando och Clitoria till Amando och Amanda?

Foto: Per Morten Abrahamsen