Välvårdat men utan sälta

Konserthuset, Malmö den 20 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare; solist Joshua Roman, cello. Musik av Schumann, Elgar och Brahms.

 

Johannes Brahms tredje symfoni fick ett storartat mottagande vid uruppförandet i Wien 1883 och den spelades sedan på flera ställen i både Europa och USA. Under 1930- och 1940-talen beskrevs den inte bara som Brahms bästa symfoni utan också som den bästa sedan Beethoven, vissa dåtida kännare gick till och med så långt att de menade att den stod över alla andra som någonsin skrivits. Men smaken ändras och nu är den förmodligen den minst spelade av Brahms fyra symfonier.

För dirigenten är kompositionen en probersten. Den skenbart enkla uppbyggnaden med två expressiva yttersatser och två lyriska, ställvis meditativa mellansatser kan locka till att spela verket satsvis och inte se till helheten. Med en sådant förhållningssätt blir symfonin platt och faktiskt ganska ointressant.

Men kvällens dirigent, Rafael Payare föll inte i den fällan utan förvaltade väl de långa linjerna och berättade en sammanhängande historia. Även i övrigt var hans uppförande mycket vårdat med vacker välbalanserad klang i orkestern och en slagteknik som åtminstone från åskådarplats verkade mycket tydlig och elegant. Så formellt fanns det inget att invända, men det blev ett uppförande, inte en tolkning. Var fanns personligheten, engagemanget?

Sak samma kan sägas om kvällens andra stora verk, Edward Elgars Cellokonsert med Joshua Roman som solist. Dennes instrumentbehandling var rent vidunderlig med utsökt ton och briljant teknik, varenda passage i det mångskiftande verket togs omsorgsfullt tillvara. Men även där saknades det där lilla extra, saltkornet som får framförandet att fastna i minnet.

Konserten inleddes med Robert Schmanns Manfreduvertyr. Framförandet var kanske en bra uppvärmare för orkester och dirigent men kunde utan saknad ha utgått från programmet.

 

 

Välvårdat men utan sälta

Konserthuset, Malmö den 20 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare; solist Joshua Roman, cello. Musik av Schumann, Elgar och Brahms.

 

Johannes Brahms tredje symfoni fick ett storartat mottagande vid uruppförandet i Wien 1883 och den spelades sedan på flera ställen i både Europa och USA. Under 1930- och 1940-talen beskrevs den inte bara som Brahms bästa symfoni utan också som den bästa sedan Beethoven, vissa dåtida kännare gick till och med så långt att de menade att den stod över alla andra som någonsin skrivits. Men smaken ändras och nu är den förmodligen den minst spelade av Brahms fyra symfonier.

För dirigenten är kompositionen en probersten. Den skenbart enkla uppbyggnaden med två expressiva yttersatser och två lyriska, ställvis meditativa mellansatser kan locka till att spela verket satsvis och inte se till helheten. Med en sådant förhållningssätt blir symfonin platt och faktiskt ganska ointressant.

Men kvällens dirigent, Rafael Payare föll inte i den fällan utan förvaltade väl de långa linjerna och berättade en sammanhängande historia. Även i övrigt var hans uppförande mycket vårdat med vacker välbalanserad klang i orkestern och en slagteknik som åtminstone från åskådarplats verkade mycket tydlig och elegant. Så formellt fanns det inget att invända, men det blev ett uppförande, inte en tolkning. Var fanns personligheten, engagemanget?

Sak samma kan sägas om kvällens andra stora verk, Edward Elgars Cellokonsert med Joshua Roman som solist. Dennes instrumentbehandling var rent vidunderlig med utsökt ton och briljant teknik, varenda passage i det mångskiftande verket togs omsorgsfullt tillvara. Men även där saknades det där lilla extra, saltkornet som får framförandet att fastna i minnet.

Konserten inleddes med Robert Schmanns Manfreduvertyr. Framförandet var kanske en bra uppvärmare för orkester och dirigent men kunde utan saknad ha utgått från programmet.