Himmel och pannkaka

Konserthuset, Malmö den 6 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent och solist: Håkan Hardenberger.

Musik av Haydn, Weill och Hindemith

 

Himmel och pannkaka, det blir det samlade intrycket av vad som hände när Håkan Hardenberger ställde sig framför MSO vid torsdagens konsert. Pausen blev en vattendelare, så det är bäst att börja från slutet: Paul Hindemiths Konzertmusik för brass och stråkorkester med opustalet 50, uruppförd 1931 till Boston Symphony Orchestras 50-årsjubileum. Stycket måste väl anses vara ett av kompositörens mest lättillgängliga och det jävar effektivt påståendet att Hindemiths musik är ”tråkig”.

Sedan åtskilliga år hör Håkan Hardenberger hemma i världseliten bland trumpetsolister men på senare tid har han arbetat för en parallell karriär som dirigent. Hans Hindemithtolkning i torsdags visar att han kommit ett bra stycke även på den vägen. Den var så gott som perfekt i formen med fast grepp om linjen från öppningens hårda, nästan militära precision som övergår i mjuk eftertanke och intrikata passager fram till finalen där inledningens hårdhet återkommer. Också hans orkesterbehandling måste sägas vara föredömlig med precis, balanserad klang och välformulerad dialog mellan stråkar och brassektion.

Lika bra handlag visade Håkan Hardenberger upp i Kurt Weills ”Kleine Dreigroschenmusik”. Elegant och fängslande med det ironiska tonspråk som var Weills signum innan han slätade ut det som en eftergift till Broadway. Och dirigentens förtjusning kändes verkligen över hela salongen; det var i högsta grad hörvärt.

Före paus spelade man Haydn, Trumpetkonserten i Ess-dur och Symfoni nr 22, också den i Ess-dur.

Håkan Hardenbergers solistinsats var helt perfekt – fattas bara annat, han erkände själv att han framfört trumpetkonserten mer än 700 gånger. Men enligt min smak var tempot i första satsen för långsamt, romantiseringen överdriven och orkesterstämman överlag lämnade mycket övrigt att önska. Än värre blev det i symfonin: oprecist och ställvis riktigt tungfotat, småfiolerna dränktes i ett dovt mummel från den övriga orkestern. Och den läckra rokokoglans som kännetecknar Haydns musik lyste enbart med sin frånvaro.