Lisa Larsson ökade dramatiken

Malmö symfoniorkester i Konserthuset 6 februari: musik av Richard Wagner, Rolf Martinsson och César Frank.

Dirigent: Marc Soustrot; solist Lisa Larsson, sopran

 

När Rolf Martinssons ”Orchestral Songs on Poems by Emily Dickenson” uruppfördes i mars 2009 var mezzon Ann-Sofie von Otter solist. I går kunde Malmöpubliken höra verket igen men nu i en något omarbetad version för sopranen Lisa Larsson.

Vad jag kan komma ihåg är det inte mycket som skiljer versionerna åt; Martinsson har väl omarbetat orkestreringen en aning och kanske ökat dynamiken. Men omdömet från 2009 står sig: det är mycket tonalt, mycket harmoniskt med uttalad melodik. Det finns tydliga romantiska spår, stänk av impressionism och mycket annat som alluderar bakåt. Men det vore fel att avfärda det som postmodernistisk eklekticism, det har ett egenvärde, en originalitet som känns mycket tilltalande.

Som sopran har Lisa Larsson naturligtvis ett högre register än von Otter men också mer accentuerad dramatik; hennes framförande förstärkte dikternas poesi och inneboende spänning. Och rösten var absolut av högsta klass.

MSO verkar ha en del problem med klangen för närvarande, det märktes tydligt i kvällens två orkesterverk. Dirigenten Marc Soustrot gjorde nog allt vad han kunde för att lyfta framförandet av César Franks Symfoni i d-moll med alla dess intrikata passager men orkestern svarade med ställvis suddiga pianissimon och skrälliga tutti. Än värre var det i det inledande verket Förspelet till första akten och Isoldes kärleksdöd ur Richard Wagners Tristan och Isolde, där dessutom Soustrot verkade ha tagit den enkla vägen och ersatte den wagnerska exakta högstämdheten med översentimental dussinromantik.