Konserter i coronans tid

Coronasmittan sätter sina spår på många sätt. Malmö Symfoniorkester har möblerat om ganska kraftigt i sitt program för hösten 2020. I stället för Bruckners monumentala åttonde symfoni blev det betydligt beskedligare med Schuberts tvåa, ett ungdomsverk, förvisso inte utan kvaliteter men inte något som man ser som bärande verk vid en symfonikonsert och därefter Robert Schumanns Symfoni nr 1, en komposition som nog måste sägas vara mer intressant ur musikhistorisk än musikalisk synvinkel.

Malmö Symfoniorkester har en vacker klang i sig och Robert Trevinos tolkning av de båda verken måste sägas vara helt igenom korrekt, även om jag vill sätta vissa frågetecken kring tredje satsens menuett i Schubertverket – det blev mer en kavallerichock än en graciös menuett.

Clara Schumann karaktäriserade sin makes första symfoni som ”fylld av ungdomlig kraft”. Det är en kär hustrus beskrivning, ”överdrivet svulstig” är nog ett mer korrekt uttryck. Robert Trevino fick fram både styrkan och svagheterna i kompositionen på ett mycket intressant sätt men stor musik går det verkligen inte att karaktärisera verket som.

Hela konserten var trevlig och lättlyssnad men det var definitivt inte något som sätter djupare spår i minnet. Kanske behövs det åtminstone en liten publik på plats för att skapa en djupare musikalisk upplevelse.

Samtidigt i Helsingborgs Konserthus dirigerade fransmannen Maxime Pascal Helsingborgs Symfoniorkester i en konsert som verkligen blev värd att lägga på minnet. Först Ravels ”Le Tombeau de Couperin”. Elegant, måleriskt, fyllt av energi och en rent enastående orkesterbehandling. Sedan Beethovens 5:e pianokonsert ”Kejsarkonserten” med Olga Kern som solist. Hon visade sig ha perfekt tyngd i anslaget, exakt i detaljerna och komplett grepp om helheten; det var längesedan jag hörde en så gediget fullödig tolkning från estrad och Maxime Pascals handlag med orkestern var direkt utsökt. Trots att den var ganska liten, uppskattningsvis inte mer än 35 musiker fick han fram den rätta beethovenska tyngden i klangen. Dessutom var det en upplevelse att se honom på pulten med hans livliga och medryckande slagteknik.

 

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Robert Trevino

Franz Schubert: Symfoni nr 2 i B-dur; Robert Schumann: Symfoni nr 1 i B-dur

Malmö Live konserthus 3 september, streamad konsert.

Helsingborgs Symfoniorkester

Dirigent: Maxime Pascal

Solist: Olga Kern, piano

Maurice Ravel: Le Tombeau de Couperin; Ludwig van Beethoven; Pianokonsert nr 5 ”Kejsarkonserten”

Helsingborgs Konserthus 3 september, streamad konsert med liten publik på plats

Åter på banan

Så, kära läsare, nu är jag tillbaka efter en lång tystnad. Om jag nu har några läsare kvar. Tystnad är ju inget bra sätt att behålla kontakten.

Coronasmittan slog hårt; på några dagar blev alla musikevenemang avlysta, publiken begränsades till en handfukk personer, liksom det tillåtna antalet interpreter. Det fanns inget att skriva om. Sommarens stora festivaler ute i Europa blåstes av, de svenska sommaroperorna flyttades till nästa år. Inget bra läge för en musikskribent, Och gastronomin, mitt andra stora intresse, gick på lågvarv. Men nu ska det börja röra på sig igen även om betingelserna är annorlunda. Skånes två symfoniorkestrar, Malmö Symfoniorkester och Helsingborgs Symfoniorkester har börjat spela igen – utan publik eller med begränsad publik. Men som väl är skickar man ut streamade konserter via internet. Ett synnerligen intressant experiment – kanske kan konstmusiken få ny publik om den är lättillgänglig och gratis.

I torsdags var det konsert både i Malmö Live och Helsingborgs Konserthus. Jag satt flera hundra mil därifrån i en ljuvlig kväll i Provence och kunde ta del av båda. Ibland är det inte dumt med den nya tekniken.

Högkultur för unga öron

Foto: Katja Tauberman

En opera – visserligen en kort enaktare men ändå en opera – med musik av en av medlemmarna i gruppen Les Six och text av absurdismens mästare Eugène Ionesco. Med en handling som egentligen inte handlar om någonting.

Det låter som en godbit för kulturella finsmakare (eller kultursnobbar) som ser estetiken som ett mål i sig, hjärngymnastik i den högre skolan, Men nu har Operaverkstan i Malmö med sin konstnärliga ledare Maria Sundqvist dragit igång projektet ”Det stora operaäventyret” som riktar sig mor 2 500 elever vid skolor i Skåne. De får en operalektion, de får se operan Ledaren och de får en guidad visning av operahuset. Och att döma av publikreaktionerna vid premiären i torsdags har man än en gång träffat precis rätt.

Om tonsättargruppen Les Six finns det hur mycket som helst att berätta. Den bildades 1920 av Francis Poulenc, Georges Auric, Louis Durey, Arthur Honegger, Darius Milhaud och Germaine Tailleferre som en reaktion mot både Richard Wagner och de franska impressionisterna såsom Debussy och Ravel. Sinsemellan är de ganska olika men deras musik är i huvudsakligen tonal med fäste i fransk senromantik. Germaine Tailleferres musik till Ledaren följer denna linje. Den är lättförståelig och njutbar men inte trallvänlig. Rytmen finns där men är inte särskilt markerad. I uppsättningen i Malmö framförs den av en kvartett med piano, violin, viola och cello; det fungerar utmärkt.

Scenografin är snygg och enkel, ett markant inslag är de masker som barnen i teaterprojektet har tillverkat, ljuset behagligt och de välgjorda kostymerna andas 1950-tal. De medverkande agerar elegant modest och sjunger med skolade röster. Och Ionescos icke-handling följer hans egen maxim: ”Det är inte svaret som ger upplysning, utan frågan.”

För en vuxen blev det en mycket blev det en mycket behaglig miniatyr, kanske ett stycke ”l’art pour l’art” men ändå givande. Det mest frapperande är att Operaverkstan och Maria Sundqvist än en gång har lyckats fånga den ungdomliga publiken med ett verk så långt från Mellons melodiösa enfald och actionfilmernas pang-pang man kan komma.

Nu stoppar coronaviruset den planerade raden av föreställningar men förhoppningsvis minskar smittfaran så småningom så att projektet kan fortsätta.

Denna recension har publicerats även på Skånska Dagbladets kultursidor och på capriccio.se

Norma dränks i grå gyttja

Foto: Hans Jörg Michel

”Fiasko! Fiasko! Ett grovt fiasko”

Utropet kom från Vicenzo Bellini efter premiären på La Scala i Milano på hans opera Norma. Publiken förde oväsen, buade och visslade. Andra föreställningen fick ett vänligare mottagande och kom att följas av ytterligare 43. Sedan dess har Norma hängt kvar på repertoaren i nästan 200 år. Så premiärpublikens reaktioner var nog en aning överdrivna.

Men visst finns det anledning om inte att bua så dock rynka en aning på näsan åt Norma. Handlingen är banal (en brist som den delar med åtskilliga operaintriger) personerna inte särskilt väl utmejslade och musiken föga sparsmakad, enkel i grunden och storvulen i apparitionen. Tretakten är ytterst påtaglig, durackorden står stadiga utan att kryddas av intressanta dissonanser. Melodislingorna är långa, mycket långa.

Trots dessa brister finns det många kvaliteter i verket. (Annars skulle det inte ha hållit sig kvar på repertoaren så länge.) Bellini visar upp sitt stora hantverkskunnande och sin förmåga att elegant förena text och musik. De långa melodislingorna är ställvis förförande vackra och ger utrymme för skickliga sångare att briljera fullt ut.

När nu Hamburgoperan gör en nyproduktion av Norma är det sångarna som blir den stora behållningen. Den lettiska sopranen Marina Rebeka svarar för en rent fantastisk prestation i titelrollen. Dramatiskt perfekt, hon får fram alla sidor i den komplicerade gestalten, och musikaliskt underbar med övertonsrik klangfull sopran, fylld av känslor. Hennes stora aria ”Casta Diva” dränkte salongen i välljud och inlevelse. Hon sekunderas perfekt av Diana Haller som Adalgisa, samma röstläge men med en mörkare timbre. Deras duett i andra akten var ett prov på rent utsökt operakonst. De manliga sångarna når inte upp till samma elyseiska höjder: Liang Li ger förvisso sin Orveso tyngd och värdighet medan rösten fladdrar betänkligt i de högre passagerna hos Marcelo Puentes Pollione.

Tyvärr har både dirigent och regissör gått samman för att banka ner uppsättningen i en grå gyttja. Yona Kim placerar verket i en tidlös nutid i ett ockuperat område någonstans i världen. Personregin verkar vara obefintlig, gestiken undertryckt, det enda markanta dramatiska greppet är att hon låter en del av gestalterna stå med vitt papper i munnen. Scenografen Christian Schmidt låter handlingen utspelas i två plåtcontainrar och det bleka ljuset och Falk Bauers brungråsmutsiga kostymer skapar ett intyck av fångläger. Men trots den mörka handlingen lever ju lever ju operan Norma mycket på exotismen i tid och rum – och på den melodiska skönheten. När så dirigenten Matteo Beltrami rättar in sig i ledet och på något sätt tonar ner denna till förmån för en monoton jämn takt utan rubaton och tvättar bort glansen i melodiken, då försvinner större delen av verkets tjusning. Och publikens kraftiga bu-rop mot regissör och produktionsteam kändes fullt berättigade.

 

NORMA

opera av Vincenzo Bellini med libretto av Felice Romani

Dirigent: Matteo Beltrami

Regi: Yona Kim

Scenografi: Christian Schmidt

Kostym: Falk Bauer

Ljus: Reinhard Traub

Dramaturgi: Angela Beurle

I rollerna: Norma – Marina Rebeka; Pollione – Marcelo Puente; Adalgisa – Diana Haller; Orveso – Liang Li; Clotilde – Gabriele Rossmanith; Flavio – Dongwan Kang

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Nyproduktion med premiär 8 mars på Hamburgoperan

”We are not amused”

Cupido – Kristine Nowlain; Juno – Maria Streiffert; Minerva – Naja Mondrad Hansen; Jupiter – Loa Falkman; Thalia – Marianne Mörck; Diana – Klara Ek..
Foto: Mats Bäcker

Det kunde ha blivit en toppenuppsättning. Vacker och välgjord scenografi, tjusiga kostymer, en ensemble fylld av skickliga och rutinerade sångare, läckra dansnummer och som grund en av världens mest älskade operetter, Offenbachs första stora succé som allt sedan premiären 1858 lockat och hänfört enorma publikskaror.

Men så blev det inte. Efter första akten av Malmö Operas uppsättning av Orfeus i underjorden var frågan: Kan det här bli något? Trots alla longörer som osökt förde tanken mot Stalins ryska ordspråk ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?” fanns det hopp om ett accelerando mot ett explosivt slut. Icke sa Nicke. Andra akten inleddes med lång uddlös monolog av Kerberos, underjordens vakthund om behovet av lyktstolpar i antikens helvete, följt av lite ointressant småsnusk och som avslutning en rejäl dos kalsonghumor. Det blev buskis, inte ädelbuskis utan klumpig råbuskis som bara saknade en riktig brakare för att bli fulländad. En passande efterskrift är ett yttrande av en annan avliden potentat, Englands drottning Victoria: ”We are not amused”.

Jupiter – Loa Falkman; Vän av lag och ordning – Rickard Söderberg
Foto: Mats Bäcker

Det är verkligen synd att helhetsintrycket blir så här. Det finns många guldkorn i uppsättningen, många ambitioner, mycket gott artisteri men det tas inte tillvara. Eir Inderhaug gör en förtjusande Eurydike med livlig charm, Conny Thimanders Merkurius vittnar om stor kapacitet och Kristine Nowlains lilla Cupido ger löften om kommande stordåd, för att nämna bara några.

Beundransvärt är också Andreas T Olssons översättning och manusbearbetning: eleganta ordlekar och halsbrytande rim som i mycket för tankarna till de klassiska studentspexen.

Eurydike – Eir Inderhaug; Orfeus – Martin Vanberg.
Foto: Mats Bäcker

Men var finns sältan? Operachefen Michael Bojesen lovar i sitt förord i programbladet ”en uppdaterad version av Orfeus i underjorden med igenkänning av senare års händelser i svenskt kultur- och nöjesliv”. Det kan kanske stämma om man räknar in några passager om twitter, några slängar mot den så kallade kulturprofilen, en ramsa om #me too och slutet där Eurydike levererar sin självständighetsförklaring. Men trots allt känns det ganska pliktskyldigt påklistrat och av någon anledning har regissören missat att använda figuren Vän av ordning (Opinion Publique som han heter i originalet), förtjänstfullt spelad av Rickard Söderberg, att stänka etter omkring sig. Det skulle ha kunnat liva upp det hela – nu blir han bara en allmänt ointressant missnöjd Svenne.

Dessutom hade det kanske varit ett plus om man utnyttjat Eir Underhaugs engagemang mot sexismen i operavärlden som hon tog upp flera år före #me too. Det hade givit större tyngd åt hennes ”revolution”.

Malmö ska återerövra platsen som ”operetternas stad” hette det i förhandskommentarerna. Det kan man säkert göra med tanke på att operetten kommit helt i skymundan för musikalen. Men då gäller det att städa undan långtråkighetens damm och låta guldkornen lysa.

 

ORFEUS I UNDERJORDEN

operett av Jacques Offenbach med libretto av Crémieux och Halévy i bearbetning och översättning av Anders T Olsson

Dirigent: Tobias Ringborg

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi: Julia Hansen

Ljus: Ulrik Gad

Kostym: Anja Vang Kragh

Koreografi: Miles Hoare

Medverkande: Loa Falkman, Eir Inderhaug, Rickard Söderberg, Richard Hamrin, Martin Vanberg, Maria Streijffert, Conny Thimander, Marianne Mörck med flera

Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus

Malmö Operaorkester

Premiär 14 februari 2020 på Malmö Opera

Operaunderhållning i världsklass

Foto: Monika Rittershaus

En rent underbar titelfigur, omgiven av mycket skickliga solister, en kör i toppklass, fyndig scenografi, okonstlad regi och över allt detta en dirigent, Axel Kober, som håller föreställningen i ett drivet tempo, noggrann in i minsta detalj och med förmåga att ta tillvara verkets alla kvaliteter. Det är lätt att rada superlativerna i ett omdöme om Calixto Bietos uppsättning av Giuseppe Verdis ”Falstaff” på Hamburgoperan.

Falstaff blev Verdis sista opera, han skrev den när han var 79 år, sex år efter Othello. Musikaliskt är den ett absolut mästerverk: lätt i anslaget, rytmiskt mångsidig och ett ständigt flöde av underbara melodier. Orkestreringen är utan tvivel Verdis förnämsta, mer symfonisk än i hans övriga operor och symbiosen mellan text och musik är oöverträffad. Verket har karaktäriserats som kammarmusik för stor orkester och solistensemble, en mycket träffande beskrivning.

Men den har aldrig varit en så stor publikfavorit som flera av hans andra operor kanske för att den är för sofistikerad, kanske för att den saknar stora slutna solistnummer, ariorna blir som länkar i en kedja och skrumpnar till korta melodier. Dessutom ställer den ganska stora krav på åhörarna. För att hänga med i handlingen bör man ha läst librettot eller vara väl bevandrad i sin Shakespeare.

Ida Aldrian, Maija Kovalevska, Elbenita Kajtazi, Nadezhda Karyazina
Foto: Monika Rittershaus

Calixto Bieto gör Sir John Falstaff till en en egoist som hyllar överdådet och njuter av att utmana den borgerliga moralen. Inte en nietzscheansk övermänniska, mer en anarkist som bara tänker på sin egen njutning. I Ambrogio Maestri har han fått en uttolkare som följer samma tankegångar. Denne har varit stjärna i i Falstaff-rollen i mer än 20 år i åtskilliga minnesvärda uppsättningar och nu låter Calixto Bieto honom spela ut hela registret: han är gapig och skrytig, vräker i sig mat och dryck och är totalt fri från allt vad moral och medkänsla heter. Allt sjunget med en kraftig klangrik baryton. Som rollfigur är han egentligen värd allt förakt men man kan inte låta bli att älska honom, som sångartist är han utsökt.

Fräsch livlighet, elegans och mycket fin sångkonst finns också i de övriga rollprestationerna.

Maija Kovalevska gör en mångfacetterad och temperamentsfull Mrs Ford liksom Nadezhda Karyazina gestaltning av Mrs Quickly med klart lysande mezzo och Elbenita Kajtazi är rent ljuvlig som Nannetta. För att inte tala om Markus Brücks excellente Ford.

Susanne Gschwenders scenografi är ganska enkel men fyndig , kostymerna nutida men blommar ut i feerierna. Personregin tämligen osofistikerad med mycket sång rakt upp och ner, gärna intill rampen.

Calixto Bieto försöker inte lägga någon dold agenda eller djupare moral i uppsättningen. Den blir en god historia till underbar musik; underhållning när den är som bäst.

En kuriositet: Fugan i operans slut ”Tutto nel mondo è burla”, allt i världen är ett enda skämt, skrev Verdi innan han börjat med kompositionsarbetet. Kanske var den ett resultat av hans studier i kontrapunkt på äldre dagar, men det blev en väg att hitta in i Falstaff och han skrev till Boito: ”Varför en komisk fuga? Jag vet inte riktigt men det är en komisk fuga. Librettoförfattaren nappade direkt och levererade operans slutmoral.

I Hamburg blev det ett strålande slut på mycket lyckad operakväll.

Denna recension är även publicerad på webtidningen Capriccios hemsida:, capriccio.se

Ambrogio Maestri, Markus Brück
Foto: Monika Ritterhaus

 

FALSTAFF

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Arrigo Boito efter William Shakespeare’s skådespel ”The Merry Wives of Windsor” och ”Henric V”.

Regi: Calixto Bieito

Dirigent: Axel Kober

Scenografi: Susanne Gschwender

Kostym: Anja Rabes

Ljus: Michael Bauer

Solister: Ambrogio Maestri – Falstaff; Markus Brück – Ford; Oleksiy Palchykov – Fenton; Jürgen Sacher – Dr Cajus; Daniel Kluge – Bardolfo; Tigran Martirossian – Pistola; Maija Kovalevska – Alice Ford; Elbenita Kajtazi – Nanetta; Nadezhda Karyazina – Mrs Quickly; Ida Aldrian – Meg Page.

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Hamburgischen Staatsoper; Kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär 19 januari 2020 på Staatsoper Hamburg; sedd föreställning 22 januari 2020

 

Jupithers regi lyfter Tosca

Dimitris Paksoglou som Cavradossi och Lianna Haroutounian som Tosca.
Foto: Jonas Persson

Det är det gladaste ögonblicket i Puccinis opera Tosca: Där ligger han despoten, den vedervärdige polischefen Scarpia med blodig skjorta och byxorna nere, med två ljus vid huvudet och ett krucifix på bröstet, huggen till döds av den kvinna han förnedrat och skändat. Sofia Jupithers uppsättning på Malmö opera är realistisk men ändå sparsmakad, kringverket med scenografi, ljus och kostymer mycket smakfullt och sångarnas prestationer rent utomordentliga. Men man måste sätta ett stort frågetecken för dirigenten Steven Sloanes orkesterbehandling.

Vladislav Sulimsky – en riktigt vidrig Scarpia.
Foto; Jonas Persson

Giacomo Puccinis kvaliteter som tonsättare har diskuterats av musikvetare sedan hans första operor uppfördes. Somliga vill avfärda honom som en teknikskicklig melodisnickare, andra pekar på att hans musik trots allt har hållit sig levande i mer än ett århundrade. Men även om Puccini inte var ett geni som Mozart och Verdi så finns det mycket som tilltalar i hans musik: sensuella melodier, dramatisk träffsäkerhet, skicklig orkestrering och storartad miljömålning. Och framför allt finns det liv och rörelse, inga långa arior som hos Verdi och bel canto-kompositörerna utan korta, täta sångpartier.

Dimitris Paksoglou som Cavradossi.
Foto: Jonas Persson

I Tosca har Puccini dragit ut dessa linjer nästan in absurdum. Cavaradossi har två korta arior, Tosca bara en och duetterna är fragmentariska. Det är som om Puccini ville minimera de stora lyriska stunderna till förmån för den hisnande händelseförloppet. Greppet känns igen i sentida filmmusik. Detta måste ha föresvävat dirigenten Steven Sloane.Han höll föreställningen under strikt kontroll och med ett bra tempo. Men hans dynamik var inte behaglig. Den italienskt romantiska klang han åstadkom i orkestern var mycket bra i de lägre volymerna men när ljudstyrkan ökade blev det vasst och skärande som en tysk blåsorkester. Och varför alla dessa fortissimon som bland mycket annat dränkte körens underbara Te Deum i första akten? Även om operan Tosca är filmisk behöver den inte ackompanjeras av stumfilmsmusik.

Sångarnas prestationer är genomgående rent imponerande. Vladislav Sulimsky gör en Scarpia som är precis så otäck som han ska vara, ett as i människohamn, välsjungen till tusen med en mäktig baryton som uttrycker allt från vrede och arrogans till förrädiskt smicker. Lianna Haroutounians gestaltning av Tosca är också fullödig med en mogen fyllig sopran med massor av känslor och temperament. Och så Dimitris Paksoglou som Cavaradossi: en riktigt italiensk tenor (trots att han är grek) med mängder av kraft och klar klang ända upp i det högsta registret. Och de mindre rollerna får samtliga en mycket förtjänstfull uttolkning, Ett särskilt omnämnande förtjänar Bengt Krantz som lyckas undvika att göra Sakristanen till en pellejöns.

Sofia Jupither har skurit lagrar som regissör av talteater, hon anses som en av de bästa uttolkarna av Lars Noréns dramatik men har på senare år också givit sig på opera. I den här uppsättningen märks hennes ursprung i talteatern mycket tydligt. Personregin är genomarbetad, sångarna tvingas att agera trovärdigt i ett sammanhang, ingen stillastående skönsång vid rampen och framför allt inget tillgjort överspel. Och hon får verkligen fram dramatiken: trots att jag sett operan åtskilliga gånger rycktes jag med i handlingen.

Trots att Tosca är en av de få operor där man exakt kan tidsdatera handlingen, 18-19 juni 1800, har Sofia Jupither föredragit att låta det hela utspela sig i en obestämbar sentid, att döma av Maria Gebers kostymdesign 1950-tal. För knappologen kan sådant vara irriterande men egentligen är det betydelselöst; despoter har alltid funnits och kommer tyvärr alltid att finnas. Scenografin är fantastiskt välgjord och snygg med sina bågar av gult tegel och ljussättningen högklassig och suggestiv.

Som helhet: Uppsättningen är en fullträff för Malmö Opera och förtjänar att bli en riktig publikmagnet.

Bengt Krantz som Sakristanen och Malmö Operas barnkör.
Foto: Jonas Persson

MALMÖ OPERA

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Lugi Illica och Giuseppe Giacosa efter Victorien Sardous teaterstycke

Dirigent: Steven Sloane

Regi: Sofia Jupither

Scenografi: Erlend Birkeland

Kostym: Maria Geber

Ljus: Ellen Ruge

Medverkande: Lianna Haroutounian, Dimitris Paksoglou, Vladislav Sulimsky, Anton Eriksson, Conny Thimander, Eric Roos, Bengt Krantz med flera

Malmö Operaorkester

Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus

Malmö Operas barnkör; ledare Kristina W Svensson

Premiär på Malmö Opera 20 december 2019

Sweeney Todd lyfter inte

Scenbygget är enastående.
Foto: Miklos Szabo

Fyrtio år är lång tid och det som var friskt och lite spännande 1979 på Broadway kan bli lite nattståndet och segt på Operaen i Köpenhamn 2019 trots en ensemble i toppform och ypperligt kringverk. Premiären på Stephen Sondheims musikal Sweeney Todd kändes mer som ett stycke musikalhistoria än en fräsch återuppsättning.

Palle Knudsen som T he Demon Barber of Fleet Street.
Foto: Miklos Szabo

I sig finns det massor av poänger i Sweeney Todd. Grundhistorien är den banala dussinberättelsen om straffången som återvänder för att hämnas en orättfärdig dom men fortsättningen är betydligt intressantare: Den malträterade barberaren Todd utvecklas till en massmördare som lierar sig med Nellie Lovett, innehavare av ett lägsta klassens kafé och börjar använda offren som råvara till hennes köttpajer. Det blir aningen barnsligt, ganska makabert och mycket nöjsamt och just där når berättelsen sin topp. Avslutningen faller ner mot den eviga pigromanen med mycket seg sirap, kryddad med ett rejält mått oväsen.

Frågan är om Stephen Sondheim från början ville skapa en opera med Sweeney Todd. Mycket av musiken talar för det. Den är ganska komplex och finessrik både i harmonik och rytmik. Men han låter inte musiken föra handlingen framåt, det blir den talade dialogen som bär större delen av berättelsen.

De medverkande sjunger med klassiskt skolade röster och sångprestationerna överlag är utomordentliga, främst Susanne Resmark med sin fylliga mezzo och Palle Knudsen med kraftfull baryton. Men de är operasångare och därmed blir dialogerna talade recitativ. I sig vackert men det dämpar dramatiken; särskilt märkbart bli det i slutscenen.

Scenbygget är välgjort och fyndigt, ljuset perfekt liksom kostymerna. Och masscenerna från dårhuset är rent enastående regisserade.

Men trots alla dessa utsökta detaljer känns helheten ganska medioker och oengagerande. Kanske borde man ha sett mer till den än ägnat all kraft åt finliret?

Susanne Resmark som Mrs Lovett.
Foto: Miklos Szabo

 

SWEENEY TODD

The Demon Barber of Fleet Street

Musikal i två akter med text och musik av Stephen Sondheim efter en roman av Hugh Wheeler

Inscenering: James Brining

Regi vid återuppsättningen: Caroline Chaney

Dirigent: Ian Ryan

Scenografi och kostym: Colin Richmond

Ljus: Chris Davey

Koreografi: Nick Winston

Medverkande: Palle Knudsen, Susanne Resmark, Nicholas Morton, Cassandra Lemoine, Fredrik Rolin, Johannes Mannov, Jens Christian Tvilum, Gert Henning-Jensen, Aileen Itani

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Det Kongelige Kapel; konsertmästare: Emma Steele

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 november 2019

När gulligheten blir djävulsk

Foto: Miklos Szabo

Scenen domineras av en gigantisk camera obscura, ett sådant där tittskåp där man kunde se bilder utifrån på en plan yta, en tidig föregångare till dagens telefonkameror. Från denna dras framsidan bort och blottar tittskåpets inre, ett rum där hela Mozarts opera Cosi fan tutte utspelas – förutom prologen som tar plats utanför.

Regissören Tim Alberys uppsättning går tvärtemot den moderna operaestetiken där styckets gestalter ska bli människor, riktiga människor av kött och blod. Här gör han människorna till figurer, endimensionella projektioner. Inredningen är vacker, kostymerna är vackra, liksom figurerna. Men det är som vore de skapade av en konstnär som besatt en rent otrolig hantverksskicklighet men inte en gnutta av just konstnärlighet. De är platta, livlösa, bara bilder av en verklighet utanför tittskåpet.

Först blev jag upprörd, eller rättare sagt heligt förbannad över denna konstlöshet, särskilt som Det Kongelige Kapel under dirigenten Paul Goodwin levererade

Anna Kasyan och Kari Dahl Nielsen som Fiordiligi och Dorabella.
Foro: Miklos Szabo

musik enligt samma recept, perfekt enligt partituret men utan den lyster och elegans som är Mozarts adelsmärke. Men eftersom man inte kan resa sig och klampa iväg mitt i en akt var det bara att sitta kvar. Som tur var, sångarnas prestationer var excellenta och vägde mer än väl upp den säregna konstlösheten i uppsättningen.

Så småningom lugnade jag ner mig. Det måste finnas en tanke bakom det här, det är inga glada amatörer som tror sig ha kommit på något nytt: Tim Albery har gjort bejublade uppsättningar på flera av världens stora scener och Paul Goodwin har prisats mångfalt, bland annat för sitt arbete med Academy of Ancient Music och för sina barocktolkningar; dessutom är han en av världens skickligaste oboister.

Cosi fan tutte är den sista av de tre operor som Mozart och da Ponte skrev tillsammans. De två tidigare har litterära och idémässiga förlagor: Figaros bröllop av Beaumarchais pjäs som uppmanar till uppror mot adelns makt och Don Giovanni av Tirso de Molinas roman med sina övermänniskoidéer långt före Nietzsche. Men Cosi fan tutte är da Pontes egen idé starkt präglad av upplysningstiden och dess emfasering av naturvetenskaperna samt av författarens egen cynism. Här är det inte fråga om någon kärlek, varken gudomlig eller mänsklig. Huvudpersonen don Alfonso och hans ännu mer känslokalla assistent Despina gör ett experiment med de fyra ungdomarna. Don Alfonso får stöd för sin tes: det finns ingen trofast kärlek. Quod erat demonstrandum. (Vilket skulle bevisas.)

Ur den synvinkeln blir uppsättningen både logisk och genialisk. Men också nästan djävulsk. Den opera i da Ponte-trilogin som i många uppsättningar uppfattats som komisk, nästan lite smågullig blir en förnekelse av den mänskliga godheten, till och med av människan själv; allt är bara objekt, allt går att mäta, cynismen i ett nötskal.

Sine Bundgaard som en förklädd Despina.
Foro: Miklos Szabo

Musikaliskt är uppsättningen av högsta klass. Efter de inledande stolpigheterna låter Paul Goodwin den Mozartska elegansen blomma ut för fullt. Dessutom var han en mästare på att tackla publikens störande spontanapplåder genom att slå på snabbt. Och sångarna? Vid sidan av de erfarna och superkompetenta William Dazeley och Sine Bundegaard som don Alfonso och Despina har Det Kongelige tagit fram en ung ensemble. Sopranen Anna Kasyan och tenoren Matteo Macchioni har redan skurit lagrar på flera internationella scener och de egna produkterna mezzon Kari Dahl Nielsen och barytonen Magnus Ingemund Kjeldstad visade i både sång och skådespeleri upp utomordentlig skicklighet.

Så ännu en gång blev det en föreställning på Det Kongelige Opera som är väl värd att lägga på minnet.

Hela ensemblen.
Foto: Miklos Szabo

 

 

 

 

 

COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Paul Goodwin

Regi: Tim Albery

Scenografi och kostym: Tobias Hoheisel

Ljus: David Finn

Medverkande: Anna Kasyan, William Dazely, Magnus Ingemund Kjeldstad, Sine Bundegaard, Matteo Macchioni, Kari Dahl Nielsen

Det Kongelige Kapel

Premiär 12 november 2019 på Operaen i Köpenhamn

Utsökt uppsättning av Don Giovanni

Julia Kleiter, Dovlet Nurgeldiyev som Donna Anna och Don Ottavia Samt en projektion av Don Giovanni – Andrè Schuen
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Don Giovanni, ursprungligen Don Juan, är huvudpersonen i en skröna om en spanjor som levde på 1600-talet under motreformationen, den mörkaste katolska tiden. Han bröt mot alla moraliska normer och hans öde var den totala undergången, ett bevis för den gudomliga rättvisan.

En spansk munk som skrev under pseudonymen Tirso de Molina (egentligen hette han Gabriel Téllez) tog skrönan som grund till en dramatisk bearbetning med titeln ”El burlador de Sevilla” (Bespottaren från Sevilla) och gjorde huvudpersonen till adelsman, besatt av kvinnor med 2065 namn på sin förförarlista.

Med utgångspunkt från detta verk skapade Wolfgang Amadeus Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte en opera som alltsedan urpremiären 1787 hänfört publiken och satts upp otaliga gånger. Den har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final.

Kyle Ketelsen som Leporello och André Schuen som Don Giovanni.
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Och i söndags var det premiär för en ny uppsättning av Don Giovanni på Hamburgoperan. Applåderna var kraftiga och långa efter slutackordet – Hamburgpubliken ägnar sig inte åt sådant som stående ovationer – och det är bara att konstatera att de var synnerligen välförtjänta. Jag har förvisso hört bättre sångarprestationer men som helhet har jag aldrig sett bättre uppsättning av Don Giovanni. Dramatiken fanns där, i både aktion och scenbild, och musikaliskt var den mer än perfekt.

Donna Elvira och Don Giovanni – André Schuen och Frederica Lombardi
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Regissören Jan Bosse låter sin Don Giovanni återvända till Tirso Molinos ”El burlador”, en rakt igenom obehaglig fähund: lynnig egoistisk och besatt av sin brunst; han vet att han är på väg mot undergången och helvetet men han bryr sig inte. I hjulet runt detta nav rör sig de övriga figurerna, riktiga människor med många fel och brister men också många kvaliteter. De dras in i Don Giovannis när, smittas av hans amoralitet men tar sig loss och förenar sig mot honom. André Schuens gestaltning är intensiv, ställvis nästan obehaglig. I sin silverlamékostym blir han smaklösheten personifierad men rösten är mycket klangrik och fylld av kraft. De tre kvinnorna runt honom, Donna Anna, Donna Elvira och Zerlina, låter Jan Bosse stå för olika aspekter av kvinnligheten. Men de är starka alla tre, ingen underdånighet, ingen offermentalitet, det är #metoo ur en annan vinkel. Och deras scenprestationer är samtliga i toppklass, ska någon särskilt framhållas är det Anna Lucia Richter som Zerlina.

Bland de manliga rollerna fäster man sig mest för Kyle Ketelsens Leporello, elegant utmejslad med lagom komik och mycket värme. Den mest imponerande sångarprestationen står tenoren Doviet Nurgeidiyev som Don Ottavio med flera långa perfekt framförda arior.

Och över helheten vakade dirigenten Adam Fischer. Imponerande i sin ledning av den komplicerade uppsättningen, imponerande i sin helt igenom perfekta musikaliska tolkning, och minst lika imponerande i idén att arbeta med dubbla orkestrar, en i diket och en på scenen.

Foto: Brinkhoff/Mögenburg

 

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Adam Fischer

Regi: Jan Bosse

Scenografi: Stéphane Laimé

Kostym: Kathrin Plath

Ljus: Kevin Sock

Video: Jan Speckenbach

Dramaturgi: Janina Zell

Kormästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Andrè Schuen, Kyle Ketelsen, Doviet Nurgeidiyev, Julia Kleiter, Alexander Tsymbalyuk, Frederica Lombardi, Anna Lucia Richter, Alexander Roslavets, Anne Müller

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär A 20 oktober 2019 på Hamburgische Staatsoper