Vart tar de vägen? Vad händer dem?

För några veckor sedan försvann tre katter från vårt lantställe. Alla tre är ”vandrare”. Givetvis ID-märkta, registrerade och kastrerade. Kan vara borta flera dagar i sträck, men har hittills alltid kommit tillbaka.

 

Lille Harry fann jag i lördags hos en granne en bit bort. Där lever han nu i högönsklig välmåga och får stanna kvar som utekatt med frigolitbo. Fast egentligen tror jag att han kommer att charma in sig … Han är så gudomligt söt! Glädjande nog kände han igen mig och sprang mig till mötes och nästan hoppade upp i min famn.

 

 

Värre är det med vite Åke. Samma grannar hade en morgon funnit en vit kattsvans på gårdsplanen. Under natten hade det varit ett mycket ljudligt kattskrikande och som de uppfattade bara från EN katt. Blev han rävmat? Inga spår finns efter honom.

 

 

 Korte helgråe Oscar (stående) går ibland till grannbonden, men han bedyrar att han enbart har sina egna i maten.

 

 

 

På söndageftermiddagen kom en annan granne och frågade om jag sett deras svartvite katt. En katt som kommit till dem i mycket dåligt skick, men med god vård blivit pigg och kry och mycket tacksam. Han var varken ID-märkt eller kastrerad. Han var spårlöst försvunnen sedan några dagar. Det hade också försvunnit tre kattungar från deras gård.

Är det rävar, som i brist på naturliga bytesdjur som harar, kaniner, fasaner och rapphöns nu specialiserat sig på katter? När jag uttryckte mina farhågor för grannarna blev det snabba svaret att ”det borde skjutas fler rävar”. Nä, vi måste naturligtvis se till att de har naturliga bytesdjur att leva av.

Att katter omkommer eller försvinner på ena eller andra sättet när de lever fritt är inget konstigt, men lika sorgligt varje gång det händer.

Giganternas tysta kamp

Den Nye Gule katten som ”hotar att vilja flytta in” i vår TNR-koloni kom ute från åkern. Mötte Stövelnisse (tidigare Kattis) face to face och då kunde jag se hur stor han är. Stövelnisse är stor, även om han nu under sommaren har blivit lite smalare, liksom de flesta katter blir, men Den Nye Gule är ännu större.

Jaha, och vad har de nu för sig utanför det gamla utedasset? Vilken sorts konversation för de? Stövelnisse kom alltså inifrån vedboden. Han har bott hos oss cirka fem år. Alltsedan han försvann från sin tidigare ägare samma dag han skulle kastreras … Hmm, varför det, tro?

”Du får inte komma in här!” säger väl Stövelnisse allvarligt med allt to stående på ända.
Den Nye Gule hade nu sett mig i fönstret och tvekade, för han vet vad ett höjt pekfinger betyder, men jag tror inte att han hade angripit för han verkar ganska timid sin storlek till trots eller kanske just därför.

 ”Jag bryr mig inte ett dugg om dig. Stå du där och hota. Jag går väl runt dig istället!”
Och så stod Stövelnisse kvar där med sin långa, tjocka, uppburrade svans och stela ben och visste inte riktigt vad han skulle göra, medan Den Nye Gule lugnt gick förbi honom in i vedboden och strax kom in i köket och började käka torrfoder.

 

En går – en annan kommer

Fredagskvällen 23 augusti var alldeles, alldeles underbar, om man bortser från fukten och den begynnande dimman. Det var alldeles vindstilla, varmt och tyst. Riktigt TYST!

Gamla döva kattan Olga hade jag inte sett till på hela dagen. I den fallande skymningen såg jag henne så plötsligt titta fram ur häcken. Hon stannade till helt kort och tittade på mig, sen ville hon springa fram till mig som vanligt. Det gick inte. Hon föll på höger sida och försökte sedan dra sig fram med hjälp av framtassarna. En riktigt eländig syn.

Sen tänkte jag mig inte för, utan hämtade lite blötmat. Hon åt snabbt upp och sedan ömsom vacklade, ömsom släpade hon sig in under närmsta nyponbuske. Jag skulle naturligtvis satt maten i en transportbur och låtit henne gå in där. Istället blev det grannen Bengt som fick rycka in och ta fram henne med hjälp av grova arbetskläder och dito handskar. Taggarna var flera centimeter långa.

Vi var överens om att ge henne en chans. Det kunde ju vara övergående. Hon fick smärtstillande Metacam och fick sedan sova i hundburen i min säng. Och hon sov verkligen. Hela natten.

På morgonen tyckte jag mig se en böj på lårbenet där det inte borde vara någon led. Jag nöp henne försiktigt i trampdynorna – ingen reaktion. Skada på ryggraden också? Det blev veterinärbesök lördag morgon kl nio och med hänsyn tagen till hennes ålder och andra krämpor fick hon somna. Lårbenet var nämligen rakt avbrutet och stumparna måste ha gnidits och flisats mot varandra när hon försökte gå.

Efteråt har jag fått följande kommentarer
”Så kan man väl inte göra! Ett benbrott kan man ju gipsa! Och så hade hon blivit bra!” Nej, det går inte att gipsa ett kattben. Musklerna är inte tillräckligt starka för att bära gipset. Resultatet hade blivit att musklerna förtvinat och så hade hon haft ett nytt problem. Man spikar istället, men med hänsyn till att hon är (var) en gammal TNR-katt var det inte aktuellt.
”Man måste ju röntga!” Nej, inte med hänsyn taget till övriga omständigheter. Resultatet hade blivit detsamma.
”Man ska aldrig avliva en katt utan diagnos!” Jo, man måste se till vad som är bäst för KATTEN. Ingen vill lida av svår smärta eller sjukdom. Vi visste dessutom vad som hänt. Påkörd av en bil eller traktor, minst 15 år gammal, lite ålderskrämpor och kraftigt avmagrad de senaste månaderna.

Att avliva en katt eller annat djur är aldrig lätt, men tack och lov kom hon hem. Hon låg inte bara död och bortslängd i ett dike. Hon vilar nu i liljerabatten där hon tillbringat så mycket tid och verkligen njutit.

Det är ett pris man som ägare får betala för att tidigare herrelösa katter ska kunna leva ett liv i frihet.

 Senare på dagen satt en stor röd och vit hankatt, alltså gul och vit som synes, på köksgolvet och käkade torrfoder. Han har sedan några månader rört sig kring vårt lantställe. Kanske någon gång per vecka har vi sett honom. Han verkar inte vara ID-märkt i örat, kanske chippad. Det får visa sig senare.

En går – en annan kommer.

John eller Harry?

Den lille sockertoppssöte jag skrev om i förra inlägget döptes till John, eftersom vi tyckte att han helt enkelt var en liten John. Fast det var förhastat. Som ni säkert minns så får mina katter namn efter alla de som förr bodde vid vår väg och det finns en nu livs levande John någon kilometer bort. Det insåg vi först när han en dag promenerade förbi.
Det fick bli Harry istället eftersom det bodde en man vid namn Harry i vårt hus för ca 75 år sedan.

Fast är han nu så sockertoppssöt då? Njae. Jo till utseendet, men karaktären …

 Jag trodde rangordningen var etablerad när jag såg dem såhär i kö vid myntacigarren. Några dagar senare upptäckte jag att både Stövelnisse ( = Kattis) och vite Åke undviker honom och till och med går undan när han stirrar stelt och provocerande på dem.

En dag gav han sig plötsligt på gamla döva kattan Olga. Han förstår inte att hon har mammastatus efter att ha fött många kullar på gården där hon tidigare bodde. Olga gav igen. Fräste och satte klorna i hans hjässa, samtidigt morrade Oscar ljudligt och kom till Olgas hjälp, Andrée uppe på bordet reste sig och fräste och såg ut som om han ville kasta sig över Harry nere på golvet, Stövelnisse ställde sig i dörröppningen och såg ut som om han bara undrade vad som stod på. Kom sen inte och påstå att katter inte kan samarbeta!

Kattprat

Oftast är det väldigt tyst i vår TNR-grupp. Ja, utom då de tror de är hungriga. Eller när de är sugna på nåt gott. Speciellt är det ju Rosa som ger hals. Vi borde döpt henne till Ljudit.  Men deras resonemang sinsemellan är desto intressantare.

Vad vite Åke säger till Stövelnisse är väl alldeles uppenbart! ”Jag vill ha din myntacigarr!” NEVER IN MY LIFE! är väl det troliga svaret.

  Fast efter några minuters allt mer närgånget insisterande så får han cigarren. Och kolla sen in pölen! Båda tycks salivera bara de tänker på kattmynta. Kan man lära dem att torka golvet tro?

 

Men vad André tänker är väl mer svårtolkat.
  Han ägnade en stund åt var och en av de två första vattenkannorna. Den tredje var klart mer intressant. Men hur tänker han? Och vad vill han? Alla tre var tomma.

Vad gör en svettig tibetan?

Idag heter dagen Botvid och enligt bondepraktikan är det nu ingen bot vi´ de´. Det rådande vädret alltså. 34 grader i skuggan vid vårt lantställe. Katterna blir allt längre under de skuggande buskarna. Andra löser det på olika sätt.

Svart katt och solsken – ingen bra kombination

 

 


Än så länge är det blad på några buskar, men det börjar allt mer likna höstens lövfällning. Oscar i vilopose

 


 

Bosse upptäckte vädringsluckans svalka. Jag hann inte ta bild när han stod på bakbenen och svalkade magen. Klicket från mobilen var intressantare

 

 


 

Och koltrastarna badar och plaskar och tömmer fågelbadet när inga katter syns till

 


Men vad gör en överhettad tibetan? Som gigantisk jaktjur kan man ju ta sig vissa friheter. Det var med nöd och näppe fötterna fick plats i det gamla badkaret. Han blir i dagarna ”klimatflykting” tillsammans med de andra femton. De ska flytta till en egen hage i Knickarp med tillgång till en större plaskedamm med plats för alla.
Lugn! De hade två andra runda baljor med rent dricksvatten!

 

 

Nisse / Sigge dramat är nu avslutat

Jag skrev om dem senast 2017-05-04 och 2017-06-20. Nisse hade bott på gården många år när Sigge flyttade in. De drog inte jämt. Nej, FEL. Sigge ville ta över gården. Dramat avslutades en dag i förra veckan. Husse och matte hade kvällen innan träffat en granne, som berättat att Sigge lite då och då kom till deras gård och käkade. Inte bara det. Han hade också skrämt vett och sans ur alla deras fem katter.  ”När dom ser att han är på ingång så sticker dom”.
Fast några dagar tidigare hade Sigge trillat i urinbrunnen hemma. Matte trodde att han skulle sätta fart efter Nisse, som var på andra sidan. Sigge tog ett språng upp på kanten, tappade balansen och trillade i! Urinbrunnen var halvfylld med bara vatten och hade inte använts på många år. Sigge plaskade omkring och försökte förtvivlat ta sig uppför de lodräta väggarna. Han slet klorna blodiga innan matte lyckades ta honom i nackskinnet och närmast slänga upp honom på land. Då var han inte så kaxig och sprang för livet. Några timmar senare kom han lite stukad tillbaka fortfarande våt på svansen. Om inte matte sett vad som hände hade han drunknat.
Sigge är (var) inte bara en mycket dominant och tydligen skrämmande för andra katter. Han var en mobbare och en ögontjänare, men samtidigt mycket vacker och trevlig mot människor. Nisse var så rädd för honom att de inte kunde vara ute samtidigt. En lösning som testades en tid var att stänga in Sigge i köket medan Nisse och matte var ute och promenerade. Inte riktigt hållbart i längden. Och så gick det som det gick …
Matte blev sen en morgon och husse skulle se till så att inte Sigge anföll Nisse. Jo, det har hänt flera gånger med blodvite och veterinärbesök som följd för Nisses del. Sen skulle husse bara gå in en sekund … Och då passade Sigge på att anfalla. De två blev ett stridande nystan med oerhört höga vrål och skrik. Nisse kom loss och for upp i gårdens högsta björk. Husse for ut och då la sig Sigge på rygg och ville gosas. Då rann sinnet på husse. Han hämtade bössan. När han kom ut igen var Sigge på väg upp i björken. PANG! Ingen Sigge mer.
Nisse fattade direkt och ville ner, men kunde inte på egen hand. Det krävdes både stege, lastare och stege igen. Väl nere i trygghet på jorden spankulerade han runt en lång stund i sin rabatt. Det har han inte kunnat göra i lugn och ro sedan vintern 2017 då Sigge flyttade in.
Nu har han också återtagit sitt stallfönster. Se ovan.

 

Bortsprungen

Regnig natt i Portland. Michael, en av många trashankar i USA:s storstäder, var frusen och genomblöt. Tre dollar i växel skramlade i hans fickor. Ett hugg av hunger bröt igenom hans alkoholdimma när han såg reklamen för ägg och våfflor vid en uteservering. Något under ett av borden fångade hans blick. Hämtkartong med lite matrester? Nej, en genomblöt och skälvande liten katt.
Michael blev besviken, men såg kattens tillstånd. Hon var i ett miserabelt skick. Rädd, skadad och mager, men hon lät sig infångas. Han beslöt att behålla henne över natten. Hon åt hungrigt av maten han köpte för sina sista tre dollar och boade sedan in sig i hans sovsäck.

Så inleds i korthet Britt Collins bok Bortsprungen. Katten tog kommandot och bestämde sig för att stanna hos Michael och hans vagabonderande kompisar. De stannade en tid i Portland, men när vintern kom följde katten, Tabor, med på en äventyrlig resa. Hon älskade uppmärksamheten hon fick när de tiggde sig fram genom nordvästra USA på väg mot det varmare Kalifornien.
De knöt ett alldeles särskilt band mellan sig, band som bara kan knytas genom att ta hand om varandra. Lättsamma Tabor lyfte Michael ur depressionen. Hon kände trygghet vart de än kom – bara de två var tillsammans.
Det var bara det att katten egentligen hette Mata och var en mycket älskad inne/utekatt och kvar i Portland fanns hennes ägare, som förtvivlat sökte efter henne. Han gav aldrig upp, han visste att hon fanns levande någonstans därute.
Ingen av de tre gav någonsin upp.

Läs den fängslande berättelsen om ”En älskad katt, en hemlös man och deras osannolika resa” utgiven av Lind & Co.

Är det så att katten är på väg att få högre status genom alla böcker som de senaste åren getts ut? Gubbe med katt, Gatukatten Bob m fl och nu Bortsprungen. Visserligen är de alla tamkatter från början, men vem vet kanske spiller något lite intresse över på de övergivna och förvildade. Författaren Britt Collins skriver i ett slutord
Rädda – köp inte. Jag hoppas den här boken ska inspirera er till att hjälpa alla nödställda djur som korsar er väg”.
Det hoppas jag också!

En vår utan Emil


 

Även om det finns åtta katter på vårt lantställe, så känns det tomt utan Emil. Han brukade ligga och lapa solsken och D-vitaminer precis som Sigge gör här.

God fortsättning!

Det var länge sedan jag skrev något här i bloggen. Helgerna tog ut sin rätt, sviterna efter en ilsken förkylning likaså.

Alla tycks använda FaceBook – inte jag. Det lilla jag sett av FB har inte gett mersmak. Bara trams. Inte värt att spilla någon tid på. Men jag tog ändå en titt ”lillenyårsafton” när jag inte hade något bättre för mig.
Och så plötsligt i byns FB bland alla foton av omslingrade väninnor, utsträckta tungor, grimaser och andra mindre smickrande selfies fanns den. Efterlysning på en katt! Inlagt en vårdag 2013! Delat två gånger samma dag.

Den katten kom till vårt lantställe bara några dagar efter försvinnandet från förre ägaren. Helt säker på att det är samma katt kan jag naturligtvis inte vara, men likheten är slående och satte igång funderingar.
En helt vanlig lördageftermiddag rusade den rakt in i vårt kök och insisterade på mat. Den var mager, men i övrigt välskött och tam. Lappar på ICA, macken och några andra ställen gav inget resultat. Inte öronmärkt och inte kastrerad.
När den efter en vecka fortfarande var kvar och dessutom hade pissat in sitt nya revir var det dags att vidta åtgärder. Veterinärbesök med kontroll av chip gav inte heller någon ledtråd. Vi var eniga i beslutet. ”Den är övergiven”. Han kastrerades, tatuerades med nummer i vänster öra och registrerades. Trots den behandlingen, eller kanske tack vare, valde han att stanna hos oss och är fortfarande kvar efter nästan fem år.

Vad är nu bäst att göra?
1. Kontakta den tidigare ägaren, som kanske vill veta vad som hänt katten.
2. Förbigå med största möjliga tystnad. Han kan vara helt bortglömd och ersatt av en ny.

Jag måste utgå från vad som är bäst för katten. Men vad är bäst för den förre ägaren? Hon efterlyste visserligen sin katt på FB, men verkar inte ha lagt ner så hemskt mycket energi på att verkligen ta hand om och behålla sin katt. Den var ju varken ID-märkt eller kastrerad.
Ännu ett exempel på hur viktigt det är att ID-märka och registrera sin katt.

 

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com