Hur man räddar katter med strumpbyxor

Det var en gång en liten kattunge som tultade omkring på gräsmattan utan mammas uppsikt. Den fann ett intressant hål i marken nära villans vägg och det måste ju undersökas. Det var ett smalt rör kanske 20 cm i diameter, kanske 1,5 meter djupt, och ner trillade den lilla kattungen. Nu var det inte intressant längre. Den skrek högt och hjärtskärande. Matte hörde och kunde efter en stund lokalisera var ljudet kom ifrån. Locket hade på något sätt lämnat röret. Hur få upp katten?
Brandkåren kunde kanske hjälpa till? Jovisst, men hur? Och det skulle bli dyrt – mycket dyrt!
Samtal till dottern, som omedelbart lämnade sitt arbete och körde till gården. Det var många tankar som for genom huvudet. Hissa ner en liten, liten korg? Nä den skulle hamna ovanpå katten. Snöre med ögla? Nä den kunde strypas. Fylla röret med vatten? Skulle den flyta upp som en kork? Tveksamt. Fanns det någon böj på röret? Och vart ledde det i så fall?
Hon tittade ner i röret. Kattungen skrek allt högre. Hur länge hade den suttit där? Tack och lov hade den inte gått vidare i anslutningsröret.
Då tändes det plötsligt en glödlampa. Hon slet av sig strumpbyxorna, smetade in fotänden med god blötmat och hissade ner dem i röret. Kattungen åt upp maten och satt kvar och tittade efter mer. Det kom mer, men inte ända ner. Den måste sträcka sig upp och hoppa med alla de små sylvassa klorna ute. Och det gjorde den!
Upp kom den alltså hängande i strumpbyxan, lyckligt smaskande på maten! Numera sitter locket ordentligt fast och med en cementplatta ovanpå!

Det var på tiden …

Varför har jag inte skrivit något här i bloggen på länge? Därför att jag inte kunnat logga in! Skånskan har bytt nåt ”datachosaan” och inte meddelat mig de nya inloggningsuppgifterna och så har det varit han Corona, som insisterat på viss uppmärksamhet. Och just nu har jag en rejäl gammaldags bonnförkylning. Det går inte att formulera sig och skriva med bollebank.
Fick en fråga häromdagen: ”Hur lång tid tar det för en katt att bli tam?” Frågeställaren hade köpt en halvstor kattunge från en kattförening och ville gärna ha den i knät och mysa. Omgående – liksom.
En del katter vill aldrig någonsin ligga och mysa i knät. Vår Bosse är en av dem. Men han kan ligga och mysa ensam i sängen t ex. Det närmaste vi kommer honom är vid frukosten. Då ska han ligga framför gröttallriken, men inte klappas, bara följa skeden med blicken och spinna förnöjt. Vissa katter vill inte ha någon närkontakt med människor alls. Harriette på vårt lantställe är nog en sådan även om vi vet att hon haft kontakt – hon är ju öronmärkt.
Frågeställarens katt hade fått lämna sin grupp på katthemmet där hen levt hela sitt liv och nu hamnat alldeles ensam i en helt främmande miljö. Klart att det är en chockartad upplevelse. Vad skulle kattägaren själv tycka om att bli uppryckt ur sin trygga värld med kompisar, släktingar och bostad?

Mitt råd: Tvinga dig inte på katten. Lek med den, lägg dig ner på golvet och låt den själv komma fram. Det gör den – katter är lika nyfikna som människor.

Snart nakenkatt???

En solig förmiddag i februari mötte jag i motljuset i vardagsrummet ett avlägg av Bosse. Det kom lojt horisontellt svävande mot mig i ögonhöjd. När jag tömt sandlådorna och rört mig lite omkring i rummet var de fler – avläggen. Dags att städa.
Bosse har mycket päls och vi har vid oräkneliga tillfällen försökt kamma eller borsta honom, men resultatet har bara blivit en missnöjd katt med demonstrativt piskande svans. Han har ofta också genom morr och hugg markerat att han inte tolererar sånt trams.
Skulle en dag lyfta ner honom från diskbänken och upptäckte att det fastnade ju en himla massa to på de våta handskarna. Men att bli ”klappad” från huvud till svans med våta diskhandskar på – NÄ se det ville han inte medverka till! Inte den dagen …
Nästa morgon stod han och stampade på Skånskan, som jag ville läsa till frukost.
”Klappa mig” försökte han säga innan han demonstrativt la sig över hela tidningen.
”Jag tar på mig diskhandskarna, så går han” var min föga sympatiska tanke, men det blev inte så.

Han tyckte det var alldeles underbart att bli klappad med noppiga diskhandskar. Medhårs eller mothårs – det var lika skönt och han spann ljudligt. Toet yrde. Kanske blöta handskar kan fånga en del? Testet gick bra. Lite fuktiga strån yr inte – de sitter kvar och här är resultatet av vår nya morronrutin. Varje morron lika mycket! Och inga uppkräkta hårbollar längre! Halleluja! Länge leve diskhandskar med noppor!

Tänk om de kunde tala …

Jag skrev 11/2 om Lisa och Stövelnisse och deras pissande. Fortfarande har jag inte kommit fram till någon lösning. Däremot fann jag denna artikel av Elin Hirsch. Intressant, men är inte lösningen för mina katter. http://tidningen.djurskyddet.se/2018/04/bestraffa-aldrig-en-katt-som-kissat-inomhus/

Att det är någon form av konflikt eller otrygghet i gruppen på nu endast 7 katter är ju alldeles uppenbart. Troligen kommer det att lösa sig med lite varmare och soligare väder så att de vill vistas ute mer.

 För några dagar sedan utbröt ett jätteslagsmål mellan Rosa och Lisa. De satt ungefär en meter ifrån och tittade på varandra. Jag uppfattade det inte som ett provocerande stirrande, men plötsligt anföll Rosa och jagade upp Lisa på en tvärbjälke på vinden. Lisa har en säker reträttplats där. Ingen av de andra har kunnat räkna ut hur hon kommer dit.
Rosa satt alltså en bit ifrån och morrade med allt to på ända. Hon var inte kontaktbar. Jag drog henne i svansen, bankade envist på henne med en sopkvast … Hon bara morrade och ville inte ens vända sig om mot mig. Hon hade bara ögon på Lisa. Varför?
Lisa tittade hjälplöst på mig och slickade sig nervöst rakt upp över nosen. Ögonen var stora, svarta och rädda.
Rosa tröttnade ganska fort och kom ner i rummet och la sig på sin dyna. Lisa var kvar en stund till, men kom sen spankulerande in som om inget speciellt hade hänt. Senare på kvällen buffade de på varandra vid serveringen.

Vad var det som hände? Löste de konflikten? Och vad handlade den om? Tänk om de kunde tala vårt språk! Vi är inte kapabla att förstå deras.

 

Varför gör de så?

Söndag på lantstället. En kopp förmiddagskaffe i väntan på STORMEN. Det regnade ordentligt och blåste. Lönnen hukade sig. Inne andades allt lugn. Rosa, André och Knut sov på var sin dyna. Så sprang Lisa glatt ”kvittrande” in, våt i pälsen, men med svansen rakt upp och med ”gladkrok”. En stund senare lät det som om någon sprayade med blomsprutan.
En utställningsskärm har stått kvar mot väggen bakom TV:n sedan sista utställningen för två år sedan. Jag har många gånger tänkt kasta den. Tur att jag inte gjort det. Lisa stod på bordet framför och såg lycklig ut med stampande baktassar och darrande svans. Hon hade pissat en rejäl stråle mot skärmen! Varför? Hon är en glad och nöjd honkatt. Det finns ingen för mig märkbar stress i gruppen. Hon verkar mycket tillfreds med sin tillvaro.
På eftermiddagen var vi i garaget, Lisa och jag. Så hörde jag LJUDET igen. En rejäl stråle mot en fodersäck! Fram med torrelasen. Det var en rejäl mängd även denna gång. Så skuttade hon upp på en hylla – och satte sig lugnt och pissade en gång till – med blicken rakt in i mina ögon. När hon var färdig gick hon fram och buffade mig på näsan och pannan, som för att säga ”Är jag inte duktig!”
Jo, visst är Lisa en duktig musjägare, men detta kändes bara för mycket.
 Och så, som grädde på moset … När jag ska sätta mig i bilen kom Stövelnisse och strök sig mot mina skenben, om och om igen och så … skickade han iväg en 2-meters rejäl stråle mot en oskyldig lavendelplanta! Jag hann hoppa undan.
Om man nu ska vara positiv, så dricker de ordentligt och har inga njurproblem. Och Stövelnisse är ju bara som pojkar är – de ska pissa på något. Tänk på den lilla flugan i urinoaren … Men Lisa???? Hur skulle en kattexpert förklara det? Och det var inget sprayande från någon av dem, utan rejäla raka STRÅLAR.

En billigare variant

Vår Bosse, innekatten i stan, vill inte få sina klor klippta. Bak går bra, men inte fram. Och då menar jag INTE. Han är inte så duktig på att sanera dem på klösebrädan heller. ”Skalen” växte till sig på både längden och bredden. Resultatet blev gigantiska vapen, varav åtminstone en växt in i trampdynan. Tid hos veterinär Jiri Hospes alltså igår morse.
Bosse är bara hanterbar när han själv vill, trots många år hos oss, han gillar inte transportbox och definitivt inte veterinärer. Ner i klämburen istället. En tidning över gallerbotten och så fick han vänta där – utan frukost. Han klöste intensivt för att försöka ta sig ut och ångestskriken hördes säkert tre våningar ner.
Under lätt narkos (Bosses alltså) tyckte veterinären att ”Det här var väl inte så farligt!” Jag kunde bara hålla med. Fina små nålliknande klor! Vad hade hänt med de dinosaurieliknande ”skalen”?

Jo, väl hemma igen fann jag en hel hög på hallmattan där klämburen stått! Här ligger de på Svensk Veterinärtidnings senaste nummer. I sina intensiva försök att ta sig ur buren hade han själv fixat det! Duktig kisse! Nästa gång tar vi denna billigare variant!

Svårt att bli utvald och ta ansvaret

En läsare skrev: ”Vissa dagar vill han ut och in heeeela tiden. Ganska jobbigt med tanke på att jag inte får stänga dörren och det är typ 2 grader ute!? Härom dagen var det kuling och då hade vi cirkus här hemma för jag kunde inte öppna dörren han brukar använda. Jag fick springa ut i regn och stark vind, gå runt huset och locka honom till södersidan med en räka! Väl där så kom han försiktigt in via framdörren.”
Så kan man ju inte ha det! Jag skulle sätta en igloo eller något annat mysigt krypin och maten framför. Gå därifrån och ge honom lugn och ro att ensam undersöka det nya inslaget. Kanske accepterar han och vill stanna inne. Jag vet inte – har inte provat.
Till alla våra landetkatter har vi uthusdörren på glänt, hönsastege upp till jällen och öppning till boningshusets vind. Där bodde de alla 7 den första vintern. Sen kom Juns och han visste hur man öppnar dörrar …

Läsaren: ”Jag undrar också om maten. Han äter väldigt mycket, han brukar få 85gr blötmat x 3 och torrfoder finns alltid tillgänglig inomhus. När jag lagar kött tar jag en liten bit till honom innan jag kryddar. Han får det kokt.”
Jag skulle ge mycket mer tills han känner sig trygg med att vara inne. Kanske en 190-gr kartong eller mer varje gång han ätit hela den föregående portionen. Förvildade katters största trygghet är maten (servera den rumsvarm). De vet ju inte när de hittar mat nästa gång. Blötmat innehåller väldigt mycket vätska. Jag skulle ge rått kött istället för kokt. Det smakar ju mer som bytesdjur, men gillar han kokt är det ju OK.
Troligen har han också mask i magen eftersom han fångar möss, fåglar och kanske andra smådjur. Masken kräver ju sin del av maten han äter. Avmaska med spot-on i nacken så snart det går! Äter han sig proppmätt blir han också, precis som vi, trött och kanske lägger han sig då i sin igloo eller låda och putsar pälsen. I så fall har du nått långt!

Att fånga en förvildad katt i fälla kräver sin kvinna, men när det är gjort och katten varit hos veterinär för behandling så brukar det bli lugnare. Lycka till!

 

Knut Den Store

Igår fick jag ett mejl från en läsare som ville ha lite råd om en katt som troligen är hemlös. Lustigt nog passar hennes beskrivning väl in på Knut Den Stores beteende. Mer om det vid något annat tillfälle.  Jag såg honom första gången sommaren 2017. Han stack upp sitt då lilla gula huvud bland ogräset i en av rabatterna och duckade snabbt när han såg mig. Därefter har han visat sig lite då och då och gjort Emil upprörd. När nu Emil är död har han valt att stanna kvar. Lite försiktigt i början. Kikande ner från vinden.
Jag efterlyste ägaren på FaceBook och Anita, som bor någon kilometer bort ringde och trodde det var hennes Knut.
”Öppna dörren och släpp ut honom så springer han själv hem.”
”Jamen han är ute och vill inte springa hem! Du får komma och titta på honom.”
Sen hörde hon inte av sig. Så väldigt typiskt. Hon var bara nyfiken på vem jag var. Efter några dagar ringde jag upp och då sa hon att maken, Mats, hade tittat på honom och konstaterat att det inte var deras Knut.
”Och han är förresten nere i byn just nu!” Fniss, fniss.
Hon nämnde också att de har två hankatter, okastrerade bröder, på gården. Men då måste naturligtvis en flytta. Så fungerar det i katternas värld. Okunnigheten är stor!
Jag är helt säker på att Den Nye Gule är deras Knut.

Har försökt få in giganten både i fälla och klämbur vid flera tillfällen utan att lyckas. I fredags måste det bara ske och det gjorde det också! Knut Den Store låg och snurrade av välbehag på skänken, klämburen stod öppen nedanför, ett stadigt grepp i nackskinnet och minst åtta kilo muskulös katt hängde som en liten unge i kattmammas grepp. Nej, inte särskilt snällt, men sista chansen. Max 3 sekunder hängande i luften. Han såg sen mycket förnärmad ut.

Iväg till veterinären för kastrering med mera. Han vägde lite drygt 7 kilo, hade lite öronskabb, men var i övrigt i strålande form. Inga taniga smala bakben där inte, nej, snarare i kalkonstorlek. Det finns en ägare därute någonstans, kanske Mats och Anita. Men Knut Den Store kommer att stanna hos oss.

 

Vart tar de vägen? Vad händer dem?

För några veckor sedan försvann tre katter från vårt lantställe. Alla tre är ”vandrare”. Givetvis ID-märkta, registrerade och kastrerade. Kan vara borta flera dagar i sträck, men har hittills alltid kommit tillbaka.

 

Lille Harry fann jag i lördags hos en granne en bit bort. Där lever han nu i högönsklig välmåga och får stanna kvar som utekatt med frigolitbo. Fast egentligen tror jag att han kommer att charma in sig … Han är så gudomligt söt! Glädjande nog kände han igen mig och sprang mig till mötes och nästan hoppade upp i min famn.

 

 

Värre är det med vite Åke. Samma grannar hade en morgon funnit en vit kattsvans på gårdsplanen. Under natten hade det varit ett mycket ljudligt kattskrikande och som de uppfattade bara från EN katt. Blev han rävmat? Inga spår finns efter honom.

 

 

 Korte helgråe Oscar (stående) går ibland till grannbonden, men han bedyrar att han enbart har sina egna i maten.

 

 

 

På söndageftermiddagen kom en annan granne och frågade om jag sett deras svartvite katt. En katt som kommit till dem i mycket dåligt skick, men med god vård blivit pigg och kry och mycket tacksam. Han var varken ID-märkt eller kastrerad. Han var spårlöst försvunnen sedan några dagar. Det hade också försvunnit tre kattungar från deras gård.

Är det rävar, som i brist på naturliga bytesdjur som harar, kaniner, fasaner och rapphöns nu specialiserat sig på katter? När jag uttryckte mina farhågor för grannarna blev det snabba svaret att ”det borde skjutas fler rävar”. Nä, vi måste naturligtvis se till att de har naturliga bytesdjur att leva av.

Att katter omkommer eller försvinner på ena eller andra sättet när de lever fritt är inget konstigt, men lika sorgligt varje gång det händer.

Giganternas tysta kamp

Den Nye Gule katten som ”hotar att vilja flytta in” i vår TNR-koloni kom ute från åkern. Mötte Stövelnisse (tidigare Kattis) face to face och då kunde jag se hur stor han är. Stövelnisse är stor, även om han nu under sommaren har blivit lite smalare, liksom de flesta katter blir, men Den Nye Gule är ännu större.

Jaha, och vad har de nu för sig utanför det gamla utedasset? Vilken sorts konversation för de? Stövelnisse kom alltså inifrån vedboden. Han har bott hos oss cirka fem år. Alltsedan han försvann från sin tidigare ägare samma dag han skulle kastreras … Hmm, varför det, tro?

”Du får inte komma in här!” säger väl Stövelnisse allvarligt med allt to stående på ända.
Den Nye Gule hade nu sett mig i fönstret och tvekade, för han vet vad ett höjt pekfinger betyder, men jag tror inte att han hade angripit för han verkar ganska timid sin storlek till trots eller kanske just därför.

 ”Jag bryr mig inte ett dugg om dig. Stå du där och hota. Jag går väl runt dig istället!”
Och så stod Stövelnisse kvar där med sin långa, tjocka, uppburrade svans och stela ben och visste inte riktigt vad han skulle göra, medan Den Nye Gule lugnt gick förbi honom in i vedboden och strax kom in i köket och började käka torrfoder.

 

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com