Ett under har nog skett! (3)

… fortsättning från igår.

Två unga katter, en hona och en hane, fick jag alltså med mig hem från veterinären. Med stora svarta ögon såg de sig förundrade omkring i den nya lilla världen, hundburen.

Ett drygt dygn i lugn och ro räcker för en kastrerad hane, så Nils blev frisläppt i YY:s trädgård lördag eftermiddag.  När jag lyfte ut buren på gräsmattan sa han Pip! och visade med hela sitt kroppsspråk att han kände igen sig. Han blev jätteglad och sprang för livet in i närmsta buskage.

Lilla svartvita Eleonora, som kastrerades med ett minimalt flanksnitt, ungefär en cm stort, skulle egentligen ha stannat i boxen till måndag morgon. MEN … Redan på fredagkvällen signalerade hon mycket starkt att hon ville ut. Senare på kvällen la hon sig i den lilla sandlådan och blev kvar där nästan ett dygn i nästan samma ställning. Hon var mycket, mycket bekymrad – och jag med.

Fortsättning följer imorgon …

Ett under har nog skett! (2)

… fortsättning från igår

Fredag morgon inleddes med regn och blåst. Inget bra kattväder, men trots det bara myllrade de omkring köksingången, genomblöta och hungriga. Sammanlagt 11 st i olika åldrar och skick.
Jag var beredd på att möta en mycket hånfull YY, men faktiskt sa han bara hej och gick förbi. Han ville naturligtvis åse mitt misslyckande på lite avstånd. Efter ca 20 minuter satt 3 katter i var sin box. Hela vägen till veterinären satt de alldeles tysta. Allt var nytt och okänt för dem, aldrig tidigare hade de varit instängda i en liten transportbox, aldrig åkt bil. Nya ljud, nya dofter, nya röster.
Tre åkte till veterinären, två kom tillbaka. En var i mycket dåligt skick. Hon var en 6-7-årig honkatt, som fött många och stora kullar, berättade YY senare. Flertalet ungar hade avlivats. Hon hade inga tänder, blodöra, stora och hårda proppar i öronen efter öroninflammationer och stora, troligen smärtsamma, juvertumörer. Om hon varit en innelevande sällskapskatt hade hon kanske kunnat behandlas och kanske fått några år till, men hon var inte behandlingsbar och avlivades.
De andra två fick följa med tillbaka i ett något drogat tillstånd för att nyktra till i var sin hundbur.

Jag ringde YY på kvällen för att berätta den sorgliga nyheten att bara två kom tillbaka. Han tog det med fattning och vi talades vid i kamratlig ton en stund. Inga hånfulla kommentarer eller insinuationer – och sen tackade han mig!!!! Halleluja! Undrens tid är inte förbi! Har jag lyckats få en bonde att ändra inställning till sina katter? Kommer fler att följa hans exempel?

Fortsättning följer imorgon …

Ett under har nog skett! (1)

En bonde jag känner klagar ofta på att han har för många ”kattajävlar” och att han ska anlita jägare för att skjuta dem. Varje gång har jag talat om för honom, låt oss kalla honom YY, att han borde ta hand om deras fortplantningsförmåga. Varje gång har han tagit sig för pannan, hånskrattat och sagt ungefär att jag inte ska lägga mig i det jag inte begriper. I fredags hade min alltid pålitlige veterinär, Jiri Hospes, några lediga tider och vi bestämde preliminärt att jag skulle komma med några av YY:s katter. Det känsliga samtalet med YY på torsdagskvällen lät ungefär såhär – efter lite inledning om hälsotillstånd, väder och sådd i nämnd ordning:
”Jag har pratat med min veterinär …”
”Om vadå”, avbröt han irriterat och höjde rösten
”Han har tid att kastrera några av dina katter …”
”Jag lägger inte pengar på några kattajävlar!”
”… eller du tycker om att slå ihjäl små kattungar …”
”Och hur fan skulle du kunna fånga dem?” fnyste han på väg att gå i falsett
”Hur dags ger du mat på morgnarna?”
”Tjaaa, vid 7 ungefär”
”Sätt ingen mat imorgon, så kommer jag och …”
”Ja, om du nu tycker det är så dj-a roligt att fånga katter, så LYCKA TILL!”
Rösten dröp av förakt och ironi, som jag tyvärr inte kan återge i skrift. MEN han hade gett mig tillåtelse att göra livet lite lättare för åtminstone några förvildade katter!
”Jag tycker inte alls det är roligt, tvärtom är det mycket, mycket tragiskt att det ska behövas.”
”Det är inte mina katter, de bara kommer”
”Då är det ju fler som inte tar hand om sina katter!”

Fortsättning följer imorgon …

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com