Mer om kattungar

FORTSÄTTNING FRÅN FÖREGÅENDE

MEN så en kväll tidigt på vårkanten hände det som bara inte får hända …

En kväll var Nisse borta när matte kom hem! Efter en stund upptäcktes att ett fönster stått öppet och de misstänkte att han av nyfikenhet tittat ut och trillat ner. De ropade, letade och lyste med ficklampor i alla vrår i stallar och lador, men när det började mörkna gav de upp och ringde till grannarna. Nej ingen hade sett Nisse.
Plötsligt kom en av dem med en gammal och medtagen katt han funnit vid vägkanten. Det var inte Nisse. De körde hem igen för att kontakta veterinär. Katten mådde inte alls bra. Bara en liten stund senare kom de tillbaka! De hade sett blänket av kattögon i en vägkrök på väg hem, men också sett katten springa iväg. Färg? Nä, i skymning är alla katter grå.
De körde dit och gick försiktigt längs vägen och ropade och lockade på honom. De lät ljuset från ficklamporna svepa över både vägrenen och ut över åkrarna. Och plötsligt – reflexer från kattögon! Han släpade sig fram ur ett buskage!

”Han kom sakta emot oss på tre ben. Vänster framtass hängde blodig och obrukbar. Han var ordentligt smutsig och jämrade sig när vi tog i honom. Istället för att lyfta honom så föste vi med lätt våld in honom i transportboxen och for naturligtvis iväg till närmaste djursjukhus”.
Två tår var illa skadade, men bedömdes ändå inte vara så akut att de skulle opereras där på natten. De skulle återkomma dagen efter.
”Han låg i min famn hela resten av natten och spann intensivt av smärtan och chocken. Naturligtvis också av lättnad över att vara hemma i trygghet igen”.
 Tillbaka på djursjukhuset dagen därpå opererades två tår bort. Matte tog ledigt från jobbet resten av veckan för att sköta om sjuklingen. Att han uppskattade det väldigt mycket visade han genom att följa henne vart hon än gick och vad hon än gjorde. Såret skulle tvättas två gånger dagligen och så skulle han ha krage. Det var inte alls populärt, så den struntade de i. Sysselsättning gav honom ingen tid att slicka på såret och trötthet som måste sovas bort. Han tillfrisknade kroppsligt ganska fort, men chocken satt i länge.

Några år senare kom en ny katt till gården. Denna gång en ungkatt med mycket lång, tunn och lurvig päls. Innepäls med tovor. Även denna var tam. Han fungerade inte alls tillsammans med Nisse och omkom på ett tragiskt sätt. På hösten 2019 sågs så Morris första gången. Liten, ensam, rädd och mycket, mycket hungrig. Han har anpassat sig väl. Nisse tolererar honom, men de går inte i vägen för varandra.

 Igår fanns plötsligt denna knäpptysta, hungriga, ensamma och skräckslagna lilla kattunge i en av ladorna. Den hade tryckt sig in i ett hörn, nästan omöjlig att se. Hur hade den hamnat där? Ingen kattmamma har synts till.

Kattungar

Disa flyttade in hos en väninna en sen och stormig höstkväll för några år sedan. Hon bor på en stor och ensligt liggande gård, så ensligt det nu kan bli på den tättbefolkade skåneslätten.
Hon skulle just starta diskmaskinen när hon hörde ett konstigt ljud. Trodde det var vinden, eftersom det blåste hårt. Zita, schäfer/new foundland, låg kvar i sin korg och reagerade inte. Lite senare hörde också maken ett ljud som verkade komma från ytterdörren. Han öppnade och in smet en liten rödbeige kattunge de aldrig tidigare sett! Den sprang rakt fram till Zitas matskål och åt glupskt av de stora bitarna och hoppade sedan upp och la sig mellan hennes framben! Helt orädd! Zita reste lite på sig, spetsade öronen och tittade ner på den lilla, lilla runda och lurviga saken som plötsligt och oväntat kommit in. Hennes vädjande blick sa
”Vad i all världen ska jag göra åt detta?”
Kattungen sökte och fick värme långt in i Zitas tjocka päls. Hon verkade inte överförtjust, men slickade sedan lite tveksamt på den och kattungen bara njöt fast det råkade vara mothårs och spann högljutt.
Den fick stanna över natten och dagen efter kontaktades grannarna, men ingen saknade en rödbeige liten katt. Alla hade svartvita eller gråspräckliga och ingen kände till någon i närheten som kunde vara ägare. Till slut kom de fram till att någon måste ha dumpat den vid vägen – en mörk, stormig och regnig kväll sent på hösten! Då är man desperat.
Hon, för de var övertygade om att det var en liten hona, döptes till Disa och fick naturligtvis stanna. Sedan gamla katten Petrus dött några månader tidigare hade de på allvar funderat på att skaffa en ny och nu hade det kommit en!
Disa visste hur man skulle bete sig inomhus. Hon installerade sig vid fotänden i sängen och hittade vant till sandlådan i badrummet. Nemas problemas!
Hon befanns så småningom istället vara en gosse. Lilla Disa blev därmed en liten Nisse och kastrerades, ID-märktes och registrerades. Han var innekatt hela vintern, men planen var att han skulle få välja själv. Det finns ju inga trafikerade vägar i närheten så de bedömde att det inte var någon fara.
MEN så en kväll tidigt på vårkanten hände det som bara inte får hända …

FORTSÄTTNING FÖLJER

Falska ögon

… är kända inom fågel- och fjärilsvärlden sedan länge. Ett försvar mot fiender. Kan katter ha något liknande? Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt den tanken – bara beundrat deras strimmor i pannan. Nästan identiska på alla gråspräckliga katter. Kan de fylla en funktion utöver att vara vackra?
En läsare, Roland Jakobsson, har sänt mig en intressant artikel om just det. Jag publicerar den nedan i sin helhet och med författarens tillstånd.

Den 10/12 2018 var det kallt i Borås under dagen. Grannens katt (Vilda) stod utanför porten till flerfamiljshuset och gnydde för att hon ville in. P g a kylan fick hon komma in i min lägenhet istället och omsider somnade hon på soffan. I mörkret trodde jag att hon var vaken, med öppna ögon, men efter en närmare kontroll så visade det sig att katten hade ögonliknande teckningar i pannan som gav en illusion.

Vid webbsökning över bilder så visade det sig att den typen av teckning i pannan är mycket vanlig hos tamkatter men förkommer även hos lodjur. Däremot kunde jag inte hitta något sådant hos lejon.

En känd professor i kriminologi brukar säga ”tro aldrig på slumpen”, och det brukar även vara så bland organismer att vanliga egenskaper fyller syfte för artens och individens överlevnad.

Flera av varandra oberoende nätkällor påstår att katter kan sova upp till 15-20 timmar/dygn, och då skulle det kunna finnas ett selektionstryck mot att en sovande katt ger intryck av att vara vaken.  Därmed skulle den framstå som ett mer svårfångat byte för en predator.

Att katter och lo har denna pälsteckning skulle kunna bero på att de inte (alltid) är toppkonsumenter, och därmed behöver skydda sig mot predatorer. Lejonet som däremot är toppkonsument behöver inte skydda sig mot rovdjur, undantaget om det rör sig om inomartskonkurrens.

Många brukar ifrågasätta om en sådan här marginellt fördelaktig egenskap skull bli så vanlig i en population. Dock kan man matematiskt bevisa att en obetydlig egenskap med tiden kan slå igenom på ett kraftfullt sätt.

Om vi antar att katter med de ”falska ögonen” får 1 % fler avkommor i nästa generation (p g a att bärare av egenskapen har högre överlevnad) så kommer ju inte egenskapen på kort sikt få något större genomslag. Om vi istället skulle räkna på vad som händer om utvecklingen fortsätter med samma takt i 100 generationer så skulle egenskapen öka med faktor (1,01)100 = 2,7. 100 generationer för katter skull grovt gissat kunna vara 400 år, om den genomsnittliga åldern hos födande katthonor är fyra år. 400 år för evolutionen hos däggdjursarter är i sammanhanget en mycket kort tid.

Jag har varit i kontakt med tre olika forskare som är disputerade inom zoologi, och ingen av dem känner till denna möjliga egenskap hos tamkatter. En av dem (Urban Olsson, GU) hävdar att det borde kallas för occipitalansikte. När jag gjorde snabbsökningen occipital face cat så kunde jag inte finna några exempel på att fenomenet beskrivits.

Att publicera en artikel om ett tamdjur motiveras av att tamkatten inte är helt och hållet domesticerad. De flesta av dem lever ute stora delar av dygnet och utsätts därmed för ett selektionstryck av bl a räv, större rovfågel och lo. Många kattägare har ju erfarenhet av att deras husdjur rätt vad det är försvinner. Om vi inhämtar kunskap om tamkatter skulle det även kunna förklara olika egenskaper hos deras vilda släktingar.

Roland Jakobsson
Fil mag biologi

Rolands katt t v har ”falska ögon” liksom min egen Hasse och Bosse

 

Snart nakenkatt???

En solig förmiddag i februari mötte jag i motljuset i vardagsrummet ett avlägg av Bosse. Det kom lojt horisontellt svävande mot mig i ögonhöjd. När jag tömt sandlådorna och rört mig lite omkring i rummet var de fler – avläggen. Dags att städa.
Bosse har mycket päls och vi har vid oräkneliga tillfällen försökt kamma eller borsta honom, men resultatet har bara blivit en missnöjd katt med demonstrativt piskande svans. Han har ofta också genom morr och hugg markerat att han inte tolererar sånt trams.
Skulle en dag lyfta ner honom från diskbänken och upptäckte att det fastnade ju en himla massa to på de våta handskarna. Men att bli ”klappad” från huvud till svans med våta diskhandskar på – NÄ se det ville han inte medverka till! Inte den dagen …
Nästa morgon stod han och stampade på Skånskan, som jag ville läsa till frukost.
”Klappa mig” försökte han säga innan han demonstrativt la sig över hela tidningen.
”Jag tar på mig diskhandskarna, så går han” var min föga sympatiska tanke, men det blev inte så.

Han tyckte det var alldeles underbart att bli klappad med noppiga diskhandskar. Medhårs eller mothårs – det var lika skönt och han spann ljudligt. Toet yrde. Kanske blöta handskar kan fånga en del? Testet gick bra. Lite fuktiga strån yr inte – de sitter kvar och här är resultatet av vår nya morronrutin. Varje morron lika mycket! Och inga uppkräkta hårbollar längre! Halleluja! Länge leve diskhandskar med noppor!

Tänk om de kunde tala …

Jag skrev 11/2 om Lisa och Stövelnisse och deras pissande. Fortfarande har jag inte kommit fram till någon lösning. Däremot fann jag denna artikel av Elin Hirsch. Intressant, men är inte lösningen för mina katter. http://tidningen.djurskyddet.se/2018/04/bestraffa-aldrig-en-katt-som-kissat-inomhus/

Att det är någon form av konflikt eller otrygghet i gruppen på nu endast 7 katter är ju alldeles uppenbart. Troligen kommer det att lösa sig med lite varmare och soligare väder så att de vill vistas ute mer.

 För några dagar sedan utbröt ett jätteslagsmål mellan Rosa och Lisa. De satt ungefär en meter ifrån och tittade på varandra. Jag uppfattade det inte som ett provocerande stirrande, men plötsligt anföll Rosa och jagade upp Lisa på en tvärbjälke på vinden. Lisa har en säker reträttplats där. Ingen av de andra har kunnat räkna ut hur hon kommer dit.
Rosa satt alltså en bit ifrån och morrade med allt to på ända. Hon var inte kontaktbar. Jag drog henne i svansen, bankade envist på henne med en sopkvast … Hon bara morrade och ville inte ens vända sig om mot mig. Hon hade bara ögon på Lisa. Varför?
Lisa tittade hjälplöst på mig och slickade sig nervöst rakt upp över nosen. Ögonen var stora, svarta och rädda.
Rosa tröttnade ganska fort och kom ner i rummet och la sig på sin dyna. Lisa var kvar en stund till, men kom sen spankulerande in som om inget speciellt hade hänt. Senare på kvällen buffade de på varandra vid serveringen.

Vad var det som hände? Löste de konflikten? Och vad handlade den om? Tänk om de kunde tala vårt språk! Vi är inte kapabla att förstå deras.

 

Varför gör de så?

Söndag på lantstället. En kopp förmiddagskaffe i väntan på STORMEN. Det regnade ordentligt och blåste. Lönnen hukade sig. Inne andades allt lugn. Rosa, André och Knut sov på var sin dyna. Så sprang Lisa glatt ”kvittrande” in, våt i pälsen, men med svansen rakt upp och med ”gladkrok”. En stund senare lät det som om någon sprayade med blomsprutan.
En utställningsskärm har stått kvar mot väggen bakom TV:n sedan sista utställningen för två år sedan. Jag har många gånger tänkt kasta den. Tur att jag inte gjort det. Lisa stod på bordet framför och såg lycklig ut med stampande baktassar och darrande svans. Hon hade pissat en rejäl stråle mot skärmen! Varför? Hon är en glad och nöjd honkatt. Det finns ingen för mig märkbar stress i gruppen. Hon verkar mycket tillfreds med sin tillvaro.
På eftermiddagen var vi i garaget, Lisa och jag. Så hörde jag LJUDET igen. En rejäl stråle mot en fodersäck! Fram med torrelasen. Det var en rejäl mängd även denna gång. Så skuttade hon upp på en hylla – och satte sig lugnt och pissade en gång till – med blicken rakt in i mina ögon. När hon var färdig gick hon fram och buffade mig på näsan och pannan, som för att säga ”Är jag inte duktig!”
Jo, visst är Lisa en duktig musjägare, men detta kändes bara för mycket.
 Och så, som grädde på moset … När jag ska sätta mig i bilen kom Stövelnisse och strök sig mot mina skenben, om och om igen och så … skickade han iväg en 2-meters rejäl stråle mot en oskyldig lavendelplanta! Jag hann hoppa undan.
Om man nu ska vara positiv, så dricker de ordentligt och har inga njurproblem. Och Stövelnisse är ju bara som pojkar är – de ska pissa på något. Tänk på den lilla flugan i urinoaren … Men Lisa???? Hur skulle en kattexpert förklara det? Och det var inget sprayande från någon av dem, utan rejäla raka STRÅLAR.

”Det känns gott att välja med hjärtat”

Så sant, så sant! Att en katt startar företag är nog inte så vanligt. Nåja, medskyldig …. får man väl kalla det. Läs mer om hittekatten Pax på Pax Brygghus i Flyinge http://www.paxbrygghus.se/ längst ner på deras startsida.

På Eslövs kattvänners FB https://www.facebook.com/groups/387084358069964/  7 januari kan ni läsa att de har gjort det igen. Under rubriken ”Lavin gör sig redo” – att ta hand om kontorsråttorna. Och hon har andra talanger också. Läs själva! Visst är det härligt med positiva nyheter!

Svårt att bli utvald och ta ansvaret

En läsare skrev: ”Vissa dagar vill han ut och in heeeela tiden. Ganska jobbigt med tanke på att jag inte får stänga dörren och det är typ 2 grader ute!? Härom dagen var det kuling och då hade vi cirkus här hemma för jag kunde inte öppna dörren han brukar använda. Jag fick springa ut i regn och stark vind, gå runt huset och locka honom till södersidan med en räka! Väl där så kom han försiktigt in via framdörren.”
Så kan man ju inte ha det! Jag skulle sätta en igloo eller något annat mysigt krypin och maten framför. Gå därifrån och ge honom lugn och ro att ensam undersöka det nya inslaget. Kanske accepterar han och vill stanna inne. Jag vet inte – har inte provat.
Till alla våra landetkatter har vi uthusdörren på glänt, hönsastege upp till jällen och öppning till boningshusets vind. Där bodde de alla 7 den första vintern. Sen kom Juns och han visste hur man öppnar dörrar …

Läsaren: ”Jag undrar också om maten. Han äter väldigt mycket, han brukar få 85gr blötmat x 3 och torrfoder finns alltid tillgänglig inomhus. När jag lagar kött tar jag en liten bit till honom innan jag kryddar. Han får det kokt.”
Jag skulle ge mycket mer tills han känner sig trygg med att vara inne. Kanske en 190-gr kartong eller mer varje gång han ätit hela den föregående portionen. Förvildade katters största trygghet är maten (servera den rumsvarm). De vet ju inte när de hittar mat nästa gång. Blötmat innehåller väldigt mycket vätska. Jag skulle ge rått kött istället för kokt. Det smakar ju mer som bytesdjur, men gillar han kokt är det ju OK.
Troligen har han också mask i magen eftersom han fångar möss, fåglar och kanske andra smådjur. Masken kräver ju sin del av maten han äter. Avmaska med spot-on i nacken så snart det går! Äter han sig proppmätt blir han också, precis som vi, trött och kanske lägger han sig då i sin igloo eller låda och putsar pälsen. I så fall har du nått långt!

Att fånga en förvildad katt i fälla kräver sin kvinna, men när det är gjort och katten varit hos veterinär för behandling så brukar det bli lugnare. Lycka till!

 

En dag för katten …

… skriver SkD idag på sidan Personligt. Idag är det den internationella kattdagen. Då firas katter över hela världen och deras livssituation uppmärksammas av International Fund for Animal Welfare.

Ja, den behöver verkligen uppmärksammas, livssituationen, för det är ju precis som Höörs Hemlösa Katters Helen Westergren uttalade i en artikel för några veckor sedan: Ogreppbart många katter behöver hjälp

Många skänker en slant, sänder små hjärtan och uppmuntrande tillrop och liknande på FaceBook, men till syvende och sist behöver många rent fysiskt tas omhand. Och då menar jag att ALLA KAN INTE BLI INNEKATTER. Katter som kanske under lång tid levt ute, kanske sedan flera generationer, vill i många fall fortsätta leva så med regelbunden matning, veterinärvård vid behov och ett varmt ställe att vila på. En öppen bod, en källardörr på glänt eller en bolåda. Låt dem komma närmare när de själva vill. Det kallas TNR eller mer adekvat TNRM.

Bengt, min kattskötande granne på landet, ringde igår och berättade att store matglade Andrée hade fångat en fågel. Han åt den på brunnslocket – med fjädrar, ben, näbb, ALLT! FIBERRIKT! Han struntade i blötmaten Bengt serverade några meter bort!

För övrigt anser jag att Skånskans webbredaktion ska ge mig tillbaka statistiken, som togs bort för snart ett år sedan. Trots flera påminnelser är den fortfarande borta. Jag vill ju så gärna veta hur många som läser min blogg.

John eller Harry?

Den lille sockertoppssöte jag skrev om i förra inlägget döptes till John, eftersom vi tyckte att han helt enkelt var en liten John. Fast det var förhastat. Som ni säkert minns så får mina katter namn efter alla de som förr bodde vid vår väg och det finns en nu livs levande John någon kilometer bort. Det insåg vi först när han en dag promenerade förbi.
Det fick bli Harry istället eftersom det bodde en man vid namn Harry i vårt hus för ca 75 år sedan.

Fast är han nu så sockertoppssöt då? Njae. Jo till utseendet, men karaktären …

 Jag trodde rangordningen var etablerad när jag såg dem såhär i kö vid myntacigarren. Några dagar senare upptäckte jag att både Stövelnisse ( = Kattis) och vite Åke undviker honom och till och med går undan när han stirrar stelt och provocerande på dem.

En dag gav han sig plötsligt på gamla döva kattan Olga. Han förstår inte att hon har mammastatus efter att ha fött många kullar på gården där hon tidigare bodde. Olga gav igen. Fräste och satte klorna i hans hjässa, samtidigt morrade Oscar ljudligt och kom till Olgas hjälp, Andrée uppe på bordet reste sig och fräste och såg ut som om han ville kasta sig över Harry nere på golvet, Stövelnisse ställde sig i dörröppningen och såg ut som om han bara undrade vad som stod på. Kom sen inte och påstå att katter inte kan samarbeta!

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com