Kvior!!!???

Råkade höra med ett halvt öra på TV4:s SOS-alarm härom kvällen. En äldre man hade ringt 112 och följande samtal utspann sig

– SOS alarm! Vad har inträffat?
– Jo, de´ e´  fjortan kvior ude o springer po vajen ve Glumslöv.
– Vad menar du? (säger den uppländske larmoperatören lite spetsigt)
– Du får jo larma ud polisen! (underförstått e du dum eller???)
– Jag förstår inte. Vad är det som har hänt?
– De e fjorton kvigor på vägen!
– Vad är det?
– Va? ….. ? Kvigor?
– Ja?
-Kvigor e jo ko´or som ente har fådd kalv. (underförstått e du dum eller ???) Dom e ude po vejen! Ja har ringt te äjaren.
 – Har de inte fått kalvar? Hur vet du det?

Kvior?             Ente kvia!

 

 

 

Mera möss

 Det var en gång två små möss som var ute på skogspromenad i vårsolens sken. De njöt precis som vi människor brukar göra när vårsolen värmer, det är alldeles tyst och vindstilla och man tycker hela naturen håller på att vakna till liv efter en lång vinter. De följde ett hjulspår. Skogen stod tät och oändligt hög på båda sidor. Inga fiender varken syntes eller hördes och de gick långt för att söka sig en ny bostad. Solen gick sakta ner bakom grantopparna och det blev hastigt mörkare.
Plötsligt sveper en fladdermus hastigt över deras huvuden. ”Åh, titta!” pep den ena lilla musen, ”en ängel!”

De osynliga djuren

Med förra veckans förfärliga bilder och reportage från en mjölkgård i färskt minne har jag nu läst ”Veterinärutbildning i ett föränderligt samhälle” i Svensk Veterinärtidning nr 12:2019.
I Uppdrag Granskning bedyrades att detta var ett företag, en ägare, som missköter sina djur – de allra flesta sköter sig! Min första tanke var, hur många fler djur har det som i reportaget? De är väl undangömda i gigantiska lador på landsbygden. De osynliga djuren.
Djurskyddsinspektörer och veterinärer ska göra besök, men de är för få. Det hinner gå lång tid innan de arma djuren får hjälp. Mannen i reportaget misskötte inte bara sina djur, utan även sin ekonomi. Han skulle rekonstruera företaget. Troligen går det före djuren väl.

Men artikeln i Veterinärtidningen då? Jo, den handlade om veterinärstudenternas vikande intresse för lantbrukets djur, inte bara i Sverige, utan även internationellt. Orsaken ger tidningen själv: brist på naturlig kontakt med lantbrukets djur anses vara huvudanledningen.
En annan aspekt är enligt artikeln, att blivande veterinärstuderande vill slippa vissa obligatoriska delar av utbildningen: besök och praktik på gårdar och slakteri, praktisk färdighetsträning på kadaver, osv. Kontakten med döden är inte lika naturlig för alla.

Men alla kan inte arbeta med små söta sällskapsdjur! Och så får lantbrukets djur sitta emellan – de livsmedelsproducerande!

 

Vart tar de vägen? Vad händer dem?

För några veckor sedan försvann tre katter från vårt lantställe. Alla tre är ”vandrare”. Givetvis ID-märkta, registrerade och kastrerade. Kan vara borta flera dagar i sträck, men har hittills alltid kommit tillbaka.

 

Lille Harry fann jag i lördags hos en granne en bit bort. Där lever han nu i högönsklig välmåga och får stanna kvar som utekatt med frigolitbo. Fast egentligen tror jag att han kommer att charma in sig … Han är så gudomligt söt! Glädjande nog kände han igen mig och sprang mig till mötes och nästan hoppade upp i min famn.

 

 

Värre är det med vite Åke. Samma grannar hade en morgon funnit en vit kattsvans på gårdsplanen. Under natten hade det varit ett mycket ljudligt kattskrikande och som de uppfattade bara från EN katt. Blev han rävmat? Inga spår finns efter honom.

 

 

 Korte helgråe Oscar (stående) går ibland till grannbonden, men han bedyrar att han enbart har sina egna i maten.

 

 

 

På söndageftermiddagen kom en annan granne och frågade om jag sett deras svartvite katt. En katt som kommit till dem i mycket dåligt skick, men med god vård blivit pigg och kry och mycket tacksam. Han var varken ID-märkt eller kastrerad. Han var spårlöst försvunnen sedan några dagar. Det hade också försvunnit tre kattungar från deras gård.

Är det rävar, som i brist på naturliga bytesdjur som harar, kaniner, fasaner och rapphöns nu specialiserat sig på katter? När jag uttryckte mina farhågor för grannarna blev det snabba svaret att ”det borde skjutas fler rävar”. Nä, vi måste naturligtvis se till att de har naturliga bytesdjur att leva av.

Att katter omkommer eller försvinner på ena eller andra sättet när de lever fritt är inget konstigt, men lika sorgligt varje gång det händer.

Små djur/fåglar väcker känslor

 

 

Först var det svalan som flög in i min väninnas badrum och måste ha hjälp ut i friheten.

   

Sen var det måsungen i gropen utanför SUS laboratorium i Malmö. Jag hörde nödropen, men kunde först inte lokalisera den. Det gällde också att hålla ett öga på föräldrarna, som enligt min mening flög lite för nära. Inte en människa fanns i närheten en söndag eftermiddag vid 13.00. Vardagar kryllar det av både patienter och anställda. Att själv klättra ner i gropen och hämta upp ungen var liksom inte att ens tänka på.

Efter en stund kom en ung man med raska steg. Jag frågade om han möjligtvis var akrobat. Han tittade frågande. Jag pekade på den skrikande måsungen två meter ner. ”Of course!” sa han och hoppade vigt upp på räcket. ”But how will I get up again??!!”
En parkering-förbjuden-skylt stod väldigt lägligt placerad. ”Try to hoist yourself up!”
Han hoppade ner och fångade snabbt den lille pippin. Den var inte alls tacksam och inte föräldrarna heller. De slog hårt med vingarna på min rygg och nacke medan den unge mannen sträckte upp ungen till mig. Den hade både hackat och klöst honom och gjorde likadant med mig plus att den sedan sket ner mig i rena förskräckelsen.

Dagens hjälte kom upp med hjälp av förbudsskylten, som numera lutar betänkligt. Vem är skyldig till det? Måsfamiljen som inte kan hålla reda på sina ungar? Den unge mannen som ville upp ur gropen? Eller kanske jag som inte kunde låta bli att rädda ett djur/fågel i nöd?

 

”Nån spiga så in i h-e”

Satt och tittade på massorna vid fågelbordet när grannen Bengt tittade in på en kopp förmiddagskaffe. Jordnötterna är helt klart populärast bland fåglarna. Pilfinkar och talgoxar mest, men också några oidentifierade. Hackspetten skrämde bort dem alla.

”Jaha”, sa grannen medan ett förklaringens ljus spred sig över pannan. ”Ja vagna i går mores å att nån spiga så in i h-e! De e ju ingen som reparerar i närheten så jag fattade inte … De va klart han … spetten!”

Nog så riktigt tänkt. Ingen människa kan väl spika med en sådan frenesi som när en hackspett hackar på en gammal lönn.

Ansvarsfull jägare …

… på tre kursdagar?

Det är nästan så jag fått lust att gå en jägarkurs i rent studiesyfte. Alltid kan man väl lära sig något nytt och kanske förstå vad som rör sig i huvet på de som för nöjes skull vill döda det som bara vill leva.
En enkel Googling på jägarkurser gav ett oväntat positivt resultat. Inte visste jag att det fanns så många. Utbudet verkar oändligt. Även snabbkurser. Och inte billigt heller.
Studiefrämjandet skriver: ”Att jaga och fiska är ett sätt att leva närmare naturen. Det är både avkopplande och spännande, och ger dig samtidigt möjligheten att äta gott, hållbart och närproducerat.” Förvisso finns det som motvikt också många kurser och föreläsningar i t ex biodling och fågelskådning.
Men så var det ju artikeln om ”Vargskytt åtalas – skyller på orutin” i Skånskan förra veckan. Hans första skott någonsin dödade Snapphanevargen. Den som rört sig i området lång tid utan att göra någon skada på varken tamdjur eller människor.
De flesta i jaktlaget var i jaktstugan och hade lämnat den oerfarne jägaren ensam i tornet. Hur tänkte de? Ensam i skogen och så prasslar det i buskarna … Klart man skjuter då även om man inte ser hela fienden … Bara för säkerhets skull …
Vi är många som vågat gå i skogen utan bössa. Bäst att sluta med det. Inte för att det finns farliga vargar – utan rädda jägare.

Farlig?

 

Kosmiskt nedfall

Sent i söndags eftermiddag stod jag och vattnade några nysatta buskar med regnvatten från de överfulla tunnorna. Det är ju så fuktigt att det rinner till många liter per natt från taken. Plötsligt föll något ner alldeles bredvid mig – en död mus! Hur i hela världen!???? En skata kraxade irriterat en stund senare. Hade den tappat sitt byte? Eller kan det falla döda möss från en klarblå himmel?

Må så vara med det, men jag kom att tänka på de två små mössen, som var ute på en skön skogspromenad. De gick där sida vid sida och njöt när plötsligt en fladdermus kom flygande.
”Åhhh, titta!”, pep den ena lilla musen, ”En ängel!”

Djurskydd i klinik

I dagens SkD kan vi läsa bl a om oseriösa uppfödare under rubriken ”Parade sin hund vid tio månaders ålder – frias”. Frias från ”det värsta ärendet som hon (=djurskyddsinspektören) har stött på vad beträffar överanvändandet av en tik vid avel”. Och hur många sådana finns det i undanskymda hus och lägenheter? En veterinär slog larm då hon skulle besiktiga valparna, men ”Tingsrätten friar paret helt både vad gäller aveln och åklagarens påstående om att de har brustit i tillsyn”. Brottet anses preskriberat – det hade anmälts för sent.

Att anmäla ett missförhållande gällande djur, eller för den delen människor, är inte helt lätt varken för en behandlande veterinär eller privatperson. Därför har Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap tagit fram riktlinjerna Djurskydd i kliniken – Hantering av djurskyddsfall i smådjursklinisk verksamhet. Riktlinjerna är naturligtvis avsedda för veterinärer och för alla djurslag, men en del kan användas även av privatpersoner. Framför allt det avsnitt som handlar om dokumentation i form av foto. Foto måste finnas på hela djuret och inte enbart på den aktuella skadan. Djuret måste också kunna identifieras. Hela broschyren finns här
http://www.svf.se/Documents/S%C3%A4llskapet/SVS-projekt/Riktlinje%20Djurskydd%20i%20kliniken%20%E2%80%93%20hantering%20av%20djurskkyddsfall%20i%20sm%C3%A5djursklinisk%20verksamhet.pdf

För övrigt anser jag att det borde finnas djurpolis och domstolar med djurkunniga jurister så vi slipper dessa friande domar eller minimala straff i helt uppenbara vanvårdsfall.

Vargattacken

Jag har under sommarens hetaste dagar läst boken Vargattacken av Lars Berge. Ni minns kanske Kolmården 17 juni 2012 då en av vargguiderna hittades död i hägnet. Det hände exakt en vecka innan jag själv bokat in mig för att klappa vargar … Den resan blev ju liksom inställd och ingen besökare har efter attacken fått besöka varghägnet.
Det är en intressant reportagebok med flera fasansfulla beskrivningar av människans syn på och hantering av vargar i historien och också i nutid, men författaren refererar också till ett otal studier som gjorts av vargar i det vilda, vargar i djurparker och vargar som husdjur. Men ingen tycks ha tagit till sig det tydliga budskapet i dessa – vargar kan inte jämföras med hundar. Det finns en bild av dem som ofarliga och gosiga husdjur bara man tar hand om dem som ungar, men också som onda, listiga och opålitliga. Det går inte att förmänskliga djur. Låt dem få vara djur. Många gånger är de klokare än vi.
Författaren jämför en vild vargflocks revir med en fotbollsplan. Den inhägnad som Kolmårdens åtta vargar vistades i motsvarar då ett frimärke! Betänk det: åtta stycken kastrerade hanvargar i sina bästa ynglingaår! Bara det är onaturligt. En vargflock består av honor och hanar i olika åldrar, som rör sig över enorma områden.
Är då alla dessa akademiska avhandlingar och andra studier så lättillgängliga? Nej, och hade de ansvariga och vargguiderna tagit till sig den kunskapen? Tveksamt. Man ville göra människor till en del av vargflocken. Kanske hade det också gått om de varit fria ute i naturlig omgivning, men instängda på ett frimärke … Eller kanske om de varit färre i sin inghägnad.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com