Myt 9: Arga katter får rivet skinn

Lördag kväll. Halvsover framför TV:n. Ser trots det en svart katt kika in genom den halvöppna köksdörren. Ny katt. Den backar när våra blickar möts. En stund senare gör den ett nytt försök. Försiktigt, försiktigt … först sätts utsidan av höger framtass ner, sedan insidan … Samma på vänster. Långsamt, långsamt. Framme vid matskålen. Smakar lite försiktigt på torrisarna. Inte särskilt hungrig.
Någon minut senare kliver Harry frimodigt in. Han har flyttat hemifrån och in på granngården. Han ser inte Den Nye. Ska först hälsa på mig. Det gör han genom att småmorra när jag klappar honom. Så gör han inte hos nya hussen och matten. Där bara spinner han.
Så upptäcker han Den Nye under skänken. Morrandet tilltar, toet reser sig och han går mot Den Nye. Jag kastar en väl använd myntacigarr för att avleda honom. Det skulle jag alltså inte gjort … Den studsar och råkar hamna mitt emellan dem.
Harry har bara ögon för Den Nye. Den Nye är större och bryr sig inte om Harry, utan ser myntacigarren som ett intressantare projekt. Han närmast kryper mot den, skjuter på med bakbenen tills han ligger raklång med en framtass sträckt mot myntacigarren. Då går Harry till aktion. Reser sig så högt han kan utan att stå på bakbenen, stryker öronen bakåt, svansen piskar missnöjt och ljudnivån stiger dramatiskt. Den Nye intar snabbt exakt samma position men säger inte ett ljud. Ansikte mot ansikte, glänsande vite tänder – en decimeter emellan.
Långa sekunder segar sig fram. Sen kan inte Den Nye behärska sig längre utan tar tag i myntacigarren med en klo. Får ordentligt fatt och kan inte släppa. Han viftar med tassen och myntacigarren slår en ofrivillig volt och hamnar närmare honom. Han skiter i Harry. Han kan sitta där med sin stora päls och morra.
En egen myntacigarr är LYCKA! Han rullar runt, runt, saliven flödar över golvet. Harry tystnar och intar blötmat istället. Enligt grannen Bengt gick de en verbal match utomhus lite senare. Om jag filmade? Jovisst, men en svart och en mörkt gråspräcklig katt blir inte så mycket att visa, tyvärr.

 Detta är Oscar. Han var inte heller arg, snarare en mycket snäll katt. Ändå fick han rivet skinn. Det gula är öronbrosk. Det var en skada han knappast kan ha rivit upp själv. Han hade mycket, mycket ont och blev lättad när jag tog fram transportboxen. Han ville åka till veterinären. Det gick inte att reparera skadan. Veterinären klippte bort de värsta flikarna, tvättade rent och sen åkte vi hem med smärtstillande i bagaget. Allt såg fint ut efter två dagar.

Kattmyt 8: 100.000 hemlösa katter …

… myt eller verklighet? Nu sticker jag ut hakan ordentligt!

Siffran har använts under de 20 senaste åren sen jag blev engagerad i katters välbefinnande. Och kanske tidigare. Foderföretag, föreningar, lagstiftare, katthem – alla tycks vara överens.

Är det en myt eller är det verkligen fortfarande så illa trots alla ideella kattföreningars arbete med omhändertagande av katter? Trots all information, trots lagändringar …
Vilka ska räknas till de hemlösas skara? De tamkatter (=innekatter) som verkligen blir övergivna naturligtvis och deras avkomma. Om de överlever …
De som lever kring hus och gårdar på landsbygden med mat och bostad i stallar och halmlador?
De som är ”ägda”, utan att vara ID-märkta och registrerade i DjurID, och tar sin dagliga inspektionsrunda i omgivningarna?
De som egentligen har det ganska bra trots att de inte är innekatter?
De som stolt lever hos mer än en husse/matte?

Jag har själv stött på dem alla och skrivit om dem förr. Sonja som förtvivlat sökte ett hem till sig och sina sju ungar. Randige Olle, den gamle tandlöse överlevaren. Juns bortjagad från sin gård av en yngre hane. Harry som nu lever livet som omhuldad katt på minst tre gårdar. Alla är nu givetvis kastrerade, ID-märkta och ägarregistrerade och fick fortsätta att leva som tidigare med dagliga inspektioner av reviren. Det var deras val – inte mitt. När vintern blev för våt och kall valde de att flytta in, men med möjlighet till utevistelse. Detta är långt ute på landet. Så kan man givetvis inte göra inom tättbebyggt område. Kattens väl och överlevnad gäller.

För några år sedan gjorde SVEKATT en enkätundersökning hos landets katthem. Hälften svarade på enkäten och en trött medarbetare utbrast att ”detta artar sig att bli en mardröm”. Den enda fråga som ställdes var ”hur många kattungar har ert katthem tagit hand om”. Minns inte antalet, men det var många.

Kanske är det dags att göra en ny inventering gällande både vuxna och ungar? Men först måste man vara överens om vilka som är hemlösa.

Kattmyt 7 Katter är ensamdjur som absolut inte vill ha någon kompis

För några dagar sedan fick jag ett mejl från en läsare på detta tema. Hon ville att hennes 7-månaders katt skulle få en kompis att leka med och övertog en ettårig katt. Men det gick inte som planerat. Daisy, som hennes katt heter, ville inte ha någon lekkamrat och den nye visade sitt missnöje genom att kissa i sängen. I och för sig något den gjort även på sitt tidigare ställe. Daisy mobbade den nye genom att använda dennes liggplatser, äta den andres mat och använda bådas sandlådor, men samtidigt kunde de ibland leka lite tillsammans.

Hur som helst så fick ettåringen flytta igen. Kattkiss i sängen är inget kul alls. Varför blev det då så? Det framgår inte av mejlet om de båda är kastrerade. Daisy är ju klart revirhävdande, men kanske hade hon med tiden accepterat den nye. Kanske inte älskat den, men accepterat. Kanske hade Daisy bättre kunnat acceptera en yngre katt.

Erfarenheterna från ”kattflocken” på vårt lantställe är, att om det kommer någon ny så blir det stök under en period. ”De gamla” känner ju inte ”den nye”, dess lukt och beteende och de går undan och är mycket försiktiga. Sätter sig gärna i säkerhet högt upp med utsikt över situationen. Eller gömmer sig. Eftersom det nästan enbart är hankatter som kommer, så brukar det lugna ner sig efter att ”den nye” blivit kastrerad. Då luktar den inte farligt längre.

Hur man ska göra för att introducera en ny katt är det skrivet mycket om både på kattexperters sidor, foderföretagens och djursjukhusens och naturligtvis kattföreningarnas sidor. De vill ju ”bli av med” sina katter.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com